Dokument
Återköp av egna aktier. Skatteproblem
Artikeln var intagen i Svensk Skattetidning 2020 nr x sid. xxx.
Anne Rutbergs och Rolf Skogs tänkvärda artikel i nr 1, 2000 ger upphov till ytterligare funderingar kring beskattningen vid ett företags förvärv av egna aktier. Särskilt är det deras resonemang kring behandlingen av derivat i egna aktier som måste utvecklas ytterligare. Det är då närmast bolagets åtaganden i den egna aktien jag åsyftar.
De fall där bolagets aktieägare bekostar optionsutfästelsen, såsom är fallet vid teckningsoptionslån utfärdade av bolaget eller nakna optioner utfärdade av aktieägare, lämnas utanför diskussionen i denna artikel. Kostnaden för sådana optioner träffar inte bolaget utan aktieägaren i form av utspädning av värdet per aktie i dennes innehav. Är det en köpoption drabbas aktieägaren av en förlust eller utebliven inkomst om han tvingas sälja till underpris.
Som Rutberg och Skog skriver behövs verkligen ett klargörande avseende bestämmelserna om derivatinstrumenten. Det finns också anledning att fundera över redovisningen och beskattningen av den handel i egna aktier som banker och fondkommissionärsföretag bedriver.
Företagets vinst och förlust på egna aktier
Redan före lagstiftningen om återköp av egen aktie antogs vid beskattningen gälla att transaktioner i egna aktier inte utgör någon skattehändelse. Denna tillämpning, som ännu inte prövas av Regeringsrätten(se fotnot 1), etablerades genom ett förhandsbesked av Skatterättsnämnden den 30 mars 1999 (se RSVs rättsfallsprotokoll 1999:15). Den nya lagstiftningen om återköp kodifierar detta synsätt. Om bolaget köper upp egna aktier skall det egna fria kapitalet sättas ned med det belopp bolaget betalt. På tillgångssidan minskas likvida medel med samma belopp. Om sedan aktierna säljs sker spegelvända konteringar över balanskonton utan resultatpåverkan. I intetdera fallet skall transaktionen ha någon effekt på beskattningen.
Men om aktierna skänks bort eller säljs till underpris, vad händer då? En utebliven intäkt är ju en kostnad. Rätteligen bör ett kostnadskonto debiteras och eget kapital krediteras för mellanskillnaden mellan marknadsvärdet av aktien och erlagd betalning. Endast därigenom blir värdet per aktie av utelöpande aktier oförändrat av åtgärden. Köpeskillingen plus förmånsvärdet utgör ju också den anställdes anskaffningskostnad för aktierna. Om aktierna skänks bort eller säljs till underpris till de anställda bör därför lönekostnaders konto debiteras. Här finns det dock olika åsikter. Inte minst i USA lär upphetsningen vara stor i vissa läger, eftersom tilldelningar av aktier till personalen inte bokförs alls eller åtminstone inte såsom kostnad. (se fotnot 2)
I ett senare meddelat förhandsbesked (refererat i RSV rättsfallsprotokoll 00:1) har Skatterättsnämnden i ett beslut 21 december 1999 med tydlig påverkan av det nyssnämnda förhandsbeskedet ansett att inte heller transaktioner med anledning av en swap i egen aktie skall utlösa någon beskattning eller avdragsrätt. Företaget var i och för sig ett investmentföretag som inte skattar för reavinster på aktier, men det framgår att denna omständighet i sig saknar betydelse. En swap är ett avtal om byte av betalningsströmmar. Reellt och kanske även formellt kan man se swapen som två motställda terminsavtal.
Aktieswapen innebar att bolaget, A, hade träffat avtal med ett annat, B, som skulle köpa upp ett överenskommet antal aktier i A. Finansieringen skulle bekostas av A. Utdelningen, som legalt tillfaller B, skall A erhålla kompensation för. Att A inte köpte sina egna aktier självt utan simulerade ett förvärv med en swap, berodde förstås på att ett aktiebolag på den tiden inte fick förvärva egna aktier. Aktiemarknadsnämnden har dock godtagit att man på det här sättet gör ett artificiellt förvärv av egna aktier bl.a. för att hedga sina personaloptionsutfästelser.
När löptiden för swapen går ut avvecklas skuldförhållandet och A övertar aktierna, t.ex. som ett led i ett återköp eller inlösen, eller kanske för att tillhandahålla dem sina anställda som fått ett löfte om köp i en personaloptionsplan.
I och för sig behöver B inte köpa aktierna utan kan säkerställa sitt åtagande på annat sätt. Men sjunker aktien i värde skall B ha ekonomisk kompensation av A om aktier ej levereras, och stiger aktien skall A kompensation av B.
A frågade om erhållen ersättning från B (för utdelningen) skulle vara skattepliktig och utgiven ersättning till B (för finansieringskostnaderna) avdragsgill. A frågade också om de olika komponenterna i swapen skulle behandlas och beskattas för sig, dvs. var ränteersättningen till B avdragsgill, var kompensation från B för utdelningen skattepliktig, var ersättningen från B för aktievärdestegringen skattepliktig, var ersättningen till B för aktievärdefallet avdragsgill?
Skatterättsnämnden ansåg att betalningarna till och från B i anledning av avtalet inte skulle beaktas alls i skattehänseende. Detta torde även gälla den ersättning som B torde betinga sig för att uppträda som motpart i swapen. Någon fråga om avdragsrätten för den ersättningen synes dock inte ha ställts.
Skatterättsnämnden ansåg med följande motivering att transaktionerna inte skulle leda till någon beskattningskonsekvens.
Ett förvärv av egna aktier kan --- ses som en disposition av bolagets egna kapital eller en "omvänd nyemission" och därmed inte som ett förvärv av tillgång. Ett sådant synsätt leder till att en avyttring av egna aktier mot vederlag jämställs med en nyemission och alltså inte ses som en avyttring som kan föranleda realisationsvinst eller realisationsförlust i skattemässigt hänseende. Vid ett inköp eller inlösen av egna aktier skall vidare varken realisationsvinst eller realisationsförlust anses uppkomma.Det nu ifrågavarande avtalet kan sägas fungera som ett substitut för en inlösen eller ett återköp av egna aktier följt av en nyemission vid löptidens utgång. ---
Med hänsyn till det ovan sagda finner nämnden att de betalningar som kommer att utgå på grund av avtalet i skattemässigt hänseende skall jämställas med utbetalningar vid förvärv och avyttring av egna aktier.
Vidare anförde Skatterättsnämnden
att avtalet, såsom ett sådant odelbart finansiellt instrument som avses i 27 § 1 mom. SIL skall bedömas i sin helhet (jfr RÅ 1994 ref. 26). Det bör därför inte komma ifråga att särbehandla och eventuellt ge avdrag för utbetalning av det såsom ränta betecknade beloppet. Avdrag bör ej heller ges med stöd av bestämmelserna i 2 § 16 mom. SIL.
Slutsatsen är att inte bara själva vinsten eller förlusten på återköp och försäljning av egen aktie, utan även att kostnader och intäkter förknippade med transaktionerna och säkerställande av effekten därav, inte skall påverka beskattningen. Sådant säkerställande sker normalt med derivattransaktioner. Som nämnts kan en swap ses som två motställda terminsavtal.
RSV har överklagat förhandsbeskedet och yrkat att det skall fastställas. RSV anförde att avtalet innebär en vadslagning om framtida värdeförändringar på bolagets aktier, en uppfattning som jag delar. Att RSV därav drar slutsatsen att avtalet får ses som en 27 § 1 mom. SIL-egendom och att vinsten bör beskattas som aktievinst är däremot, som framgår av denna uppsats, en uppfattning som jag inte delar. Swapavtalet innehåller en räntekompensationsström och en utdelningskompensationsström samt kompensation för värdestegring och värdenedgång. Om man inte inser detta och därför inte ger händelserna en motsvarande skattemässig behandling, kommer man att skapa en situation där stora skattearbitragevinster kan skapas.
Derivattransaktioner
För närvarande används transaktioner med derivat i egna aktier bl.a. för att skydda företagens positioner (hedga) i olika stimulansprogram för de anställda. Det torde vara helt etablerat att de kostnader företaget drar på sig för detta räknas som personalkostnader (se Redovisningsrådets akutgrupps uttalande rörande redovisningen av syntetiska optioner). Om positionen inte hedgas riskerar företaget att förr eller senare ändå bli tvunget att betala för de löften man ställt ut. Och då kanske det blir ännu dyrare än beräknat. Det är egentligen egalt om bolaget vid en senare tidpunkt betalar ut ett belopp till de anställda så att dessa kan förvärva aktierna till de utlovade kurserna, eller om bolaget självt förvärvar aktierna och ger bort dem. Kan kostnaderna begränsas med ett försäkringsarrangemang ändrar detta inte kostnadens karaktär. Försäkringen kan köpas mot en premie av att försäkringsföretag eller hedgas med en motpart vars finansieringskostnader måste ersättas. Förmodligen begränsar ett försäkringsbolag också sin risk genom att köpa på sig aktien eller betala en premie för att någon annan gör det, dvs återförsäkrar sig. Men man talar då inte om en hedge utan om ett försäkringsavtal. Hedgar och derivattransaktioner har fått någon särskild nimbus kring sig, men egentligen är det inte fråga om något annat än ett försäkringsavtal, eller - precis som RSV anfört i sitt överklagande av förhandsbeskedet om aktieswapen - vadslagning om värdeutvecklingen inom viss tid på en aktie eller annan egendom.
Vad gäller nu efter lagändringen vid beskattningen av transaktioner med derivat i egna aktier? Regeln i 48 kap. 6 a § Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, lyder (min kursivering):
Kapitalvinst som uppkommer då ett aktiebolag som avses i 7 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) eller 6 a kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) avyttrar egna aktier skall inte tas upp. Detsamma gäller för vinst då bolaget utfärdar eller avyttrar optioner, terminer eller liknande instrument vars underliggande tillgångar består av sådana aktier.
Övergångsvis gäller också enligt 5 kap. 4 § ikraftträdandelagen (1999:1230) till IL att avyttring enligt 24 § 2 mom. SIL inte skall anses föreligga när ett aktiebolag överlåter egna aktier. Detsamma skall gälla då bolaget överlåter optioner, terminer eller liknande instrument vars underliggande tillgångar består av sådana aktier.
Det här innebär att inte heller transaktioner i derivat i egna aktier skall påverka det skattemässiga resultatet - kanske inte ens om transaktionerna utförs med företagets personal som motpart, dvs då en förlust eller en utebliven intäkt för ett företag utgör en personalförmån för den anställde. Åtminstone såvitt gäller derivatkostnader skall i sådana fall kostnaderna enligt god redovisningssed redovisas som personalkostnader. Nu berör lagstiftningen endast 48 kap. IL, dvs kapitalvinstavsnittet. Frågan är om den omständigheten att derivatkostnaden utgör en personalkostnad gör att reglerna inte blir tillämpliga, dvs om syftet med transaktionen har betydelse.
I propositionen (1999/00:38s. 31) kommenteras detta på följande sätt:
Den skattemässiga behandlingen av handel med egna aktier genom derivat bör inte skilja sig från den skattemässiga behandlingen vid handel direkt med egna aktier. Det innebär att bolaget inte bör beskattas för den premie som bolaget erhåller för en option som bolaget har utfärdat med den egna aktier som underliggande tillgång. På motsvarande sätt bör bolaget inte heller har rätt att dra av den premie som betalas vid ett förvärv av en option. Slutligen bör varken reavinster eller reaförluster på grund av options- eller terminsaffärer med den egna aktier som underliggande tillgång vara skattepliktiga respektive ge rätt till avdrag.
Någon utförligare analys av hur derivat i egen aktie skall hanteras i redovisningen med anledning av den införda rätten till aktieåterköp synes inte ha förts. Någon civilrättslig lagstiftning har inte heller skett. Däremot har alltså den skatterättsliga behandlingen av derivat i egen aktie samordnats med beskattningsreglerna för köp och försäljning av egna aktier. Någon analys eller diskussion om det berättigade i att kostnader och intäkter i samband med derivattransaktioner med egna aktier inte skall beaktas vid beskattningen har inte förts - än mindre om kostnaderna blir avdragsgilla om de kan motiveras som personalkostnader. Regeringen konstaterar endast i att den skattemässiga behandlingen av derivatinstrument inte bör skilja sig från den skattemässiga behandlingen vid handel direkt med egna aktier.
Rutberg och Skog pekar direkt på en oklarhet i detta: är det optionsaffärer i sådana aktier som faktiskt innehas eller är det optionsaffärer i den egna aktien i största allmänhet som lagen reglerar. Rutberg och Skog kommer fram till att det - med den gällande civilrättsliga definitionen i botten för den skatterättsliga regleringen - endast kan/borde vara derivat i faktiskt ägda aktier som kan omfattas, vilket dock skapar helt ohanterliga praktiska problem.
I grunden föreligger här ett tankefel hos lagstiftaren.
Att vinster och förluster på derivat av aktier hos en innehavare av sådana instrument skall beskattas som aktier må vara hänt: Det är fråga om finansiella instrument, sparprodukter eller instrument för att förvalta och förkovra en förmögenhet, kort sagt ett placeringsinstrument. Det må väl vara att allt sådant beskattas enligt kapitalvinstreglerna och hanteras inom det systemet i övrigt tillsammans med värdepapper och andra tillgångar. Men till sin ekonomiska karaktär är ett derivat någonting helt annat än förmögenhetsbärare eller representant för en underliggande förmögenhetsmassa som fallet är med aktier och obligationer, fordringar, fastigheter m.m. Den förmögenhet som representeras av ett derivat i innehavarens hand representeras av en lika stor förpliktelse i motpartens hand. Summan av alla derivatvärden är 0. Utställande av och placering i derivat är ingenting annat än affärsverksamhet i sin mest avskalade och utpräglade form (das Geschäft an sich, skulle kanske Kant sagt): Det är en vadslagning om värdeutvecklingen inom viss tid på något - aktier, räntepapper, olja, jordbruksprodukter, malm, skog osv. osv. Ingen kommer på tanken att behandla industri- och handelsföretags motsvarande affärer som derivattransaktioner.
Att generellt - och därför även i sammanhang som här är under diskussion - hantera företagna transaktioner i derivat i egna aktier som transaktioner i egna aktier är därför fullkomligt galet. Värdeutvecklingen av derivatet har ingenting med bolagets egna kapital att göra. Bruttovärdet av derivat i en aktie kan vara 100.000-tals gånger större än det aktiekapital vars värdeutveckling derivatet (vadslagningen) avser. Bruttovärdet försvinner så snart optionsperioden löpt ut. Det finns därför ingen som helst anledning att vägra avdrag för förvärv eller lösen av derivat eller ge skattefrihet för utställande eller försäljning av derivat i egna aktier. Som ovan nämnts kan derivattransaktionerna ses som ett försäkringsarrangemang och kostnaderna därför som en försäkringspremie. Hur kan en försäkringspremie mot befarade personalkostnader förvandlas till en icke avdragsgill kostnad för derivattransaktion i egen aktie? Både förhandsbeskedet 00:1 och den nya lagstiftningen om återköp av aktier baseras helt enkelt på bristande insikt om vad ett derivat är. Har lagstiftaren nu också dragit en gräns mellan derivat i "innehavda" egna aktier och "andra" av bolaget utgivna men för tillfället ej innehavda aktier har galenskaperna kompletterats med ett onödigt utredningsproblem. Vid vilken tidpunkt skall aktierna innehas för att anses innehavda? Och hur förfar man med syntetiska optioner, dvs optionskontrakt som aldrig är avsedda att leda till leverans utan endast kontantregleras?
För närvarande löper ett stort antal optionsprogram. Så gott som samtliga bolag med A-listans mest omsatta aktier omfattas. Dagligen läser vi i tidningarna om att det ena företaget efter det andra - inte minst de personal- och kunskapstunga företagen - ger ut syntetiska eller äkta optioner eller upprättar personaloptionsplaner för att göra personalen delaktig i verksamhetens resultat och därmed till trogna och långsiktiga medarbetare. Man kan utgå från att de flesta företag hedgar sina utfästelser för miljontals kronor om året under löptiden. Skulle dessa kostnader nu inte längre bli avdragsgilla? Och i de fall löftena inte är hedgade utan företagen bär hela risken själv och - rimligen - reserverar för utfästelsernas nuvärde, kommer då avdragsrätt inte heller att föreligga för kostnaderna vid en kontant lösen trots att det är fråga om personalkostnader? Och kommer vinsterna på swapavtalen att bli skattefria? Här finns det mycket intressanta skattearbitrage att göra för dem som ha möjlighet!
Den nu aktuella bestämmelsen har placerats i 48 kap. IL, dvs. i Avdelning VII som behandlar kapitalvinster och kapitalförluster. Ett parallellt regelsystem för kapitalvinster i företag finns i Avdelning V, som handlar om inkomst av näringsverksamhet. Efter 1990 års skattereform skall ju kapitalvinster hos juridiska personer redovisas under inkomst av näringsverksamhet. Därför finns det i Avdelning V, kap. 25 en direkt hänvisning till kap. 48. För att reglerna om optioner i 25 kap. 4 § inte skall tillämpas på personaloptioner, torde krävas att de reguljära reglerna för personalkostnader är överordnade. Frågan är om de är det: lex. specialis anses ju ta över lex generalis om inte annat sägs och det gör det inte. Det gör väl inte saken bättre att det i IL faktiskt saknas en uttrycklig regel om avdrag för personalkostnader. Avdragsrätten följer av den generella lydelsen "utgifter för att förvärva och bibehålla inkomsten" som det heter i 16 kap. 1 § IL. Den i p.1 av anvisningarna till 23 § KL förekommande exemplifieringen av avdragsgilla företagskostnader har ansetts överflödig i den nya lagen. Eller också är det kanske så att de nya reglerna har avseende bara på kapital- och kapitalvinstbeskattningen; någon avsikt att förändra reglerna om avdragsrätt och skatteplikt för reguljära driftkostnader och affärsinkomster har inte förelegat. Vi få hoppas att så är fallet, då är skadan av de nya reglerna av mera begränsad omfattning. Ett stöd för uppfattningen att syftet med derivattransaktionerna styr beskattningen är att - som framgår av avsnittet Handelslager nedan - t.ex. bankers handel med derivat i egna aktier skall beskattas som vanliga inkomster.
Lagstiftaren har annars kanske (oavsiktligen?) försatt oss i en position där vi inte ens - som i förhandsbeskedsärendet 99:21 (se fotnot 3) - inom ramen för "fållan" får avdrag för optionskostnader om optionerna avser egna aktier. Det ärendet synes vara feldömt, om synsättet att derivattransaktion i egen aktie inte skall vara avdragsgill/skattepliktig skall gälla. Har kanske det hänt utan att det varit avsikten - men ändå kanske applåderas av dem som ogillar att företagen ger sina anställda ersättning i form av kapitalvinster i stället för reguljär lön - att avdragsrätt inte längre föreligger alls för företagens kostnader för personaloptioner? Detta har kunnat hända därför att man inte förstått vad en option är, utan tror att det är en bärare av det värde som finns i ett företags aktiekapital. Galileo Galilei skulle känna igen sig.
Det var observant av Skog och Rutberg att se att lagstiftningen inte rimligen syftat till att avse optioner i andra egna aktier än dem Bolaget självt äger. Men det är lika fel att ha en regel för avdragsförbud/skattefrihet för derivat i ägd egen aktie. Gäller lagen syntetiska optioner? Lagtexten använder uttrycket "vars underliggande tillgångar består av sådana aktier". Om aktierna inte finns kan de väl inte anses bestå. Men om "består" ändras till "avser" synes även syntetiska optioner kunna omfattas. För vad finns det för skäl att behandla syntetiska och äkta optioner olika? Naturligtvis skall alla derivattransaktioner behandlas lika, men de skall behandlas som skattepliktiga inkomster och avdragsgilla kostnader och det även om de avser den egna aktien.
Handelslager
Före lagen om återköp kunde bankerna inom vissa ramar förvärva aktier i det egna företaget för att kunna tillhandahålla dem i sin värdepappersrörelse. Självklart har transaktionerna varit skattepliktiga och avdragsgilla. Handelslagren har värderats och balanserats på precis samma sätt som andra handelslagertillgångar.
Nu måste den lagerhållningen rymmas inom den återköpsram på 10 % som gäller för alla företag. Den nya lagstiftningen säger ingenting uttryckligen om hur återköp och återutförsäljningar av egna aktier skall behandlas i skattehänseende om aktierna utgör omsättningstillgång. I motiven (prop. 1999/2000:38 s. 30) sägs endast och närmast i förbigående: "Sammantaget är skälen för en skattefrihet vid förvärv och överlåtelse av egna aktier som inte ingår i handelslagret så betydande att den [av departementet i propositionen förslagna] lösningen väger över. Aktier som ingår i handelslagret skall däremot inkomstbeskattas enligt vanliga regler för näringsverksamhet" (kurs. här).
En noggrannare läsning visar emellertid att reglerna i 25 kap. 3 § IL hänför vinst/förlust endast på kapitaltillgångar till kapitalvinst/-förlust (dvs vad som i SIL har kallats realisationsvinst/-förlust). Med kapitaltillgångar menas i samma paragraf andra tillgångar i näringsverksamheten än "lagertillgångar --- och liknade tillgångar". D.v.s. kapitalvinstbeskattningsreglerna i 25 kap. (näringsverksamhet) gäller inte tillgångar, t.ex. aktier, som utgör lagertillgång. Inte heller gäller reglerna förpliktelser enligt terminer och optioner och liknade avtal, när de utgör lagertillgång. Som det sägs på sid 31 i propositionen "bör den skattemässiga behandlingen av handel med egna aktier igenom derivatinstrument --- inte skilja sig från den skattemässiga behandlingen vid handel direkt med egna aktier". Uttryckssättet, som leder tanken till just "handel med omsättningstillgångar", används visserligen för att belysa att beskattning inte skall ske för bl.a. premie som bolaget erhåller för en option som bolaget utfärdat med den egna aktien som underliggande tillgång, men det förefaller som skribenten här har använt ordet "handel" som synonymt med "överlåtelse". Slutsatsen bör dock vara att affärer med derivat följer kapitalvinstreglerna om det är fråga om anläggnings- eller placeringstillgångar men de allmänna näringsreglerna om det är fråga om omsättningstillgångar. I det förstnämnda fallet skall transaktionerna inte beskattats; i det sistnämnda skall de beskattas.
De civil- och redovisningsrättsliga reglerna för återköp av egna aktier skiljer inte mellan aktier som ingår i handelslagret och andra aktier. Även de aktier som en bank förvärvar för att ha i eget lager skall därför bokföras över kapitalet, dvs bokföras kredit Kassa/debet Fritt eget kapital. Vid försäljning av egna aktier ur handelslagret får man förfara på spegelvänt sätt. Men eftersom transaktionerna är skattepliktiga måste dessa fångas upp på något sätt i bokföringen, så att saldot av transaktionerna kan läggas till eller dras av under en särskild post i deklarationen. Lämpligen får ett utdrag göras ur konteringarna på eget kapital. Eftersom återköp och återutförsäljningar kan avse även andra aktier än sådana som tillhör handelslagret måste handelslageraktierna därvid hållas för sig. Tekniskt tänkbart vore att köp av handelslageraktier bokas upp på ett tillgångskonto (Egna aktier) och försäljningar krediteras samma konto. Om det saknas aktier både vid årets början och vid årets slut kommer saldot på kontot - som skall avslutats mot Fritt eget kapital - att utvisa det skattepliktiga resultatet.
Vad händer då om det vid årets utgång finns en aktiepost i lager? Posten får inte tas upp som tillgång enligt redovisningslagstiftningen. Måste då en skattemässig deklarationsjustering göras oberoende av redovisningen? Det vore i och för sig inte någon större nyhet. Redan nu har bankerna rätt att i skattehänseende värdera omsättningstillgångar enligt lägsta värdets princip utan avseende på att banken möjligen redovisat tillgången till högre värde i bokslutet. Bestämmelsen finns i 17 kap. 17 och 19 §§ IL. Placeringstillgångar (i försäkringsföretag) och lager av överlåtbara värdepapper (i kreditinstitut och värdepappersbolag) får redovisas enligt lägsta värdets princip "även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna". Man kan undra om tillgångarna i beskattningshänseende skall tas upp till lägsta värdet även om - som nu blir fallet - de inte får tas upp till något värde alls i balansräkningen. Något i lagtext utformad sådan rätt/skyldighet finns dock inte. Eventuellt skulle det därför inte krävas någon deklarationsjustering för något lagervärde.
Om däremot en tillämpning enligt lägsta värdets princip är obligatorisk (mark to market vore orimligt) skall bankföretag m.fl. i sin deklaration göra ett särskilt tillägg för värdet i utgående balans av handelslagret av de egna aktierna värderat enligt lägsta värdets princip. I påföljande års deklaration skall detta värde dras av, varefter deklarationstillägg görs för utgående lägsta värde i det påföljande årets bokslut.
Enligt min bedömning bör ingen justering för något värde av inneliggande egna aktier göras. Aktierna har ju intet värde när de innehas av emittenten. Går bolaget i konkurs kan inga anspråk på delaktighet i kapitalet riktas från någon ägare. Det egna kapitalet får ses som nedsatt under den tid bolaget äger sina egna aktier. Återköp av egna aktier och återutförsäljning av dem kan ses som en smidigare form för nedsättning av aktiekapitalet och därpå följande nyemission. Den enda deklarationsjustering som behöver ske med anledning av återköp och återutförsäljning av egna aktier i värdepappersrörelse skulle då alltså vara nettoeffekten av köpen och försäljningarna.
Som konstaterades ovan förefaller principen vara, att derivat skall hanteras som underliggande aktier, dvs om de underliggande aktierna är handelsvaror skall också derivaten hanteras som handelsvaror. Intäkter och kostnader är alltså skattepliktiga respektive avdragsgilla. Men det förefaller rimligt att alla derivat som tillhör fondkommissionsverksamheten föranleder beskattning. Det går ju inte att skilja det ena derivatet från det andra och dessutom är de flesta derivat ändå syntetiska. Däremot skulle -med den lagstiftning vi fått - de derivat som avser bankers innehav av andra egna aktier än dem som tillhör värdepappersrörelsen inte föranleda beskattning. Organisatoriskt skulle dessa höra till bankens ekonomiavdelning eller motsvarande. Till den delen skulle banker behandla sina derivatkostnader och -intäkter på samma sätt som andra företag.
Sammanfattande synpunkter
Som en följd av den efterlängtade reformen om företags återköp av egna aktier har vi begåvats med särskilda skatteregler för att ta hand om de skattemässiga konsekvenserna av återköp och återutförsäljning av egna aktier. I den delen är det inte mycket att säga, annat än att det bort klargöras att eventuellt underpris vid avyttring till personalen utgör avdragsgill personalkostnad. Utan att det är nödvändigt har emellertid dessutom regler för derivattransaktioner avseende egna aktier också införts. Såvitt jag vet har förslaget i den delen inte föregåtts av något utrednings- eller remissförfarande. Tyvärr har reglerna fått en utformning som vittnar om dålig insikt i vad derivat är för någonting.
Vi får hoppas att reglerna ändå tillämpas på ett förnuftigt sätt, dvs så att det underliggande syftet med transaktionerna påverkar skatteeffekterna. Likaväl som yrkesmässig handel i derivat i egna aktier skall beskattas på vanligt sätt som inkomst av näringsverksamhet, får man hoppas att kostnader - och intäkter - av derivattransaktioner som företagits för att hedga företagets åtaganden mot personalen behandlas som avdragsgilla personalkostnader.
1) Förhandsbeskedet har överprövats av Regeringsrätten den 9 mars 2000. Den fråga som var före i rättsfallet var dock något mer komplicerad och gällde avdrag för den förlust som ett dotterbolag gjort, därför att dess moderbolag utan ersättning drog in de aktier som dotterbolaget innehade i moderbolaget, när moderbolaget förvärvade aktierna i dotterbolaget. Skatterättsnämnden hade - efter att först fört ett resonemang om att inlösen av aktier kunde ses som en omvänd nyemission och en avyttring av egna aktier som en nyemission - funnit att det var fråga om en "sådan disposition av kapitalet som inte bör föranleda några inkomstskattekonsekvenser". Regeringsrätten ansåg att dotterbolaget skulle få avdrag för den förlust som uppkom för dotterbolaget med ett belopp motsvarande skillnaden mellan anskaffningsvärdet och marknadsvärdet vid tidpunkten för indragningen, dvs samma konsekvens som vid en tänkt externförsäljning av aktierna. Däremot fick dotterbolaget inte avdrag med hela förlusten motsvarande anskaffningskostnaden. Rättsnämndens resonemang om att indragning och utförsäljning av egna aktier kan ses som omvänd nyemission och nyemission behövde Regeringsrätten inte ta uttrycklig ställning till.
2) Detta sätt att redovisa - eller rättare sagt inte redovisa - personaltilldelning av aktier har en motsvarighet i vad som tidigare gällde beträffande redovisningen av konvertibel- och optionslåneemissioner. Genom att inte boka in skulden till sitt verkliga värde kunde kapitalrabatten - dvs. en del av lånekostnaden - döljas. Detta har nu ändrats genom redovisningsrådets rekommendation RR 3. Tyvärr har skattelagstiftningen såvitt avser optionslån ännu inte ändrats, utan på grund av uttrycklig lagstiftning är kapitalrabatten inte avdragsgill trots att den numera skall redovisas i bokföringen. 1992 års skatteutredning föreslog (SOU 1998:1) ändring härav, men finansdepartementet ansåg att frågan behövde utredas ytterligare. Vad gäller konvertibellån har det aldrig funnits något avdragsförbud för kapitalrabatten, men skattemyndigheterna driver ändå uppfattningen att denna räntekostnad skulle vara "fiktiv" och därför inte avdragsgill. Med den inställning skattemyndigheterna haft rörande konvertibellån är väl risken stor att de även betraktar kostnader för personaltilldelning av aktier som "fiktiv" eller obefintlig.
3) Jag måste bekänna att jag själv deltagit i ett skatterättsnämndsbeslut där kostnaden för derivat i egna aktier blivit på detta sätt felbehandlat, men det är svårt att låta bli att tillämpa uttryckligt skriven lag. Jag tänker på ett förhandsbesked refererat i RSVs rättsfallsprotokoll 99:21 rörande avdrag för kostnad för syntetisk option för anställd. Bolagets åtgärd att ställa ut en option i bolagets aktier skall enligt förhandsbeskedet behandlas som en realisationsvinsttransaktion, och till yttermera visso behandlas företagets kostnad som en reaförlust i den s.k. fållan och blir därför i värsta fall inte avdragsgill. Premien skall beskattas omedelbart och kostnaden för infriandet blir en reaförlust, kvittningsbar endast mot aktiereavinster som inträffar samma år som inlösen. Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet i en dom 2000-03-17 utan att särskilt motivera sitt ställningstagande. Huruvida Regeringsrätten gjort några överväganden med hänsyn till den nya lagstiftningen om derivattransaktioner i egen aktie framgår inte. Det skulle faktiskt ligga mer i linje med Rättsnämndens inställning i förhandsbeskedet om aktieswapen - och den nya befängda lagstiftningen - att avdragsrätt inte föreligger alls. Så länge lagstiftningen gäller står hoppet till att kostnaden ses som en personalkostnad, som av den anledningen blir avdragsgill. För egen del anser jag att i vart fall att i det alternativ utfästelserna övertogs av dotterbolaget som drev värdepappersrörelse, borde kostnaderna ses som en driftkostnad. Vad skulle det finnas för anledning att behandla förlusten på optionen på annat sätt än andra optioner och värdepapper i en sådan verksamhet endast därför att utfästelserna gjorts gentemot personalen? Frågan om avdragsrätt såsom för personalkostnad synes inte ha varit föremål för prövning i ärendet.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
