Dokument
Beskattning av företag - ett onödigt ont!
Artikel intagen i Svensk Skattetidning nr 9 1999 s. 760
För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.
Cato d.ä. 234-149 f.Kr. Romersk konsul och censor
Jag har tidigare - bl.a. i denna tidskrift - flera gånger ifrågasatt motivet för beskattning av företagens vinster. För varje gång jag tänker igenom problematiken finner jag nya argument för att den bör avskaffas. När jag gör den här sammanfattningen av mina tankar, vilken utgör en redigerad utskrift av mitt anförande vid det skatterättsliga symposium som Skatterättsliga Föreningen i Karlstad genomförde den 24 och 25 september i år, är det därför oundvikligt att det i vissa delar blir en upprepning av vad jag tidigare skrivit och sagt.
När jag här talar om beskattning av företag avser jag - om inget annat sägs - beskattning av företagens vinster.
För att göra min argumentation överskådlig ska jag här koncentrera mig på tre omständigheter.
1. Skattesystemets komplexitet och kostnader
2. De makroekonomiska skälen för företagsbeskattning
3. Den förändrade sociala ekonomiska omgivningen som har resulterat i att företagsvinstbeskattning har blivit helt omodern.
Den första aspekten är alltså att beskattningen av företagets inkomst från både nationell och internationell utgångspunkt har blivit mer och mer komplicerad och resurskrävande. I Sverige används kanske 70-75% av skatteförvaltningens resurser till företagsbeskattningsfrågor. Företagsinkomstbeskattning svarar för ungefär samma procentuella andel av lagtextmasssan och praxis. Horder av skattekonsulter ängar sig huvudsakligen åt företagsbeskattning. Eftersom så många rättsområden samtidigt involveras är det ingen djärv gissning att anta att de som ägnar sig åt företagsbeskattning också är det bäst betalda av alla skattekonsulterna - det är dyrt att göra fel och det finns stora pengar att tjäna på att göra rätt. Domare och andra rättsvårdande befattningshavare som ekobrottsutredare och skatterevisorer kan säkert också vittna om ämnesområdets komplexitet och hopplösheten att inte bara överblicka regelsystemet utan också utreda och förstå vad som förekommit i individuella fall där skattskyldiga försökt sko sig på systemet. Trots detta svarar företagsbeskattningen för mycket liten del av de totala skatteintäkterna, 5-6 %, och omkring 2-3 % av bruttonationalprodukten.
Ett skäl till denna utveckling tycks vara det ekonomiska livets ständigt ökade komplexitet. Politikernas önskemål att styra och påverka det ekonomiska livet torde också i hög grad ha svarat för stor del av komplexiteten. När det gäller den internationella beskattningen har skyddet för den nationella skattebasen krävt att företag inför transfer pricing-regler och regler om under- och överkapitalisering och s.k. CFC-lagstiftning. Det förefaller nästan som länderna konkurrerar om beskattningsunderlag genom att dels ständigt vidga beskattningsrätten för att ha något att förhandla bort, dels skärper kraven på dokumentation av prissättningspolicy vid gränsöverskridande transaktioner. De skattebetalande företagen får sitta emellan.
I detta sammanhang har ett sådant diffust begrepp som "fast driftställe" blivit mer och mer betydelsefullt. Vad som i det verkliga livet karaktäriserar ett fast driftställe kan dock många gånger vara omöjligt att objektivt bestämma. Principen om ekonomisk dubbelbeskattning har blivit ifrågasatt och de flesta utvecklade länder har avskaffat den och har lättat konsekvenserna av den genom olika avräkningssystem, vilket i sin tur har ökat komplexiteten i bolagsskattesystemen. Sverige har dock kvar den klassiska dubbelbeskattningen med alla de tekniska problem denna medför. Dessutom har vi - till skillnad mot många andra länder - haft ambitionen på en effektiv reavinstbeskattning även i bolagssektorn. Rickard Arvidsson har vid symposiet på ett förtjänstfullt sätt belyst några av dess mest absurda konsekvenser.
