Begränsningen av rätten till avdrag för räntor till närstående företag kan strida mot EU-rätten.

EU-kommissionens Formella underrättelse - Överträdelse nummer 2013/4206

Bryssel den 26.11.2014

Fru minister,

Kommissionen vill fästa den svenska regeringens uppmärksamhet på begränsningen av rätten till ränteavdrag för koncerninterna lån enligt den svenska inkomstskattelagen samt att den eventuellt är oförenlig med unionsrätten när den tillämpas på koncerner där räntan betalas ut till ett kommersiellt företag som är etablerat i en annan EU-medlemsstat eller EES-stat.

1. Förfarande

Den 9 januari 2013 sände kommissionen en EU Pilot-förfrågan till Sverige avseende begränsningen av rätten till ränteavdrag för koncerninterna lån enligt 24 kap. 10 b—10 §§ i inkomstskattelagen (1999: 1229) (nedan kallad IL). Enligt de klagomål som lämnats in påverkar begränsningen att göra ränteavdrag i praktiken inte den ränta som betalas till bolag med hemvist i Sverige, förutom de som utför investmentföretagsverksamhet, utan påverkar endast räntebetalningar till bolag som inte har hemvist i Sverige. De relevanta bestämmelserna kan därför utgöra en oberättigad indirekt diskriminering av företag som är i intressegemenskap med sådana företag. Kommissionen begärde att Sverige skulle yttra sig i ärendet.

Den 20 mars 2013 besvarade Sverige förfrågan och gjorde gällande att bestämmelserna i fråga inte innefattar någon överträdelse av EU-lagstiftningen.

Kommissionen ställde ytterligare frågor den 8 maj och den 21 juni 2013. Den svenska regeringen besvarade frågorna den 3 juni respektive den 29 augusti 2013.

Kommissionen ansåg att svaren inte var övertygande och avvisade dem därför den 10 september 2013 samt inledde detta överträdelseförfarande.

2. Nationell lagstiftning

1 24 kap. 10 a § IL finns följande definition av företag i intressegemenskap (närstående företag):

Företag ska vid tillämpning av 10 b—10 e anses vara i intressegemenskap med varandra om

En andel i ett svenskt handelsbolag eller i en i utlandet delägarbeskattad juridisk person som hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska behandlas som en delägarrätt vid tillämpningen av 10 c, 10 e och 10 f §§. 

1 24 kap. 10 b § IL fastställs följande begränsning av rätten att dra av ränteutgifter avseende skulder till närstående företag:

Ett företag som ingår i en intressegemenskap får inte — om inte annat följer av 10 d § eller 10 e § — dra av ränteutgifter avseende en skuld till ett företag i intressegemenskapen.

1 24 kap. 10 c § IL ges följande förtydligande av 10 b §:

Bestämmelsen i 10 b § första stycket tillämpas också — om inte annat följer av 10 f § — på en skuld till ett företag som inte ingår i intressegemenskapen, till den del ett företag i intressegemenskapen har en fordran på det förstnämnda företaget, eller på ett företag som är i intressegemenskap med det förstnämnda företaget, om skulden kan anses ha samband med denna fordran och avser förvärv av en delägarrätt från ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller som efter förvärvet ingår i intressegemenskapen.

Genom 24 kap. 10 d § IL utesluts dock begränsningen i 10 b § om vissa villkor uppfyllts:

Ränteutgifter avseende sådana skulder som avses i 10 b ska dras av om inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten.

Om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån får dock ränteutgiften inte dras av enligt första eller andra stycket.

I 24 kap. 10 e § IL ges ytterligare förtydliganden för fall där avdrag kan beviljas:

Även om förutsättningarna i 10 d § första eller andra stycket inte är uppfyllda ska ränteutgifter avseende sådana skulder som avses i 10 b § dras av om det skuldförhållande som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Detta gäller dock bara om det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten som motsvarar ränteutgiften hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ingått skatteavtal som inte är begränsat till att omfatta vissa inkomster, om företaget omfattas av avtalets regler om begränsning av beskattningsrätten och har hemvist i denna stat enligt avtalet.

Om skulden avser ett förvärv av en delägarrätt från ett företag som ingår i intressegemenskapen eller i ett företag som efter förvärvet ingår i intressegemenskapen, ska första stycket bara tillämpas om även förvärvet är huvudsakligen affärsmäsigt motiverat. Om skulden har ersatt en tillfällig skuld till ett företag som inte ingår i intressegemenskapen och denna skuld avser ett sådant förvärv, ska även den förstnämnda skulden anses avse detta förvärv. Vid bedömningen enligt första stycket av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat ska det särskilt beaktas om finansiering i stället hade kunnat ske genom ett tillskott från det företag som innehar den aktuella fordran på företaget eller från ett företag som, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett väsentligt inflytande i det låntagande företaget.

Slutliga förtydliganden avseende fall där avdrag kan beviljas fastställs i 24 kap. 10 f § IL:

Ränteutgifter avseende sådana skulder som avses i 10 c § ska dras av om någon av följande förutsättningar är uppfyllda.

2. Både förvärvet och det skuldförhållande som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Detta gäller dock bara om det företag som har en sådan fordran som avses i 10 c § hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ingått skatteavtal som inte är begränsat till att omfatta vissa inkomster, om företaget omfattas av avtalets regler om begränsning av beskattningsrätten och har hemvist i denna stat enligt avtalet.

3. Effekterna av de nationella bestämmelserna

Huvudregeln i svensk skattelagstiftning är att räntekostnader är helt avdragsgilla från inkomst av näringsverksamhet om inte annat anges i uttryckliga bestämmelser. Detta gäller oavsett om de utgör kostnader för att förvärva eller bibehålla inkomster.(1)

Bestämmelserna i 24 kap. 10 b — 10 e §§ IL utgör ett undantag från huvudregeln beträffande rätten att dra av ränta på vissa skulder. Räntekostnader är inte avdragsgilla om de avser lån från ett närstående företag (nedan kallade koncerninterna lån). Detsamma gäller om den ränta som betalats avser en skuld till ett företag som inte ingår i intressegemenskapen, i den utsträckning ett annat företag i intressegemenskapen har en fordran på det företag som inte ingår i intressegemenskapen eller på ett företag som tillhör samma intressegemenskap som det företag som inte ingår i intressegemenskapen, förutsatt att lånet anses ha samband med denna fordran (så kallade back-to-back-lån).

För enkelhetens skull kommer endast koncerninterna lån att nämnas i resonemanget nedan, men det är avsett att vara fullständigt tillämpligt även på back-to-back-lån.

Kommissionen konstaterar att ett av målen för att begränsa rätten till ränteavdrag är att förhindra aggressiv skatteplanering med hjälp av ränteavdrag.

Avdrag beviljas dock om

• räntan skulle ha beskattats med minst 10 procent i den stat där långivaren har hemvist, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten (i det avseendet beaktas grundavdrag, schablonränteavdrag (notional interest deductions) osv. och tillskrivs direkt och exklusivt ränteintäkterna)(2) och det huvudsakliga skälet till skulden inte var att koncernen därmed skulle få "en väsentlig skatteförmån" (kapitel 24 10 d § IL),

eller

• om ovannämnda villkor inte uppfylls, kan avdrag beviljas om den skattskyldiga kan bevisa att lånet huvudsakligen är affärsmässigt motiverat och långivaren har hemvist i en stat inom EES-området (24 kap. 10 e § IL). Enligt förarbetena till bestämmelserna och Skatteverkets tillämpning av dem innebär "huvudsakligen" att de affärsmässiga skälen ska uppgå till minst 75 procent av de totala orsakerna till förvärvet och skulden.(3) Det är viktigt att notera att "organisatoriska skäl" inte anses utgöra "affärsmässiga skäl".(4) Den skattskyldiga måste visa att eget kapital inte kunde ha tillskjutits istället för lånet. 24 kap. 10 e § IL tolkas således mycket restriktivt.(5)

I teorin är bestämmelserna tillämpliga på samma sätt på inhemska koncerner och gränsöverskridande koncerner. Såsom påpekats av den svenska regeringen i förarbetena kommer bestämmelsen emellertid i praktiken aldrig att tillämpas på konventionellt beskattade helsvenska koncerner som har rätt att ge varandra koncernbidrag.(6) De beskattas enligt samma skattesats (22 %), vilket ligger klart över tröskelvärdet på 10 %, utan tillämpliga grundavdrag eller schablonavdrag.

När det gäller inhemska koncerner inom vilka det är möjligt att göra koncernbidrag, skulle det huvudsakliga skälet för ett sådant lån dessutom aldrig kunna anses vara att koncernen erhåller en väsentlig skatteförmån eftersom det inte finns något särskilt skattemässigt skäl att ge ett lån i stället för ett koncernbidrag om de önskar överföra kapital/skuld inom koncernen.(7) Dessutom påpekas det i förarbetena till lagförslaget att syftet med bestämmelserna är att förhindra en urholkning av den svenska skattebasen varigenom man officiellt erkänner att det främst är riktat mot gränsöverskridande situationer. Det nämns vidare att det i inhemska fall normalt inte sker någon sådan urholkning eftersom skatteavdrag för ett företag i regel oftast uppvägs av beskattning av det andra företagets ränteinkomster.

Det finns inga praktiska exempel i svensk rättspraxis där förbudet att göra ränteavdrag har tillämpats på en inhemsk koncern bestående av kommersiella företag. I lagförslaget nämns det uttryckligen på flera ställen att bestämmelserna tar sikte på internationella koncerner, bland annat att bestämmelserna är avsedda att skapa lika villkor mellan internationella koncerner och andra företag eller koncerner som inte kan få internationella koncerninterna lån.(10) I Skatteverkets riktlinjer för lagstiftningen ges exempel på situationer där undantagen enligt 24 kap. 10 d — 10 e §§ inte bör tillämpas eftersom transaktionerna huvudsakligen anses vara skattedrivna.(ll) Inte ett enda av exemplen rör en räntebetalning mellan svenska företag. Det framgår vidare av information som lämnats till kommissionen att Skatteverket fram till den 31 december 2013 hade utfärdat 20 förhandsbesked som gällde andra mottagare än svenska skattebefriade subjekt och investmentföretag. Endast ett av dem gällde ett företag med hemvist i Sverige som var föremål för konventionell beskattning. I detta fall svarade Skatteverket att avdrag skulle beviljas på den grunden att mottagaren beskattas enligt svensk skattesats. I samtliga fall där en utländsk mottagare beskattades enligt en skattesats som var lägre än 21 % godkändes inte avdraget. I de fall där den faktiska skattesatsen, i enlighet med relevant lagstiftning, översteg 10 % fann Skatteverket i samtliga fall att det huvudsakliga skälet till skulden var att koncernen därmed fick "en väsentlig skatteförmån" (24 kap. 10 d § IL) och i övriga fall där skattesatsen inte översteg 10 % ansåg Skatteverket att den skattskyldige inte kunde visa att lånet "huvudsakligen [är] affärsmässigt motiverat" (24 kap. 10 e § IL).

Det är i själva verket mycket osannolikt att ränteavdrag på lån inom konventionellt beskattade inhemska koncerner skulle vägras eftersom det skulle förutsätta en situation där ett företag befinner sig i en förlustposition och alla ägare som inte ingår i samma koncern (då koncernbidrag kunde ha beviljats), är eniga om att stödja verksamheten genom att flytta kapital för att erhålla ränteintäkter i lika stora delar. I praktiken skulle detta vara utomordentligt svårt att förvalta. Det skulle dessutom förutsätta en situation där ränteavdrag inte uppvägs av skatteintäkter på ränta för den svenska statskassan.

Därför verkar det som att när mottagaren är ett kommersiellt företag är dessa begränsningsregler i praktiken enbart eller nästan enbart tillämpliga på ärenden där företaget är etablerat utanför Sverige, däribland i en annan EU-medlemsstat eller EES-stat. I inhemska situationer skulle det endast kunna tillämpas på ärenden där mottagaren antingen är ett investmentföretag som beskattas enligt andra skatteregler eller en skattebefriad kommun, en ideell förening, ett landsting eller en kooperativ förening. Kommissionen anser att de sistnämnda organen inte är jämförbara med kommersiella företag. De omfattas därför inte av förevarande analys.

I detta avseende vill kommissionen understryka att detta överträdelseförfarande endast avser ärenden där mottagaren är ett kommersiellt företag som inte är ett investmentföretag.

Sammanfattningsvis är det i praktiken mycket osannolikt att förbudet mot ränteavdrag enligt 24 kap. 10 b — 10 e §§ IL tillämpas på konventionellt beskattade svenska kommersiella företagskoncemer. Det kommer aldrig att tillämpas på de koncerner som har rätt att ge interna koncernbidrag. Om ränteavdragsbegränsningen över huvud taget tillämpades på inhemska koncerner, skulle det endast gälla specifika och ytterst sällsynta, för att inte säga obefintliga, fall av uppenbart missbruk.

4. EU- och EES-lagstiftning

Den etableringsfrihet som fastställs i artikel 49 i EUF-fördraget är tillämplig på detta ärende eftersom den relevanta lagstiftningen avser aktieinnehav som garanterar aktieägaren ett bestämmande inflytande över det berörda företaget.

Domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit att bestämmelserna i EES-avtalet i sak är identiska med bestämmelserna i EUF-fördraget och bör tolkas på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna (se mål C-452/01, Ospelt och Schlössle Weissenberg, punkt 29 och C-540/07, kommissionen mot Italien, punkt 65). Därför är den etableringsfrihet som fastställs i artikel 31 i EES-avtalet tillämplig på ärenden där det mottagande företaget har sitt säte i Norge, Island eller Liechtenstein.

5. Rättslig bedömning

5.1. Jämförbarhet

Situationen för företag med hemvist i Sverige som betalar ränta på lån till ett kommersiellt företag i en annan EU-medlemsstat eller en EES-stat som hör till samma koncern och som inte bedriver investmentföretagsverksamhet skiljer sig inte, vad gäller räntebetalningar, från en situation där räntemottagaren är ett närstående företag med hemvist i Sverige.(12) Därmed är de jämförbara.

5.2. Begränsning

Lagstiftningen ifråga verkar utgöra en de facto-begränsning av etableringsfriheten för koncerner med kommersiella företag där lånet tillhandahålls av ett närstående företag med hemvist i en annan EU-medlemsstat eller EES-stat, utom de som utför investmentföretagsverksamhet, i fall där villkoren för att vara berättigad till koncernbidrag i 35 kap. IL skulle ha varit uppfyllda om båda företagen hade hemvist i Sverige.

I sådana fall skulle räntekostnaderna vara avdragsgilla om mottagaren var ett inhemskt företag medan de kan vara — och i själva verket oftast är — icke avdragsgilla enligt bestämmelsema i 10 b —10 f §§ IL om mottagaren är ett företag med hemvist i en annan EU-medlemsstat eller EES-stat. Såsom angetts ovan framgår det uttryckligen av förarbetena till de relevanta bestämmelserna att de är inriktade på gränsöverskridande koncerner och syftar till att skapa lika konkurrensvillkor mellan internationella koncerner och andra företag eller koncerner som inte kan få internationella koncerninterna lån.(13)

Avdraget är en skattefördel som i realiteten i nästan samtliga fall är förbehållen koncerner med närstående inhemska koncernmedlemmar, medan koncerner med närstående koncernmedlemmar i andra medlemsstater i praktiken sällan kommer att kunna dra nytta av det. Den svenska lagstiftningen i fråga missgynnar därför i synnerhet sådana koncerner.(14) Detta utgör en inskränkning av etableringsfriheten, eftersom det kan avskräcka svenska företag från att upprätta gränsöverskridande koncerner med närstående koncernmedlemmar i andra EU-medlemsstater eller EES-stater. Det kan även avskräcka företag från dessa stater att upprätta liknande koncerner med närstående koncernmedlemmar i Sverige.

Kommissionen anser därför att detta utgör en inskränkning av etableringsfriheten.

5.3. Motivering och proportionalitet

Enligt Europeiska unionens domstols (nedan kallad domstolen) fasta rättspraxis kan nationella åtgärder som begränsar de grundläggande friheterna vara berättigade på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset förutsatt att de kan uppnå det eftersträvade målet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.(15)

Kommissionen anser att den relevanta svenska lagstiftningen är lämpad att förebygga skatteflykt och missbruk i kombination med behovet att bibehålla en välavvägd fördelning av beskattningsrätter, men att den går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

För att en inskränkning i etableringsfriheten ska kunna motiveras av behovet att motverka missbruk måste det specifika ändamålet med en sådan inskränkning vara att hindra beteenden som består i att iscensätta rent fiktiva upplägg som inte har någon ekonomisk förankring och som arrangeras i syfte att undvika skatt som normalt ska betalas på den vinst som genererats i verksamhet som bedrivs inom det nationella territoriet.(16) Det följer dessutom av domstolens fasta rättspraxis att varken skattefördelar eller organisatoriska skäl för en transaktion i sig kan betyda att transaktionen inte är verklig och legitim.(17)

De svenska bestämmelserna i fråga förefaller inte uppfylla dessa kriterier. Även om fiktiva upplägg också kommer att omfattas av den svenska lagstiftningen ifråga är syftet inte att förhindra rent fiktiva upplägg och tillämpningen begränsas inte till sådana upplägg. För det första är förekomsten av ett fiktivt upplägg inte ens ett villkor för att vägra avdrag. För det andra är förekomsten av till och med en relativt obetydlig skatteförmån (en skatteförmån som utgör 26 % av orsakerna till transaktionen i ett fall där 74 % av orsakerna är affärsmässiga) i sig tillräckligt för att medföra att avdraget vägras. Om det anses föreligga mer än en viss procentuell andel av sådana skatterelaterade eller organisatoriska skäl bakom orsakerna till transaktionerna medför detta automatiskt enligt de svenska bestämmelsema en presumtion om missbruk och leder till att ränteavdrag vägras i koncerninterna situationer.

Det kan tilläggas att för att inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet måste det i nationell lagstiftning[en] mot missbruk av förevarande typ fastställas att om en granskning av objektiva omständigheter leder till slutsatsen att transaktionen i fråga utgör ett rent fiktivt upplägg utan någon underliggande affärsmässig grund, begränsas det belopp för vilket avdrag inte får göras till den del av räntan som överstiger vad som skulle ha gällt mellan två oberoende parter.(18) Detta är emellertid ett test som endast kan göras när det fastställts att det rör sig om ett fiktivt upplägg, vilket inte är någonting som fastställs enligt lagstiftningen ifråga. Om transaktionen inte bedöms vara "huvudsakligen affärsmässigt motiverad" vägras ränteavdrag i sin helhet, och det gäller även om villkoren för lånet motsvarar vad som skulle ha gällt mellan två oberoende parter.

Kommissionen vill hänvisa till sitt meddelande av den 10 december 2007 till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpning av åtgärder för att motverka missbruk i fråga om direkt beskattning — inom EU och i förhållande till tredjeland (KOM(2007) 785 slutlig), där följande framhålls: För att regler för att motverka missbruk ska vara motiverade måste de vara begränsade till situationer där det finns ett ytterligare tecken på missbruk. [...] Upptäckten av ett rent konstlat upplägg bygger således på en analys av sakförhållandena snarare än formen. Relevanta tester mot bakgrund av EG-fördragets friheter och direktiven om bolagsbeskattning förutsätter en bedömning av dessa friheters och direktivs mål och synen jämfört med målen och syftena för de upplägg som konstruerats av de potentiella förmånstagarna (de skattskyldiga).

Därutöver verkar bevisbördans placering vara problematisk. Enligt lagstiftningen i fråga måste den skattskyldiga visa att de affärsmässiga skälen för transaktionen motsvarar minst 75 %, utan att Skatteverket behöver tillhandahålla ens ett indicium som pekar på skatteflykt eller skatteundandragande. Endast nivån på den skatt som åläggs mottagaren av ränteinkomsten i hemviststaten beaktas, om den skattskyldiga inte lägger fram ovannämnda bevisning. Ett sådant förhållningssätt konstaterades strida mot unionsrätten i domstolens dom i mål C-318/10, SIAT, punkterna 55—56.

Dessutom finns det inga förvaltningsrättsliga riktlinjer avseende de kriterier som används för att kvantifiera nivån på de affärsmässiga skälen. Det finns inte heller tillräcklig vägledning för att tolka begreppet "väsentlig skatteförmån". Regler som är utformade i så vida ordalag innebär att det inte är möjligt att på förhand och med tillräcklig säkerhet fastställa deras tillämpningsområde. Det förblir därför oklart hur de ska tillämpas. Sådana regler uppfyller följaktligen inte kraven på rättssäkerhet som innebär att rättsregler ska vara klara och precisa samt att tillämpningen av dem ska vara förutsebar, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser för enskilda och bolag.(19) Faktum är att Lagrådet (som i detta fall bestod av ett av Högsta domstolens justitieråd och två pensionerade justitieråd från Högsta förvaltningsdomstolen) som rådfrågades om lagförslaget ansåg att det kan vara mycket svårt för den handläggande myndigheten att bedöma vad som är en "väsentlig" skatteförmån och huruvida lånets "huvudsakliga" syfte var att erhålla en sådan förmån. Lagrådet ansåg därför att det starkt kan ifrågasättas huruvida Skatteverket bör göra denna bedömning som första instans.

Kommissionen anser att en lag som tre domare i Sveriges båda högsta domstolar enhälligt bedömer vara alltför svår att tillämpa för Skatteverket väcker allvarliga tvivel vad gäller förutsebarheten för skattebetalarna.

Under dessa förhållanden går det inte att på förhand och med tillräcklig säkerhet fastställa bestämmelsernas tillämpningsområde. De uppfyller följaktligen inte de krav på rättssäkerhet som angetts ovan. Regler som inte uppfyller kraven på rättssäkerhet anses emellertid inte stå i proportion till sina syften.

Kommissionens slutsats är att bestämmelserna i 24 kap. 10 b — 10 e §§ IL förefaller utgöra en överträdelse av etableringsfriheten som fastställs i artikel 49 i EUF-fördraget och artikel 28 i EES-avtalet.

6. Slutsats

Europeiska kommissionen anser följaktligen att genom att anta och behålla bestämmelserna i 24 kap. 10 b — 10 e §§ IL har Sverige underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i enlighet med artikel 49 i EUF-fördraget och artikel 28 i EES-avtalet.

I enlighet med artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt uppmanar kommissionen den svenska regeringen att inkomma med sina synpunkter i ärendet inom två månader från mottagandet av denna skrivelse.

Kommissionen förbehåller sig rätten att, efter att ha tagit del av synpunktema eller om synpunkter inte har kommit in inom utsatt tid, vid behov avge ett motiverat yttrande enligt samma artikel.

Med vänlig hälsning

På kommissionens vägnar

Pierre MOSCOVICI

Ledamot av kommissionen

Fotnoter

1) Se 16 kap. 1 § IL.

2) Eftersom grundavdrag och schablonränteavdrag beaktas i sin helhet och i sin helhet hänförs till ränteintäktema som om de var mottagarens enda inkomst, ansågs den ränta som betalades till belgiska närstående företag beskattad med mindre än 10 procent enligt Högsta förvaltningsdomstolens dom HFD 2011 ref. 90.

3) Prop. 2008/09:65, s. 68. Detsamma gäller tillämpningen av 24 kap. 10 d IL. Vad gäller den bestämmelsen måste minst 75 % av skälen till skulden vara något annat än att erhålla "en väsentlig skatteförmån" för att avdrag ska få göras, se Skatteverkets ställningstagande av den 25 februari 2013, dnr 131-117306-13/111, "Några frågor vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna gällande väsentligt inflytande, 10%-regeln och undantaget från ventilen."

4) HFD 2011 ref. 90.

5) Ibidem.

6) Prop. 2012/13:1, s. 254.

7) Enligt information som lämnats till kommissionen är 91 % av alla svenska dotterbolag gemensamt ägda till mer än 90 % och har därför normalt rätt till koncernbidrag och omfattas inte av begränsningen av ränteavdrag, förutsatt att de också uppfyller övriga villkor för skattefria koncernbidrag.

8) Prop. 2012/13:1, S. 272.

9) Prop. 2012/13:1, s. 252-253.

10) Ibidem, bl.a. s. 231 och 272.

11) Skatteverkets ställningstagande av den 25 februari 2013, dnr 131-117306-13/111, ''Några frågor vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglema gällande väsentligt inflytande, undantaget från 10%-regeln och ventilen".

12 )Mål C-524/04 Thin Cap, punkterna 59—60.

13) Se del 3 ovan och fotnot nr 10.

14) För ett liknande resonemang se mål C-294/97 Eurowings, punkt 40 och mål C-385/12, Hervis, punkt 39.

15) Se bland annat mål C-383/10 kommissionen mot Belgien, punkt 49.

16) Thin Cap, punkt 74.

17) Mål c-318/10 MAT, punkt 51.

18) Thin Cap, punkt 83.

19) Mål C-282/12, Itelcar punkt 44 och SIAT punkterna 58—59.

20) Prop. 2012/13:1, bilaga 1, s. 19.

21) Itelcar punkt 44 och SIAT punkterna 58—59.

• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin