Dokument
Storföretagen ska inte bestämma hur mycket skatt de betalar
Min kommertar till DNs ledare den 22 juli (se nedan) under ovannämnda rubrik. Janerik Larsson kommenterar ledaren i SvD den 23 juli
Elsa Kugelberg argumenterar i en ledare i DN för att EU ska införa den s.k. CCCTB-skatten. Det är inte en ny skatt, men det är ett nytt sätt att fördela rätten till beskattningen av internationellt verksamma företag. Om alla länder beräknar vinsten på samma sätt, är det - enligt tanken - enkelt att rättvist fördela beskattningsunderlaget mellan berörda länder med hjälp av en överenskommen fördelningsnyckel.
Låter det enkelt? Tja, först måste 28 länder ge upp sin beskattningssuveränitet. Sedan ska de bli överens om hur beskattningsunderlaget (vinsten) ska beräknas. Och så ska länderna komma överens om en fördelningsnyckel. Men det kanske går, om tillräckligt mycket står på spel. Kugelberg tycks tro det, för det skulle enligt henne "stoppa den kapplöpning mot botten som annars hotar att urholka de europeiska ländernas finanser".
Då kan det konstateras att bolagsskatterna "kameralt" sett svarar för enstaka procentandelar av ländernas totala skatter. Eftersom basen för vinstskatten huvudsakligen är värdet av nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivets (dvs. exklusive det offentligas nettoinvesteringar), kan basen i förhållande till BNP (dvs. vad som finns att omfördela genom beskattning mellan samhällets medlemmar) inte bli särskilt stor. I Sverige ligger denna andel av BNP på kanske 10 procent. Kameralt, eftersom alla kostnader - även skatter - övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare. Det finns inga andra som betalar. Kan företagen inte övervältra bolagsskatten kommer de på sikt att avvecklas. Sänkta bolagsskatter å andra sidan gör att vinsterna ökas, vilket stimulerar investeringar som ger ökat underlag för inkomstskatter och löneskatter, vilka beskattas. Basen för konsumtionsskatter ökas, och på sikt kommer de ökade investeringarna och vinsterna att ge ökat underlag för beskattning av aktieutdelningar. Så de bortfallna bolagsskatterna kommer att ersättas av andra skatter. I det långa loppet ger bolagsskatterna ingenting netto.
Bolagsbeskattningen är förmodligen ett av mänsklighetens största självbedrägerier. Den sysselsätter arméer av välbetalda konsulter och akademiker. Belastar skattemyndigheter, domstolar och rättsväsenden. Bolagsbeskattningen gynnar ett improduktivt ekonomiskt beteende, eftersom reglerna påverkar företagens dispositioner. Internationellt orsakar den att företagen anpassar sig till olikheterna i ländernas regler; ofta brukar det betecknas som "aggressiv skatteplanering". Eftersom det krävs avancerade kunskaper för att genomföra internationell anpassning, är kostnaderna i de individuella fallen mycket höga, vilket gör att endast de största företagen har råd och dessutom sådan verksamhetsvolym som motiverar åtgärderna, som i de individuella fallen ger skattelindringar på mångmiljardbelopp. Allmänheten bibringas då föreställningen att skattesvinnet är ofattbart stort. På det lokala planet uppstår betydande konkurrenssnedvridningar. Nationella och lokala företag, som varken har juridiska eller affärsmässiga förutsättningar eller ekonomiska resurser drivs ur marknaden.
Det har i olika sammanhang (t.ex. https://www.oecd.org/ctp/background-brief-inclusive-framework-for-beps-implementation.pdf) beräknats att skattesvinnet p.g.a. att företagens internationella skatteplanering skulle uppgå till mellan 900 och 2 000 miljarder kronor. Världens BNP (värdet av allt som produceras under ett år) för 2017 var enligt IMFs, Världsbankens och FNs olika beräkningar ca 80 tusen miljarder USD. Om skattebortfallet vore 1 000 miljarder SEK, dvs. 100 miljarder USD, motsvarar detta en åttahundradel, eller 0,125 procent av värdet av världens hela produktion; en nästan lika obegripligt liten andel som beloppet är stort i absoluta tal.
Vad som kan verka upphetsande är i själva verket realekonomiskt betydelselöst. Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan behållits inom företagssfären. Men förlusten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och är endast temporär.
Beskattningen av företagsvinster - som är det som ger mänskligheten dess bas för sin försörjning - innebär, som sagt, en extra kostnad för nyinvesteringar. Företag som gör förluster, dvs. förstör det som redan finns, betalar däremot ingen skatt!!!
Befria mänskligheten. Avskaffa beskattningen av bolagens vinster.
DNs artikel
Under G7-mötet har en harmonisering av bolagsskatter diskuterats. Också den svenska regeringen bör delta i det internationella arbetet för att hindra företagen från att ensamma sätta villkoren. Till att börja med kan man stödja förslaget om en EU-gemensam bolagsskattebas.
Elsa Kugelberg
Den svenska regeringens tvekan inför kommissionens förslag om en EU-gemensam skattebas (CCCTB) har grundats i argument om förlorad statlig suveränitet. Man säger sig vilja värna Sveriges nationella befogenhet när det gäller direkta skatter. 2017 lade den svenska riksdagen, tillsammans med sex andra nationella parlament, in en protest mot CCCTB. Bland dessa fanns stater som brukar kallas EU:s egna skatteparadis: Luxemburg, Malta, Irland och Nederländerna. Inget smickrande sällskap.
I våras kom frågan om att frångå regeln om enhällighet i det europeiska beslutsfattandet för skatter upp på agendan. Utan ett ändrat beslutsförfarande går det inte att genomdriva skattereformer, eftersom skatteparadisen med allierade ständigt lägger in veto. Regeringen ställde sig, tillsammans med alla partier utom Liberalerna, emot förslaget, med argument om förlorad nationell kontroll. Det är beklagligt. Svenska politiker borde begrunda att dagens system utgör ett större hot mot statligt självbestämmande på skatteområdet.
CCCTB är en formel som visar hur mycket skatt ett multinationellt företag ska betala i de medlemsländer det är aktivt i. Det innebär en förenkling för företag som i stället för att förhålla sig till 27 eller 28 olika skatteregelverk kan verka inom ett enda. Målet är att täppa igen de glapp som finns inom dagens system, glapp som möjliggjort för stora företags långtgående och aggressiva - men lagliga - skatteplanering.
För att avgöra hur stor del av ett företags vinst som ska skattas i varje land där det har verksamhet tittar CCCTB på dess aktivitet i hela EU-regionen. Man utgår från tre faktorer: tillgångar, arbetskraft och försäljning. När vinsten har delats upp skattas den på medlemsstaternas nationella skattenivå.
Statlig suveränitet kan definieras på olika sätt. Det som brukar kallas westfalisk eller extern suveränitet innebär en total frihet från ingripande från andra stater. Det står klart att CCCTB, precis som alla andra internationella överenskommelser Sverige har ingått, skulle strida mot detta.
Men det finns en annan viktig aspekt av suveräniteten. Det som kallas intern suveränitet handlar i stället om hur stor möjlighet staten, i relation till andra aktörer som opererar inom dess territorium, faktiskt har att besluta på ett policyområde. Regeringens ställningstagande får det felaktigt att framstå som om vi i dag har den typen av självständighet över finanspolitiken.
Multinationella företag har sedan länge satt i system att spela ut länder mot varandra i fråga om jobb och skattenivåer. Från företagens perspektiv är det naturligt att lägga sin verksamhet där kostnaderna är lägst, på samma sätt som det är naturligt för länderna att konkurrera om viktiga arbetstillfällen och intäkter - en delförklaring till att bolagsskatten i OECD i genomsnitt har sjunkit från 32,5 procent till 23,7 procent sedan år 2000.
Men det innebär också att det är en ren fantasi att Sverige, ett litet land, i praktiken skulle ha möjlighet att utan inflytande från omvärlden besluta om sina skatter - vilket också tidigare i somras underströks av Svenskt Näringslivs skattechef, som argumenterade för sänkt bolagsskatt med hänvisning till konkurrentländers låga nivåer. Implicit blir det något hotfulla budskapet att sänker Sverige inte bolagsskatterna så går kapitalet i strejk.
Kritiker av Amazon, e-handelsjätten som snart lanseras i Sverige och vars omsättning uppgår till en tredjedel av vår bnp, menar att långtgående och raffinerad skatteplanering är en del i bolagets framgångar - precis som i fallen med Starbucks, Apple och Google. Det sker inom lagens ramar, men knappast i enlighet med lagens syfte. Företagen arrangerar sina finanser så att den totala skatteplikten minskas - man slipper betala både där man har sin produktion, där konsumenterna finns och där moderbolaget har sin hemvist.
Det kan gå till så att ett företag rapporterar stora förluster i ett land där man i själva verket har sålt för stora summor. "Förlusten" består i stora betalningar för att få använda företagets eget varumärke, till ett dotterbolag beläget i en stat där skatten är lägre. Sådana arrangemang upprättas inte sällan med den sistnämnda statens goda minne. Det är möjligt eftersom det har varit svårt att nå internationella överenskommelser om hur företagens verksamhet ska beskattas - mycket på grund av rädslan för förlorad suveränitet.
Det finns flera, goda liberala argument för att medborgare och företag ska betala skatt. Det minst kontroversiella är att man har en skyldighet att göra rätt för sig. I dagens system utnyttjar företagen EU-ländernas kollektiva nyttigheter utan att bidra till dem. De åker snålskjuts på skattefinansierad utbildning av arbetstagare de inte sällan själva har efterfrågat. Deras produkter och anställda körs via järnvägar, flygplatser, vägar och annan infrastruktur som staten bekostat. Förlorarna blir arbetstagarna, som dessutom ibland måste belastas med högre inkomstskatter när bolagen smiter undan, samtidigt som kostnaderna för välfärd och andra åtaganden kvarstår.
Samtidigt skadar dagens system också mindre, lokala familjeföretag och entreprenörer, som inte har ekonomiska eller juridiska resurser att ta fram modeller för skatteplanering och därför inte kan hålla lika låga priser som multinationella bolag.
Den som tror på marknadens potential att öka frihet, jämlikhet och välstånd måste inse att detta är skevt. Framför allt är det inte ett system som stärker skattesystemets legitimitet.
CCCTB löser inte problemet helt - till att börja med hindrar det inte att länder utanför EU tillåter skatteplanering. Men det bidrar till att stoppa den kapplöpning mot botten som annars hotar att urholka de europeiska ländernas finanser. Och det är ett sätt att bevara det nationella självbestämmandet och därför också den demokratiska makten över skatterna.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