Sven-Olof Lodin har vid symposiet redovisat den s.k. Stockholmsgruppens förslag till Home State Taxation (HST). Metoden har lanserats bl.a. som ett sätt att bemästra de internationella problemen med transfer pricing och kvittning av förluster och vinster i olika länder. Stockholmsgruppen är sammansatt av framstående medlemmar av det europeiska och nordamerikanska skattevetenskapliga etablissemanget. Gruppen lämnade en rapport i juni 1999. De konstaterar att de finns 15 olika europeiska bolagsskatteregimer som utgör en källa för konkurrens mellan EU-medlemsstater om företagsinvesteringar och som stör ansträngningarna att åstadkomma en enda marknad. Olika regler ger företag utrymme för skatteplanering och vilket ytterligare underminerar bolagskattebasen inom Europa. Gruppen har föreslagit att HST ska införas för att motverka denna utveckling. Förslaget om Home State Taxation lanseras också i en rapport från CEPS (Centre for European Policy Studies) som en tänkbar modell i det fortsatta intergrationsarbetet inom EU. Rapporten offentliggörs den 10 november 1999. Rapporten diskuterar fyra lösningar: 1) bolagsskattens avskaffande, 2) en särskild EU-bolagsskatt (EUCIT), 3) en schablonmässig fördelning av ett företags/företagsgrupps EU-resultat (EUPA) och 4) HST. För egen del har jag i CEPS-rapporten utvecklat mina preferenser för att ta bort företagsskatten helt.
Den här artikeln är inte rätt plats att ifrågasätta eller diskutera det synnerligen intressanta försöket att avhjälpa några av de inneboende problemen i företagsbeskattningen som HST utgör. Jag nämner här bara för att påpeka att nuvarande systemet allmänt förväntas skapa outhärdliga konsekvenser och hinder för ekonomisk tillväxt. Enligt min uppfattning är det tydligt att företagsbeskattningen - särskilt i ett internationellt sammanhang - kommer att bli en dinosaurie. Företagsbeskattningen kommer helt enkelt inte att hålla jämna steg med förändringarna i affärs- och transaktionsstrukturer eller - ännu värre - kan bli ett hinder för nödvändig omstrukturering och modernisering av företag och branscher.
För det andra så finns det en vida spridd uppfattning om att själva existensen av en företagsvinstbeskattning är nödvändig för att förhindra läckage i det makroekonomiska systemet. Stockholmsgruppens - liksom CEPS - rapport utgår uppenbarligen från att företagsbeskattningen i sig är en oundgänlig del i ett allomfattande beskattningssystem, och det tycks alltid ha varit så att företagsinkomster bör behandlas på samma sätt som hushållsinkomster såvitt gäller beskattningen.
Jag tror att det här är en missuppfattning som baseras på okunnighet om den ekonomiska skillnaden mellan affärsvinst och hushållsinkomst.
För det tredje så är det min tro att skälet till att företagsbeskattningen inte är ifrågasatt är det faktum att den har förekommit sedan urminnes tider. Vi inte inser helt enkelt inte att företagsbeskattningen är eller har blivit en ekonomisk anomali. De sociala och ekonomiska strukturerna i en modern industrialiserad stat är sådana, att det som tidigare var den enda rationella tekniken för att samla in skatter nu har blivit onödig och t.o.m. ekonomiskt skadlig.
1. Det komplicerade regelverket
I det här avsnittet skulle jag vilja peka på de legala och tekniska problemen som beror enbart på att företagsinkomst används som skattebas. Begreppet skattskyldig måste bestämmas och begreppet skatteplikt. Vem ska betala skatt och för vilka inkomster skall skatt betalas? Vilka inkomster är skattefria? Vilka kostnader är avdragsgilla och vilka är inte avdragsgilla? Skall den skattepliktiga inkomsten överensstämma med företagets officiella resultaträkning eller inte? Hur skall vinsten beräknas? Vilka avsättningar för framtida risker och framtida kostnader som garantier, pensioner osv. kan accepteras? Måste transaktioner mellan närstående företag företas till marknadspris och vilka beskattningsperioder skall man använda? Hur skall man göra med förluster? Får de föras vidare till kommande år eller föras tillbaka på tidigare års vinster, s.k. loss carry forward/loss carry back?
Företagsvärdering och resultatberäkning blir mer och mer komplicerad när tillgångsvärdena i ökande utsträckning består av immateriella värden och intellektuell och professionell kunskap hos de anställda. Tillgångssidan på balansräkningen lämnar företaget varje kväll. Frågan är om den återvänder nästa morgon?
Sen har vi frågan om dubbelbeskattning av bolagsinkomst. Vad gäller för utdelningsbeskattningen? Vilken utsträckning skall reavinster beskattas och vad gäller för koncernbidrag och andra koncernskattefrågor, fusioner, fissioner osv? Hur och i vilken utsträckning skall dubbelbeskattning av bolagsinkomster lättas. Ska det ske på aktierägarnivå (tax exemption, tax credit) eller på bolagsnivå (avdrag för utdelning). Olika skattesystem skapar problem och möjligheter för företagens verksamheter i olika länder. Eftersom företagen har initiativfördelen, tenderar det hela tiden att uppkomma nya organisations- och transaktionsmönster som syftar till att spara skatt. Reaktionstiden för den fiskala motaktionen är typiskt sett mycket lång.
I Sverige har ansträngningar att kombinera löpande inkomst med utdelningsinkomst och kapitalvinster gång på gång visat sig vara misslyckade. Och hur skulle det kunna vara på annat sätt. Det är uppenbart att de tre inkomstslagen inte kan adderas. De är helt enkelt inte delar av samma helhet.
Transfer pricing-regler och förhandsöverenskommelser om prissättning (APA) utgör både hinder och möjligheter. Blotta idén om en artificiellt beslutad prisnivå för produkter och tjänster borde ifrågasättas. Det är inte bara det att företagen nästan alltid kan dra fram rimliga skäl för de flesta priser inom rimliga ramar, men de företar också transaktioner mellan närstående företag som aldrig skulle äga rum mellan andra företag. För sådana transaktioner finns inga marknadspriser. En ökande andel av värdet i nya produkter består av know how och andra ideella värden som är nästan omöjliga att prissätta.
Andra metoder att manipulera skattebaser är under- och överkapitalisering. Eftersom det inte finns och aldrig kommer att finnas några vetenskapligt korrekta relationer mellan skuld och eget kapital beroende på de unika och hela tiden förändrade villkoren i alla företag och koncerner, så kommer varje standardrelation eller schablonberäkning att vara felaktig.
Staternas ökade ansträngningar att skydda sina skattebaser och deras ansträngningar att bredda dem och motverka andra staters ansträngningar i samma hänseende skapar en situation där företagen riskerar att bli temporärt överbeskattade tills länderna lyckas lösa sina kolliderande skatteanspråk. I många fall kommer en överbeskattning aldrig att kunna bli eliminerad helt.
Det legala ramverket blir alltmer komplext och de olika bitarna i lagstiftningen är så oförenliga att ingen riktigt kan ha full kontroll över hela systemet. Det gör skattesystemet till en social och politisk risk eftersom skattemyndigheterna och domstolarna riskerar att misslyckas att vara konsekventa. Några skattskyldiga lyckas uppnå ekonomiska fördelar genom att använda skatteplaneringsmetoder som andra anser vara olagliga eller åtminstone omoraliska, vilket i sin tur stör konkurrensvillkoren.
Rättssäkerheten kan komma i fara när det etableras begrepp och definitioner på fenomen som är svåra och i många fall omöjliga att iakttaga eller beskriva entydigt. Begreppet fast driftställe är ett bra exempel. Ett annat är sponsringskostnader. Vad är det egentligen som avgör om en sponsringskostnad är avdragsgill eller inte: hur stor eller liten nytta måste/får företaget ha av kostnaden för att få avdrag? Hur mäter man denna nytta? Jag tycker det är närmast ovärdigt att landets ledande jurister skall behöva fälla ett sådant avgörande. Beroende enbart på argumentationsskicklighet kan något komma att bli klassificerat som antingen legalt eller illegalt eller som okunnighet eller elakt uppsåt.
2. Företagsbeskattningen i det makroekonomiska systemet
De negativa konsekvenser som beskrivits i föregående avsnitt måste givetvis tolereras om företagsbeskattningen vore nödvändig i den meningen att de följer av någon naturlag. Men det gör den ju inte. Och inte av någon ekonomisk lag heller.
Den roll som skatter spelar i det ekonomiska kretsloppet kan beskrivas med bilden av det ekonomiska kretsloppet, som finns under fliken Bilder. http://niclasvirin.com/bilder.shtml
Det går ett flöde av arbete och kapital från hushållssektorn (H) till företagssektorn (F). I den andra riktningen går ett flöde av betalningar för arbete, (löner och kapital) utdelningar. Resultatet av produktionen går från företagssektorn till hushållssektorn i form av varor och tjänster och betalningarna flyter i den andra riktningen. Köpkraften härrör från löner och utdelningsinkomster. Flödet av betalningar och flödet av kapital, arbetskraft och varor och tjänster hänger alla ihop. Ur dessa flöden länkas betalningar i form av skatter in till staten (S).
Sen finns det ett flöde av halvfabrikat runt runt i företagssektorn och ett flöde av betalningar i den motsatta riktningen. Successivt under denna cirkulation, och slutgiltigt när produkterna lämnar företagssektorn, skapas vinster. Dessa vinster används som bas för företagsbeskattningen. En del av vinsterna delas ut som utdelning till aktieägarna och beskattas igen. Den del av mervärdet som består av ersättning till arbetskraften används också som skattebas. Ofta används den t.o.m. två gånger: dels som inkomstskatt hos den anställde och dels som lönekostnadsskatt eller socialförsäkringsavgift hos arbetsgivaren.
Ett flöde av ungefär samma storlek används också som skattebas om systemet innehåller en allmän konsumtionskatt (moms).
Konsumtionen kan också beskattas genom särskilda varuskatter och punktskatter som betalas av hushållssektorn eller näringslivssektorn beroende på vilken teknik man använder för att dra in skatten. T.ex. tobak, alkohol, bensin, energi, utsläpp av miljöskadliga ämnen etc. Slutligen betalas skatter i hushållssektorn som en konsekvens av handlingar eller händelser som inträffar där, t.ex. arv och gåva, innehav av förmögenhet och fast egendom och realisation av kapitalvinster etc. Baserna för de skatterna är - till skillnad från alla andra nämnda skatter - inte oändliga.
I figuren är det lätt att se att en företagsvinstskatt bara är en extra skatt på hushållens inkomstskatt eller snarare en förtidsbetalning av hushållsinkomstskatt. Skatten reducerar det som annars skulle komma att betalas till anställda eller aktieägare och reducerar därigenom basen för löner och/eller löneomkostnadsskatter liksom utdelningsskatter. Man kan också se att avskaffandet av vinstskatter på företag inte skulle skapa något läckage av skattebaser. Summan av löner och utdelningar motsvarar den långsiktiga nettonationalprodukten (NNP). Genom att lägga ihop affärsvinster med hushållens faktorinkomster får man en summa som överstiger NNP.
Om företagsbeskattningen skulle tas bort skulle - i vart fall i det långa perspektivet - egentligen ingenting hända annat än att skatten skulle försvinna som kostnadspost i företagens resultaträkningar. På kort sikt skulle vinsterna öka och på grund härav även utdelningsinkomsterna för kapitalisterna, men i ett längre perspektiv skulle de anställda återta vad de förlorade och den långsiktiga relationen mellan ersättning för arbete och kapital skulle återställas. Det finns ingen anledning att tro att den relationen skulle bero på bolagsskattenivån.
Antag att historien startade med ett system utan företagsbeskattning och att sådan beskattning infördes. Vad skulle då hända? Det skulle först bli en nedgång i avkastningen på existerande kapital. Skulle aktieägarna acceptera det? Naturligtvis inte. Värdet på utlöpande aktier skulle gå ner och återställa de långsiktiga förväntningarna och kraven på avkastning. Företagen skulle höja priserna för att kompensera den nya kostnaden och löner skulle sänkas. I det långa loppet skulle vi vara tillbaka där vi startade men med en ny kostnadspost - vinstskatt - i resultaträkningen. Men vi har därmed också blivit tvungna att införa ett nytt legalt regelverk. Människor skulle bli upptagna med att tolka skattelagen; somliga skulle försöka att undvika dess konsekvenser; andra se till att lagen åtlyds. Polisen och domstolarna skulle bli sysselsatta med artificiella problem. Företagen måste göra investeringskalkyler med hänsynstagande till skatt. Investeringar och etableringsbeslut skulle bli beroende av skatteeffekter. De skatteeffekterna skulle vara svåra att förutse eftersom det gäller framtidsbedömningar. Bedömningarna skulle kompliceras genom att man också kan befara att skattereglerna ändras. Affärsrisken skulle således höjas. Genom att beskattningen av vinsten är asymmetrisk genom att träffa vinster men inte kompensera för förluster, kommer riskabla - men potentiellt mycket högavkastande investeringar - att undvikas till förmån för mindre riskabla men lågavkastande. Rena välfärdsförluster skulle således uppkomma. Vi skulle också möta dubbelbeskattningsproblemet. Olika sätt att lösa det problemet skulle skapa nya problem och behovet av komplicerade regler, tax credit, ACT etc. Vi befinner oss i just denna situation!
Varför beskattar vi då företagsvinster överhuvudtaget? Jag tror de flesta människor tror att det är en oundgänlig del i ett sammanhängande ekonomiskt system. Vi beskattar den anställde och därför måste vi beskatta egenföretagaren. Om vi beskattar egenföretagaren måste vi också beskatta bolaget. Detta är fel! Så länge tillgångarna i ett bolag eller hos egenföretagaren inte används av aktieägarna eller företagaren för hans privata konsumtion så finns det ingen anledning att beskatta honom. Vad gäller företaget så finns det normalt legala begränsningar för hur ägaren kan använda bolagets tillgångar för sina personliga behov. Det kanske inte är fallet när det gäller egenföretagaren, men så länge tillgångarna behålls i ägarens företag och tas upp i bokföringen som tillgångar så finns det inte något skäl att beskatta honom.
Företagsvinst är helt enkelt inte jämförbar med en privatpersons inkomst. En privatpersons inkomst motsvarar värdet av hans insats i produktionsprocessen. Denna inkomst är en förutsättning för hans uppehälle. Personen arbetar för att kunna leva. En del av ersättningen för privatpersonens insats i produktionsprocessen måste överlämnas till medbröder och medsystrar i den mån de inte har kunnat delta av olika skäl. Barn, studerande, pensionärer, sjuka och handikappade osv måste ju också försörjas. I realekonomiska termer innebär detta, att en del av det du producerar får du inte konsumera själv. Det är det som är beskattning, och i det långa loppet så finns det ingenting annat än resultatet av produktionen att dela på.
Bolagsinkomst å andra sidan är någonting helt annat. Det är skillnaden mellan två nuvärdesberäkningar av framtida betalningsströmmar. Varje bedömning består i sin tur av två uppskattningar; dels inflödet av inbetalningar dels utflödet av betalningar för kostnader. Om beräkningarna ger en positiv skillnad, dvs. nettonuvärdet vid den senare mättidpunkten är högre än vid den första, så föreligger det en vinst (jag bortser nu från insatser och uttag av kapital) eller med andra ord att realkapital har skapats. Kapitalbasen för framtida aktiviteter har stärkts och det är - inklusive möjligheten att betala löner och utdelningar - ett företags enda uppgift. Vinsten är således ingenting som företagets ledning eller aktieägarna tar hand om för egen del - men det är förhoppningsvis inte någon nyhet för denna tidskrifts läsare.
Det finns inget som man skulle kunna kalla ett "rikt företag" och som av det skälet borde beskattas. Bara om ett företag inte kan ge sitt kapital högre avkastning än marknadsräntan kan det sägas äga för mycket kapital, dvs. "vara rikt". Omvänt är ett fattigt företag ett företag som är så vinstgivande att det ger sitt kapital högre än marknadsmässig avkastning dvs. har mindre kapital än det har behov av. Skatteförmågoprincipen kan över huvud taget inte tillämpas på företag. Bolagsinkomsten skapas för att bygga upp ett kapital för att förbättra företagens möjligheter att tjäna ännu mer pengar och betala ännu mera löner och utdelningar. Ingen kan äta kapitalet. Ett bolag kan inte konsumera det för sin egen skull.
Som en konsekvens av önskat beteende - dvs. att skapa och ackumulera nytt kapital - bestraffas företagen genom beskattning. De företag som gör förluster och förstör existerande kapital, dvs. ekonomiska parasiter, betalar däremot ingenting för skydd, tillgång till offentlig service, infrastruktur osv. Den falska parallellen mellan företagsinkomst och hushållsinkomst förleder betraktaren att tro, att det skulle vara konsekvent att företaget blir skyldig att betala skatt för sina vinster. Blotta idén att beskatta företagen för vinsterna är emellertid absurd. Det är som att skjuta sig själv i foten. Det är som att korta av staven för stavhopparen.
3. Den sociala och ekonomiska omgivningen
Om nu företagsinkomstbeskattning är så komplicerad och skadlig och dessutom onödig, varför finns den då överhuvudtaget? Varför började man överhuvudtaget att beskatta företagsvinster? För övrigt, skulle man inte kunna säga att alla skattesystem är skadliga, så det är en konsekvens man måste tåla? Att beskatta löner kan ju sägas reducera folks villighet att arbeta. Så genom att reducera löneskatterna skulle man kunna stimulera utbudet av arbetskraft. Det är troligen sant att alla skatter har skadliga eller snedvridande effekter och det är på grund av att de påförs tvångsvis. Även om människor inser att det finns ett behov av offentlig konsumtion och accepterar att beskattning måste förekomma för att kunna finansiera den, så är de tvingade att betala för någonting som de inte skulle ha köpt frivilligt. Men att beskattas är - som ovan nämnts - att acceptera att dela med sig till någon annan värdet av ens eget bidrag till den totala produktionen. Och ingenting kan produceras utan insats av arbetskraft och kapital. För att leva måste vi producera varor och tjänster. Vi är helt enkelt tvingade att arbeta i vårt anletes svett för att överleva. Så därför måste man acceptera att hushållens inkomster dvs. löner, utdelningar och räntor utgör baser för beskattning trots eventuella skadliga effekter. Men beskattningen av företagens vinster träffar själva grundvalen för uppbyggnaden av vår ekonomiska välfärd och det är nånting mycket värre.
På ett eller annat sätt betalas varje skatt av individer. Om företag betalar dem i förhållande till vinst, arbetskostnader eller omsättning så övervältrar de skattebördan på individer. Företag kan undvika skattebördan - det kan inte individer. Ett sätt att övervältra skattebördan är att undvika att göra investeringar som blivit lågavkastande p.g.a. skatten. Företagen flyttar utomlands till gynnsammare investeringsklimat. Löntagarna blir kvar i ett samhälle med långsammare ekonomisk utveckling. Skall de ha kvar samma offentliga service får de betala ännu större del av sina inkomster i skatt.
Möjligheten att övervältra skattebördan på hushållen tycks ha helt andra konsekvenser idag än på den tiden, när det inte fanns andra möjligheter än att beskatta företagens vinster. Då utövades regeringsmakten av kejsare, kungar, hertigar, grevar och andra herrar genom att dessa reste runt i sina riken och domäner och införde lagar, dömde brottslingar eller slet tvister osv. Fursten och hans hov och rådgivare hade sina tillfälliga regionala och lokala högkvarter i underlydande herrars och jordägares slott, borgar och gårdar. Dessa var tvungna att underhålla sin herre och hans följe och livvakt och ge dem mat och husrum. De måste förmodligen också leverera varor och tjänster till sin herres slott och hålla honom med trupper och vapen osv. under krig och bygga vägar och broar osv. De var troligen också skyldiga att sörja för postgång, transporter och säkerhet till sina domäner. Det var tekniken för beskattning på den tiden även om de inte använde de uttrycket då.
På den tiden var ekonomin primitiv och bestod huvudsakligen av jordbruk, skogsbruk, bergsbruk och annan utvinning av naturresurser, skeppsfart och handel. I mycket stor utsträckning var det fråga om byteshandel. Mycket lite kapital ackumulerades. Skörden användes för konsumtion eller för utsäde. Slaveri var - om inte formellt - så i praktiken en realitet. Där man var född fick man arbeta och dö. Arbetsplikt i olika former förelåg. Vanligt folk fick nätt och jämt vad som behövdes för att överleva. Det de fick erhöll de in natura. Om något kapital ackumulerades så var det i härskarnas händer (eller i Kyrkans), dvs. i händerna på den tidens entreprenörer och storföretagare. Det skulle ha varit löjligt att försöka att beskatta allmogen. Där fanns ingenting att hämta. Så det fanns inget annat alternativ än att beskatta företagen. Och dessa kunde inte - av angivna skäl - övervältra skatten på någon annan.
Idag är allting helt annorlunda. Åtminstone i utvecklade länder. Penningekonomi råder. Industrialiseringen har gjort permanent och konstant ekonomisk tillväxt möjlig och därigenom också en tidigare okänd kapitalbildning. Vem som helst kan starta ett företag. Det finns regler om aktiebolagsutbildning som möjliggör insamling av företagskapital från en stor och anonym marknad. Man behöver inte arbeta i det företag man äger, och företagsledningen behöver inte nödvändigtvis äga aktier i det företag de arbetar för. Anställda kan helt fritt byta anställning. Det finns ett allmänt accepterat socialt och ekonomiskt regelverk med effektiv nationell och lokal administration, hög utbildningsstandard osv. Det är fullt möjligt att skapa privata förmögenheter och den möjligheten är utnyttjad och vida spridd. Företag är inte längre symboler och ekonomiska fästen för politisk makt utan redskap för individerna att skapa genom att producera varor och tjänster och att bygga upp realkapital. Det är de enskilda individerna som beslutar i vilka företag deras kapital skall investeras. Realkapitalet består idag - som alltid - av företagstillgångar och privata tillgångar, men det är numer en bredare allmänhet som formellt äger det och som kan besluta vilken inkomst som skall tas ut ur företagen som löner och utdelningar. I en modern ekonomi är det således möjligt att ta ut skatter hos individer, dvs hos dem som ytterst bär alla skatter. Det som tidigare var omöjligt är idag inte bara möjligt utan också ett effektivt sätt för en rättvis och rimlig beskattning. Beskattningen av företag och entreprenörer däremot missar inte bara att drabba den formelle skattebetalaren, utan den drabbar den yttersta skattebetalaren på ett oförutsägbart sätt.
4. Hur skall skattebortfallet finansieras
Otvivelaktigt skulle borttagandet av företagsbeskattningen reducera statens skatteintäkter, men - som visats på bilden ovan - en del av det belopp som annars skulle ha betalats till skattemyndigheterna som skatter, kommer nu att betalas som löner och utdelningar och bli beskattade som sådana. Nettoförlusten av skatteintäkter för det allmänna kommer således att bli mycket mindre än förlusten av skatteintäkter från bolagsskatterna. Hur mycket beror på hushållens skattesatser. Kanske bara hälften av förlusten. Men behovet av dyrbar skatteplanering, skatteadministration och kontroll skulle reduceras. Ekonomisk dubbelbeskattning skulle försvinna, för att inte tala om trippelbeskattning, dvs. att företag beskattas för utdelningar och kapitalvinster på aktier. Ett antal internationella skattefrågor (transfer pricing, fast driftställe, dubbelbeskattning) skulle försvinna. Sist men inte minst skulle det bli möjligt att göra investeringar och etableringsbeslut utan några sidoblickar på skatteeffekter.
Kanske skulle det bästa sättet att finansiera borttagandet av bolagsskatten inte vara att ta bort den helt och hållet utan bara sänka den rejält. Sedan Sverige reducerade bolagsskattesatsen från omkring 60 % före 1991 till 28 % 1994 har de totala bolagsskatteinkomsterna tredubblats. En förklaring till det - utöver breddningen av skattebasen - antas vara att svenska internationella koncerner numera i högre grad betalar sina skatter hemma och kräver sina utländska döttrar på så mycket de kan i betalningar för varor och tjänster, utan att överträda andra länders transfer pricing-regler. Vidare antas utländska företagskoncerner använda svenska dotterbolag som intermediärer i koncerninterna transaktioner och lämna en liten del av gruppens vinster i Sverige för att beskattas här till låg kostnad.
Ett annat iögonenfallande exempel är Irland där utländska investeringar har favoriserats genom låga skatter eller skattebefrielser, vilket har gjort att landet gått från absoluta botten till en mycket framskjuten position i Europas välståndsliga. Fr.o.m. år 2003 kommer den allmänna bolagsskatten i Irland att vara 12,5 % för handelsvinster. Estland har beslutat att fr.o.m. år 2000 införa 0-skatt på outdelade bolagsvinster. Polen sänker successivt sin skattesats till 22 % år 2003. Storbritannien har infört en skattesats på bara 10 % för företagsvinster upp till ca 500.000 kronor. För att ha någon internationell fördel av dessa låga skattesatser måste man dock vara i främsta ledet. Så snart fördelarna av mycket låga bolagsskattesatser och skadeeffekterna av bolagsskattesystem inses, kommer att bli en halsbrytande skattekonkurrens och ett race to the bottom.
5. Föreligger det ett företagsbeskattningens dilemma?
Låt mig avslutningsvis relatera mina tankar om bolagsbeskattningens existensberättigande till den analys Klas Herrlin gjorde vid skattesymposiet av företagsbeskattningens dilemma. Se SvSkT nr. 8 1999 s. 617. Dilemmats ena ben, som talar för att företagsbeskattningen kan avskaffas, har enligt Klas Herrlin två fötter. Det är för det första irrationellt att ha en företagsbeskattning, huvudsakligen därför att den är så komplicerad och lätt att manipulera. För det andra träffar bolagsskatten inte aktieägarna. I min analys motsvaras dessa argument av komplexitetsargumentet och det makroekonomiska argumentet: fördelningen av ersättningen till produktionsfaktorägarna påverkas inte - annat än på kort sikt - av bolagsskatter. Här verkar vi vara helt eniga.
Det andra benet, dvs. det som talar för att företagsbeskattningen behövs, har också två fötter. Den ena avser bolagsskattens effektivitet, närmare bestämt: vad är skadligast för resursutnyttjandet? Å ena sidan att behålla bolagsskatten, å andra sidan av flytta över skatteuttaget på löne- och konsumtionsskatter. Klas Herrlins analys är knappast övertygande och han medger att han inte vet hur frågan skall besvaras. Jag har inte heller mer än min tro, men jag tror att de effektivitetsförluster, som företagsbeskattningen föranleder, väger tyngre än beskattningen av arbete och konsumtion. Den formella beskattningen av företagsvinsten bärs ändå av hushållen. Ett företag kan reagera med investeringsstrejk eller utlandsinvesteringar. En privatperson har i regel inget val. Han måste tjäna pengar till sitt uppehälle. Om hushållen vägrar att acceptera en högre formell beskattning av sina inkomster och sin konsumtion för att finansiera bolagsskattens avskaffande, är detta ett tydligt besked om att den totala beskattningsnivån är för hög. Det vore nog bara välgörande om skattebetalarna fick chansen att lämna det beskedet.
Effektivitetsfoten tycks således besläktad med det andra benets andra fot: den politiska, som - om jag får utveckla Klas Herrlins anatomiska metafor - har tre tår. Jag håller med om den första: Det är nog svårt att tänka sig att vinna ett val på att höja inkomst- och konsumtionsskatter för att ta bort bolagsskatten. Nu tror jag inte att det behövs en växling krona för krona. Investeringsbesluten blir rationellare, en mängd onödigt arbete behöver inte göras, Sverige blir ett attraktivare investeringsland (avkastningen ökar ju med nära 40%!), vilket allt breddar basen för inkomst- och konsumtionsskatter. Men pedagogiken är svår, det medges.
Den andra tån gäller reaktionerna från utlandet. Om Sverige behandlar svenskars och utlänningars svenska investeringar likformigt finns dock knappast någon grund för utländskt missnöje. Och det finns ingen anledning för Sverige att genom sekretessregler och annat skydda utländska investerares i hemlandets ögon illojala beteenden, vilket nog upprör högskatteländers politiker mer än skillnaden i skattenivå. Den tredje tån gäller övergångsproblemet. De som är aktieägare när bolagsskatten tas bort blir vinnare. Sant. Men vi kan inte i evighet ha en skadlig och onödig skatt bara av det skälet. Övergångsproblemet måste lösas.
För att summera det andra benet. Detta innehåller problem av politisk och pedagogisk natur. Men om politikerna inte övertygar väljarna om det rationella i att aktivt ta bort företagsbeskattningen, kanske företagsskatten eroderar bort av internationella skattekonkurrensskäl. Huvudsaken är att politikerna inte tror att de till varje pris måste hålla fast vid någon - som de anser - rimlig skattenivå.
Slutligen pekar Klas Herrlin på två ytterligare frågor. För det första problemet med sparbösseeffekten, som han dock finner möjligt att lösa. Jag delar hans uppfattning. För det andra "stavhopparen". Tillväxten och investeringsutrymmet styrs till de företag som gjort vinster. Slussningen av kapital från mogna till nya och expanderande branscher skulle hindras. Om detta är ett problem borde det kunna lösas med skattefrihet för reinvesterade utdelningar. Jag tror dock inte att det är ett problem. En förståndig investerare behåller inte sitt kapital i ett företag som långsiktigt ger undernormal avkastning.
Ceterum censeo tributum commercii esse delendum.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
