Dokument
Oxfam. Debattartikel i Svenska Dagbladet den 17 mars 2019
Replik till Robert Höglund, Oxfam
Robert Höglund, kommunikationschef för Oxfam Sverige, manar i SvD den 13 mars till kamp mot den internationella skatteflykten och beklagar att EUs uppdaterade lista på skatteparadis inte blivit längre. Han påstår att skatteflykten är en strukturell orsak "som håller kvar människor i fattigdom". Utvecklingsländer går miste om "minst 100 miljarder dollar per år", skriver han.
Självklart ska regler och lagstiftning följas - och vissa staters obenägenhet att redovisa sina företags vinster och beskattning förorsakar att andra länders lagstiftares fiskala intentioner inte infrias. Världsbankens definition av begreppet extrem fattigdom är en dagsinkomst på ca 2 USD, motsvarande en årsinkomst på 700 USD. Ca 750 miljoner människor lever under sådana villkor. Om dessa 750 miljoner individer skulle få dela på ytterligare 100 miljarder USD skulle de få 133 USD var. En fantastisk standardökning för dem, men fortfarande långt ifrån tillräckligt. Det vill till helt andra åtgärder än att driva in företagsskatter för att lyfta dessa fattiga ur sitt armod. Och vad är det som säger att de borttrollade miljarderna skulle tillfallit just de fattigaste länderna?
Höglund hävdar att skatteparadisen "genom att svälta länder på intäkter som behövs för att finansiera utbildning, sjukvård och jobbskapande förvärrar fattigdom och ojämlikhet runt om i världen". Han tycks utgå från att de är de fattiga länderna som berövas sina skatteinkomster genom företagens manipulationer. Hägglund talar t.o.m. om "företag som flyr undan rättmätig skatt". Vem kan avgöra vad det är? Det är ingalunda självklart var skattebasen i ett internationellt företag ska anses ligga. Länge har det ansetts att vinsten uppkommer i produktionslandet; på senare tid hävdas att beskattningen i första hand bör tillfalla konsumtionslandet. Ytterligare en uppfattning är att vinsten uppkommer där kunskap och rättigheter skapas. Det finns inget objektivt stöd för någondera uppfattning; det är närmast en politisk förhandlingsfråga. Och ingenting hindrar ett land från att stifta lag om att verksamhet i landet - vare sig den består i produktion, försäljning eller andra aktiviteter - ska beskattas där enligt regler som landet självt bestämmer.
Basen för bolagsskatten är vinsten. Företag som gjort vinst har från en tidpunkt till en annan skapat värden som inte fanns tidigare. Det som har sålts har värderats högre av kunderna än förbrukade insatsvaror och arbetsprestationer. En del av vinsten delas ut till aktieägarna, men en större andel behålls normalt i företaget. För näringslivet som helhet motsvaras denna andel av investeringar i anläggningar och bestående värden av forskning och kunnande - eller mer precis nettoinvesteringarna. För landets hela ekonomi är detta själva tillväxten. En del produceras i det privata näringslivet och beskattas med bolagsskatt. En del produceras i offentlig regi och underkastas inte bolagsskatt. Den uppmärksamme observerar här det egendomligt kontraproduktiva i att hejda tillväxten i företagen med en skattebörda. En annan iakttagelse är att det företag som fördärvar befintliga tillgångar och värden, dvs. drivs med förlust, inte behöver betala skatt.
