Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

Företagsbeskattningen - ett onödigt ont?

Artikel intagen i Svensk Skattetidning nr 2 1997

Professor Nils Mattsson har i nr 1/1997 av denna tidskrift hedrat min artikel i nr 9/1996 rörande förtagsbeskattningens raison d'être med några kritiska synpunkter. Som han så riktigt påpekar var jag inte helt tydlig ifråga om omfattningen av mina tankar, men han drar slutsatsen att mina funderingar nog egentligen avser endast bolagsbeskattningen. Jag hämtar ju t.ex. en stor del av exemplen från dubbelbeskattningen.

Men om jag tänker efter, har jag nog haft företagsbeskattningen även hos egenföretagaren i åtanke. Hela tankekonstruktionen utgår från företagets roll och skatteuttagens placering i det ekonomiska kretsloppet, och det är lika oberättigat att beskatta den företagsvinst som uppkommit hos en egenföretagare som hos det börsnoterade aktiebolaget. I bägge fallen är det fråga om att man borde lämna ackumulerat företagskapital obeskattat, eftersom det är på detta vi baserar vår materiella välfärd. Ju lättare detta kan byggas upp, desto större blir kapitalbasen, dvs fundamentet för framtida inkomstökningar. Jag frågar mig hur den trädgårdsmästare tänker, som systematiskat beskär all friska skott med 28% och lämnar döda och insektsangripna grenar kvar på trädet. Jämförelsen haltar något, eftersom trädgårdsmästaren också tar bort fullt friska skott, om han bedömer att de kommer att sitta i vägen för andra och viktigare grenar, men rättssäkerheten kräver att vi inte bär oss åt så mot våra medborgare.

NM jämför person med person och inkomst med inkomst och hävdar - på juristens vis - ett rättvisekrav; ingen bör favoriseras; det blir snedvridningar. Som ekonom vill jag ifrågasätta om storheterna är jämförbara och om det verkligen är rättvist att beskatta personernas inkomster likformigt. Inkomsten för löntagaren och aktieägaren är inte samma sak som inkomsten (eller vinsten) för den juridiska personen - inte ens för egenföretagaren. Företagets (egenföretagarens och bolagets) inkomst - vinsten - är ett mått på verksamhetens effektivivitet; det har skapat större värden under perioden än det förbrukat. Företaget kan inte att för egen del konsumera inkomsten. Privatpersonens inkomst är måttet på hans bidrag till samhällsproduktionen och underlaget för hans ekonomiska välstånd. En privatperson kan vara förmögen - det kan inte ett företag.

Min huvudtanke baseras på att det är endast hushållen som har skatteförmåga och konsumtionsbehov; det är endast för hushållens skull produktion äger rum i företagen; det är ytterst endast hushållen som avstår konsumtion till förmån för andra hushåll. Till skillnad mot företagen kan hushållen inte övervältra skattebördan på någon annan. Det är därför fel att i rättvisans och likformighetens namn beskatta företagaren/den juridiska personen för inkomsten (vinsten) med motiveringen att man beskattar löntagaren och kapitalisten för löner resp räntor och utdelningar.

När NM hävdar att företag av olika typer måste beskattas (någorlunda) likformigt håller jag med honom - men jag menar att ingetdera skall beskattas för sitt produktionsresultat. Däremot skall den enskilde företagaren beskattas för värdet av det han tar ut ur företaget, vare sig detta konsumeras eller sparas utanför företaget, precis på samma sätt som löntagaren, som också får något ur företaget, nämligen lön, som kan konsumeras eller sparas. Är kapitalbehållningen i företaget vid årets utgång lika stor som vid dess ingång har företagaren tagit ut ett belopp som svarar mot årsvinsten. Det skall han beskattas för. Detta innebär att företagsredovisningen behövs för beskattningen av egenföretagaren även om företagens produktionsresultat inte beskattas. Men inte för att mäta företagsvinsten utan för att avläsa ägaruttagets storlek. Samma metod kan användas för det ägarlösa företaget. En rörelsedrivande stiftelse skulle med andra ord beskattas först när de ur företagskapitalet ackumulerade vinsterna används i kapitalförvaltningen eller disponeras i enlighet med ändamålet för stiftelsen.

En annan invändning NM gör är att skattefria sparbössor skulle skapas. Ja, men än sen? Vad gör det att företagskapitalet förmeras utan skatteavbränningar om det är oåtkomligt för aktieägaren/företagsägaren? För att förhindra att aktieägare konsumerar på kredit med aktierna som pant får väl pantsättning utlösa beskattning. Frågan torde vara aktuell endast i familjeföretag. I noterade företag kräver aktieägarna avkastning. Eftersom pensionssparande beskattas med en särskild avkastningsskatt, skulle företag, som inte har något annat egentligt syfte eller är kraftigt överkapitaliserat, kunna beskattats enligt samma teknik som pensionsföretagen, dvs med en schabloniserad avkastningsskatt. F.ö. skulle väl den snedvridande effekt som NM befarar uppstå endast om egenföretagare beskattas för icke uttagna vinster, men jag förordar, som just sagts, inte en sådan modell.

NM tror vidare att aktieägarnas intresse av att uppskjuta beskattningen leder till att bolagsledningarna får större makt och att marknadskraven på högsta möjliga avkastning försvinner. Trots låg avkastning skulle företagsledningarna kunna sitta kvar i företagen.

Jag förstår inte det resonemanget. Exakt samma krav på företagsledningarna föreligger vare sig vinsten beskattas i företaget eller inte. Aktiemarknaden har sina avkastningskrav vare sig vinsten är beskattad eller ej. Allt annat lika ökar vinsterna likformigt i alla vinstgivande företag om skatten tas bort. Om ett företags vinster och kapitaltillväxt understiger andra företags, kommer aktieägarna att kräva extra utdelning för att omplacera sitt kapital. Varför skulle de nöja sig med mindre vinster än vid alternativa placeringar? Så resonerar de idag och det kommer de att göra i morgon om de är rationella. Och det är alltid vinsten efter skatt (om skatt utgår) som gäller. Aktieägarna själva - om de är fysiska personer eller ägarlösa institutioner - beskattas både i nuvarande system och i det av mig tänkta.

Om det ligger något i NM:s resonemang så gäller det redan idag. I själva verket måste den effekten vara starkare i dag, eftersom en investering i dagens skattesystem ger en - avsedd - skattebesparing genom rätten till överavskrivning på maskiner och andra inventarier. För inte så länge sedan kunde skattekrediter skapas i stor omfattning genom att varulager fick skrivas ned med 60% (före 1955 fanns ingen formell begränsning alls), vilket verkligen ledde till inlåsningar och favorisering av finansiering med behållna vinstmedel. En utdelning skulle bära inte bara aktieägarnas skatt på utdelningen utan även bolagets skatt på reservupplösning eller underlåten reservbildning. Detta är numera borttaget, men jag kan inte erinra mig att någon beklagade företagsledningarnas övertag över aktieägarna vad gällde det individuella företagets beslut om investeringar; inte heller att någon ansåg att avkastningskraven sattes ned. Den av NM befarade inlåsningseffekten skulle kunna lösas med att aktieutdelningar inte beskattas till den del de återinvesteras i aktier. En sådan regel borde tillskapas redan idag för att bemästra dagens inlåsning.

Däremot skulle avkastningskravet i näringslivet generellt sjunka om företagsskatten togs bort - i vart fall initialt. Det är ju därför man då och då inför tillfälliga skattelättnader för att stimulera näringslivet att göra investeringar som annars inte skulle ha gjorts - dvs som inte uppfyller rimliga avkastingskrav. Men detta är inget bra argument för att försvara bolagsskatten. I så fall borde det vara effektivitetshöjande och positivt med en 99%-ig beskattning av företagen, eftersom då endast synnerligen räntabla investeringar inom områden där Sveriges komparativa fördelar är som allra störst skulle komma till stånd.

Det är därför inte bara äldre, mogna företag med intjänade obeskattade vinster som skulle företa investeringar med lägre krav på kapitalavkastning om företagsskatten togs bort - alla företag skulle göra det. Det är inte bara stora företag som skulle få hjälp att bli större - alla företag skulle få det. Och detta är - enligt min mening - absolut ingen nackdel, tvärt om. I det långa loppet skulle avkastningskravet anpassas efter omvärldens krav och Sveriges produktionsförutsättningar och komparativa fördelar. Den mest påtagliga förändringen skulle vara att skattekostnader försvann som en post i företagens resultaträkningar, och att aktiekurserna höjdes så att avkastningen av aktierna motvarar marknadens krav, sedan vinsterna ökats med den del av de bortfallna skattekostnaderna som inte löntagarna tillkämpat sig. Dessutom skulle skatteförvaltningens och företagens kostnader för hanteringen av företagsskatter försvinna och företagen - vilket är den verkligt stora fördelen - bedriva sina verksamheter och planera sina investeringar utan hänsynstagande till svårbedömbara skatteeffekter.

Det finns säkerligen ett antal tekniska problem som jag förbisett. Andra har jag inte tänkt igenom särskilt noga. Ett problem är utflyttning ur riket; ett annat att det kanske går att leva på kredit utan att pantsätta aktierna; för egenföretagaren måste kanske den gamla staketmodellen dammas av eller samhällets beskattningsintresse stöttas med särskilda redovisningsregler så att privatuttagen av vinsterna beskattas konsekvent. Mitt övergripande syfte har emellertid varit att peka på de många absurditeterna hos företagsbeskattningen och rent av ifrågasätta om företagsbeskattningen inte är närmast samhällskadlig eller åtminstone oerhört resurskrävande, subventionerande av förlustföretag och onödigt störande för företagens aktiviteter; och att den motverkar en effektiv resursallokering genom att den försvårar omstruktureringar.

En annan fråga är kalibreringen mellan skattesatserna på lön och aktieutdelning. Eftersom det är BNP som är den enda egentliga och uthålliga skattebasen bör skattesatserna på utdelad obeskattad företagsvinst vara densamma som för lön. Å andra sidan utgör utdelningen - även om den tas från obeskattade vinster - avkastning på sparat - beskattat - kapital; det är också fråga om riskkapital, vilket kan motivera en lägre skattesats. Å andra sidan - igen - kan avdrag erhållas för aktieförluster. Tyvärr är väl nämligen reavinstbeskattningen av aktier (politiskt) ännu svårare att avvara i ett system fritt från företagsbeskattning än dagens system, även om det egentligen bara är fråga om en transaktionskostnad (utan motprestation, dvs en skatt) som utgår endast därför att två kapitalister byter tillgångar med varandra. I tidernas fullbordan kommer - i vart fall i princip - alla reavinster att ha konsumerats av lika stora reaförluster. Men utan en reavinstbeskattning skulle en aktieägare faktiskt kunna skattefritt öka sin konsumtionsstandard genom att sälja aktierna - i synnerhet vid försäljning till ett aktiebolag, som ju kan betala utan att behöva räkna med någon latent skatteskuld på innehavet.

Ytterligare ett problem är räntebeskattningen. Jag antydde i min artikel att denna också kunde avskaffas - den ger ju f.ö. ett negativt tillskott till statens skatteunderlag. Vare sig den tas bort eller inte måste man antagligen ha ett system där ränteelementet i alla transaktioner preciseras. Men det är nog enklare än de flesta värderingsproblem som man ändå måste leva med - priset på kredit är trots allt avläsbart på många sätt på marknaderna och likvida medel är ju de mest fungibla av alla tillgångar.

Det "kostar" naturligtvis att ta bort företagsskatten. F.n. uppgår det totala skattebeloppet från bolagssektorn till c:a 50 miljarder kronor. Om vinstnivån generellt skulle stiga med bortfallande företagsskatt kommer löneandelen snart att stiga och återställa normala relationer mellan löner och vinster. En betydande del av de 50 miljarderna blir således lön, som kommer att beskattas. Skattebortfallet blir därför betydligt lägre. Men det bortfall som uppkommer måste - i vart fall i det korta perspektivet - täckas.

Företagen drar nytta av det skydd och den service och infrastruktur som de som individer - juridiska sådana - erhåller från staten och det offentliga. I det avseendet liknar de således privatpersoner och hushåll. Detta behov är möjligen någorlunda proportionellt med företagets kapital. Överslagsmässigt uppgår stockholmsbörsens kapital till 1.800 miljarder kronor. En procent på detta utgör 18 miljarder kronor. Nu är börskapitalet ingen operativt användbar parameter i det här sammanhanget, men det bundna egna kapitalet i aktiebolagen skulle kunna användas, och 2 eller 3 procent av det ger ett ansenligt belopp. En sådan skatt skulle kräva en negligerbar insats för uppbörd och kontroll.

Alla företag skulle då få betala för det intresse de har av statsmakten och den offentliga servicen och samhällets övriga infrastruktur. Varför behöver förlustföretag inte betala för detta idag? Om förlustföretag finge vara med om att betala skulle dessa rensas ut snabbare och bidra till den omstrukturering som måste ske för att ge den eftersträvade materiella välståndsökningen. Idag subventioneras faktiskt ineffektiva och till och med förlustgivande - dvs resursförgörande - företag. En årlig skatt på aktiekapitalet skulle också avhålla en del från att av okynne bilda aktiebolag för sina konsultarvoden o.likn.

Därför måste en beskattning av företagen baserad på deras vinster bort. En värdefull bieffekt är att alla de idiotiska frågor och svårlösliga rättsliga problem och logiska vurpor, som vidlåder företagsbeskattningen och som jag exemplifierat med i min artikel, försvinner. Massor med välutbildade, välbetalda och duktiga människor skulle kunna ägna sig åt något mer väsentligt i stället. Apropå just det; bland de reaktioner jag mött på min artikel är det många som har påpekat, att visst ligger det en del i resonemanget, men jag skulle bli av med mitt intressanta arbete. Därför är NMs förslag inget bra alternativ, även om jag kan se värdefulla poänger i den förenkling det medför. Skall man vara realistisk har väl hans förslag också större förutsättningar att - åtminstone på kort sikt - genomföras än mitt, även om det är svårt att tro på en högsta inkomsskattesats för hushållen på c:a 30 procent, i dessa tider av diskussion om värnskatt och vårdskatt. Han undgår dock inte alls de av mig behandlade problemen med företagsskatten. Kunskapsområdet "Företagsbeskattning" med dess "kvasivetenskapliga" karaktär måste behållas, så att begreppen "fast driftställe" och "armslängds prissättning" m.m. kan utvecklas vidare.

Mina funderingar inspirerades emellertid av de framtidsvisioner om skattesystemet under den kommande hundraårsperioden som ventilerades på IFA-kongresssen i Genève i höstas. Dagens företagsskattekonsulter m.fl. kan nog se framtiden an med tillförsikt. De hinner pensioneras innan företagsbeskattningen avskaffas. Men jag skulle bra gärna vilja se fler goda argument mot ett borttagande av företagsbeskattnigen innan jag går i pension än dem som NM bidragit med.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin