Dokument
Handel med förlustavdrag - en stimulans för nyföretagande
Artikel införd i Svensk Skattetidning nr 10 1997 s. 924
Lars Samuelson redovisar i detta nummer det svenska bidraget till IFA-kongressen i London 1998 om förlustavdrag. Som vanligt styrs framställningen i nationalrapporterna hårt av generalrapportören och någon diskussion om det berättigade i inskränkningar i förlustavdragsrätten skall inte föras inte i nationalrapporten. Det är synd. Det är visserligen intressant - och för den internationella skatteplaneringen viktigt - att se att och hur de flesta länder begränsar rätten till förlustutjämning på olika sätt, men jag tycker det är ännu mera intressant varför man gjort det. Särskilt gäller det begränsningar på grund av ägarskifte.
Varför finns det inskränkningar i rätten till förlustavdrag? Ja, den första frågan är kanske varför det finns förlustavdrag. Jo, naturligtvis för att framför allt näringsverksamhet inte har någon naturlig beskattningsperiod. Från ekonomisk synpunkt är kalenderåret helt godtyckligt. Ekonomiskt sett borde kanske en konjunkturcykel vara en normal beskattningsperiod. Men hur definierar man en sådan och hur omvandlar man det till praktiska regler? Nej, då är det enklare med öppen förlustutjämning. Från att i Sverige ursprungligen ha varit tidsbegränsad i 6 år, senare 10 år, är den numera obegränsad i tiden. I Sverige har förluster bara fått rullas framåt i tiden, sk carry forward, aldrig bakåt, sk carry back.
Detta är naturligtvis utmärkt, och i vart fall i det långa loppet blir skattebelastningen ungefär 28 % på det verkliga resultatet. Eller 30 eller 34 % eller vilken procentsats som politikerna anser vara den rätta. Det vore ju tokigt om skattebelastningen skulle bli högre - och framför allt - av den anledningen att företagets årliga resultat varierar så att det till och med uppkommer förluster vissa år. Inte nog med att företaget förlorar pengar; skattebelastningen ökar dessutom. Skattetrycket blir visserligen något högre ändå, eftersom skatt redan betalats in på vad som visade sig vara en överskattning av vinsten under ett tidigare år. Skattetrycket skulle emellertid kunna reduceras till nästan stipulerade 28% om man hade ett carry back system. Då uppkommer en merkostnad endast p.g.a. en ränteeffekt. Även den kan elimineras om skatteåterbetalningen görs inklusive ränta.
Nå, vad finns det då för skäl att inskränka rätten till förlustavdrag på grund av ägarskifte? Ja, bevisbördan ligger väl på den som anser det. I propositioner har uttrycket "förlustbolag går i handel" och liknande förekommit, med undertonen att detta är osunt och oacceptabelt. Rent av skatteflykt. Därför finns det vissa regler som begränsar rätten till förlustavdrag vid ägarbyten. Reglerna har sett olika ut sedan de ursprungligen infördes under 1960-talet. Ibland har de befunnits för finmaskiga, ibland för grovmaskiga; kryphål har upptäckts och täppts igen. Det har varit helt klart att kommersialisering av förlustavdrag är en styggelse. Varför egentligen?
Vad som händer vid inskränkning av förlustavdragsrätten är bara att det avsedda skattetrycket skärps på ett godtyckligt sätt. Det skärps bl.a. som en följd av att antalet företag ökar. Om all näringsverksamhet bedrevs i ett enda företag skulle nämligen knappast någon förlust uppkomma. Den specialisering som är själva drivfjädern för den ekonomiska utvecklingen leder alltså till en godtycklig skärpning av skattetrycket på grund av att individuella företag får förluster. Förlusterna kan vara tillfälliga eller beroende av att företaget har för litet kapital eller liknande. Nya ägare eller nytt kapital från vissa gamla ägare skulle kanske vara rätt medicin. Men då blir det s.k.ägarförändring och därmed förlust av förlustavdraget.
Begränsningen av förlustavdragsrätten medför också att risktagandet ökar. Om en företagare eller uppfinnare som misslyckats kunde sälja sitt företag och få ersättning för värdet av dess förlustavdrag, skulle förlusten och det ekonomiska risktagandet reduceras. Är inte det bara bra?
Vad är det för fara med att tillåta förlustavdrag trots ägarskifte? Samma krav på bevisning av kostnadernas avdragsgillhet föreligger ju som om kostnaderna kunnat dras av löpande mot inkomster. Vartefter tiden går blir det kanske lättare att bluffa sig fram om tidigare års förluster. Å andra sidan står det skattemyndigheten fritt att bortse från förluster som baseras på omständigheter som inte längre kan konstateras eller bedömas - kort sagt vanliga beviskrav gäller. Men detta gäller ju även om ägarskifte inte skett.
Den enda risken är nog att det kostar för mycket - dvs. skattetrycket skall tydligen vara högre än 28 % på näringslivets vinster - exakt hur mycket är inte bestämt; det får slumpen avgöra. Men om aktieägaren kunde sälja sina aktier och få betalt för värdet av förlustavdraget, skulle hans förlust och därmed hans skattereduktion bli mindre. Statens skatteförlust skulle minska.
Att det är fult med handel med förlustavdrag är bara en följd av att någon sade så och att alla andra kritiklöst accepterade det. Ta bort kainsstämpeln och alla skumraskförsök till förlustavdrag trots ägarskifte försvinner. Vi slipper en form av konstruerad kriminalitet och somliga kan inte längre tjäna pengar på egen fräckhet och andras flathet eller laglydighet.
Det är väl bra!
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
