Dokument
Ta bort företagsskatten
Artikel införd i Stockholms Handelskammares tidskrift Handelskammartidningen nr 1 1999
Debatten om utflyttningen av svenska företag och dess samband med svenska beskattningsregler accelererar. Dubbelbeskattningen utpekas som åtminstone en av bovarna..
Dubbelbeskattningen medför enorma skattetekniska problem och förvisso också ogynnsamma realekonomiska konsekvenser. Beskattningen av mottagna aktieutdelningar, dvs dubbelbeskattningens andra led, kan motiveras endast med fördelningspolitiska argument. Det är därför intressant det på senare tid blivit legitimt även för socialdemokrater att ifrågasätta dubbelbeskattningen.
För egen del kan jag inte annat än instämma i kravet på att dubbelbeskattningen tas bort, men på ett helt annat sätt: Ta bort företagsbeskattningen, dvs. första ledet av dubbelbeskattningen. Om alla företagsvinster får vara obeskattade så länge de ligger inlåsta i företaget, är det helt i sin ordning att beskatta utdelningar. Utdelningen är liksom lönen den ersättning som produktionsfaktorägarna (i sista hand hushållen) får. Produktionsfaktorersättningen motsvarar det värde marknaderna (dvs vi alla) har åsatt kapitalistens och löntagarens prestationer i produktionen av det resultat, som vi som hushållsmedlemmar och privatpersoner har att dela på. Beskattning är realt sett ingenting annat än att avstå en del av det produktionsresultat man bidragit med till andra, som av olika skäl själva inte bidragit med så mycket att det ger dem en anständig försörjning, t.ex. barn, studerande, sjuka, pensionärer. Det finns ingenting annat i det långa loppet att dela på än produktionsresultatet, och det finns inga andra än levande människor som kan betala skatt, dvs avstå från konsumtion. Skatter som betalas av företag är kostnader för dem, och som i en eller annan form övervältras på hushållen genom lägre löner och utdelningar och genom höjda priser. Tag bort företagsskatten och kostnaden försvinner från företagens resultaträkningar. Någon förändring i fördelningen av produktionsfaktorsersättningen är inte att vänta: fördelningen är långsiktigt kulturellt betingad och ger ca 20 % åt kapitalägare och 80 % åt löntagare. Detta påverkas inte av att företagen betalar inkomstskatt.
Inkomstskatt förresten. Hushållets inkomst utgör produktionsfaktorersättning och består av lön och utdelning, som används för förbrukning för individernas uppehälle här på jorden. Företagens "inkomst" framkommer efter en komplicerad - och osäker - uppskattning av företagets värdetillväxt från en tidpunkt till en annan. Denna värdetillväxt skall användas som ekonomisk hävstång in i framtiden. Ju större kapital vi bygger upp, desto effektivare framtida ekonomisk tillväxt. Företagsinkomsten, vinsten, skall inte användas för konsumtion, dvs. för förbrukningens egen skull. Det företag som förbrukar sina resurser så lättvindigt är snart utkonkurrerat. Ingenting är viktigare för den ekonomiska välfärden än att företagskapitalet är så stort som möjligt. Hur kan vi egentligen komma på en sådan tokig idé som att beskatta (dvs. förkorta hävstången) företagen. Och framför allt: beskatta det företag som förlänger hävstången särskilt mycket, medan de ekonomiska parasiter som förbrukar befintligt kapital, dvs. företag som går med förlust, inte betalar någonting alls för sitt utnyttjande av samhällsapparat och infrastruktur.
Det fina med företagsbeskattningen är att den kan tas bort utan att vi behöver vänta på att alla andra länder gör det samtidigt. Det land som först slutar att beskatta sina företag kommer att dra till sig utländskt kapital. Irland är här ett föregångsland. Det har tagit sig upp ur ett ekonomiskt träsk till stor del genom att ge utländska företag favörer i form av en företagsskatt på endast ca 10 %. EU har tröttnat på det (det kallas skadlig skattekonkurrens), och därför har Irland beslutat att ta bort dessa favörer för utländska företag och i stället införa en allmän företagsskatt på 12,5 % - lika för utlänningar och inlänningar. Detta är inte skadlig skattekonkurrens, utan närmast nyttig skattekonkurrens.
Bolagsskatten ger endast en mycket obetydlig del av de totala skatterna och avgifterna, ca 5%. Men effekten av att ta bort skatten är mycket mindre än vad detta låga procenttal indikerar. Det ökade utrymmet för löner och utdelningar som blir följden av att skatten tas bort, ökar skatten från dessa. I själva verket skulle kanske en begränsad sänkning av skattesatsen öka skattebasen och leda till högre skatteintäkter. Var på Lafferkurvan befinner vi oss? Klart är att skatteinkomsterna är mycket större idag än före skattereformen när skattesatsen var dubbelt så hög. Det antas att många utländska koncerner styrt hit sina vinster och skattat av dem här. Och för svenska koncerner är väl benägenheten större att se till att vinsterna uppträder i Sverige än i utlandet där skattesatserna är högre.
Skatten kostar mycket i administration och kontroll. Den hindrar kapitalbildningen och stör beslutsprocessen för investeringar och företagsetableringar och gör det dessutom på ett helt irrationellt sätt genom att drabba vinstgivande företag och skona förlustföretag. Ett borttagande ger en internationell konkurrensfördel och lockar till sig utländskt kapital.
Vad väntar vi på?
Den som är närmare intresserad av tekniska detaljer och de mera vägande invändningar - men de är inte särskilt tunga - som gjorts mot mina tankar, kan jag hänvisa till den debatt som förts i fackpressen, närmast Svensk Skattetidning och Skatter och välfärd 1998 nr 1 s. 34, nr 2 s. 42 och 45 och nr 3 s. 57.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