Till detta kommer en rad av besvärande omständigheter. Bolagsskatten är extremt komplicerad att beräkna och kräver omfattande kontrollinsatser av skattemyndigheterna. För närvarande dignar skatteförvaltningar och företag under nya bördor för att implementera och administrera bl.a. just sådan land-för-land-rapportering av vinster, intäkter och skattebetalningar som Höglund propagerar för. Ändå kan bolagsbeskattningen aldrig ge särskilt stora skatteinkomster, och gör det inte heller. Det är i själva verket en statsfinansiellt liten skatt. Något annat än bruttonationalprodukten (BNP) finns det inte att hämta skatter ur. Ett lands BNP utgörs av summan av bruttoinvesteringarna och konsumtionen/lönerna. Sveriges BNP uppgår till ca 5.000 miljarder kr, lönesumman/konsumtionen till ca 4.000 miljarder kr och bruttoinvesteringarna till ca 1.000 miljarder. Men det är bara nettoinvesteringarna som beskattas, och bara de i privat sektor. Beskattningsunderlaget är därför kanske 10 procent av BNP. I de flesta fall uppgår bolagsskatterna inte till mer än drygt 5 procent av ländernas totala skatteinkomster. Den svenska skattebasen för löner och utdelningar utgör 75-80 procent av BNP, och skatterna på löner, utdelning och konsumtion ca 90 procent av de totala skatteintäkterna. Dessutom är de betydligt enklare att administrera och kontrollera. Löne- och utdelningsskatter beräknas, debiteras och uppbärs med automatik.
På grund av sin komplexitet är skatten en rättssäkerhetsrisk: ingen behärskar hela regelsystemet, och gång på gång tvistas om skattekrav på hundratals miljoner kronor, vilkas berättigande kräver avgöranden i högsta rättsliga instanser. Beskattningen av bolagens vinster och olika länders olika regler påverkar företagens beteende och leder därför till ekonomiska effektivitetsförluster.
Företagen verkar i en globaliserad värld och konfronteras med flera länders regelverk. Olika länder har olika förutsättningar och skilda önskemål, som deras lagstiftning skall stödja och stimulera. Det är oundvikligt att företag tvingas ta ställning till hur de olika villkoren ska hanteras. Att manövrera i den terrängen utan kunskaper och tekniker, som för den utomstående ter sig som "aggressiv skatteplanering", är omöjligt. Det finns inget alternativ som objektivt sett är det enda rätta. Det är inte självklart att det som leder till högst beskattning ska väljas.
Att bolagsskatt undandras staterna till följd av den avancerade skatteplaneringen, betyder inte att deras totala skatteinkomster minskar. Det sker bara omfördelningar mellan skattesubjekt och stater samt omfördelning mellan skattearter och i tid.
Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin avancerade skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan behållits inom företagssfären. Men förlusten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och endast temporär. De genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Och varifrån skulle pengarna till bolagsskatter tas om inte från företagens konton för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen? Nej, inga andra än levande individer kan bekosta ett lands skatter.
Det bästa vore om världen befriades från det självpåtagna meningslösa och kontraproduktiva gissel som bolagsbeskattningen utgör. Företagen kunde då bedrivas efter rent affärsmässiga förutsättningar. De enda som skulle bli lidande är skattekonsulter och skatteteoretiker vid akademierna. Oxfam kunde inrikta sitt angelägna arbete på något annat och mer effektivt.
Oxfams svar i Svenska Dagbladet den 22 mars.
Och mitt genmäle:
Det stora problemet är kanske, som Höglund skriver, att låginkomstländer har en alldeles för hög andel av sina skatteinkomster i form av bolagsskatter, vare sig detta bor på att de har en mycket hög bolagsskattesats eller att de har små inkomster från andra skattekällor eller bådadera. En hög bolagsskattesats styr effektivt bort investerarnas intresse från landet eller uppammar intresset att inom lagars och överenskommelsers ramar hänföra så liten vinstandel som möjligt dit och skapar förmodligen betydligt större skattesvinn än fusk med hjälp av stater som döljer transaktionsflöden. Och som jag skrev i mitt inlägg: det står varje land fritt att införa vilka skattelagar som helst. Landet bör dock inte förvänta sig att utländska företag utan vidare ska bekosta dess statsförvaltning och finanspolitik. Det kan inga andra göra än landets egen befolkning. Och skatter baserade på den egna befolkningens löner och konsumtion är oändligt mycket enklare att administrera, beräkna och uppbära än något så svårgripbart och svårdefinierat som ett företags vinst - i synnerhet om företaget är utländskt och verksamt i många länder, som alla reser krav på beskattning av vinsten.
Argumentet att bolagsskatten behövs som "spärr i skattesystemet" är lika vanligt som obegripligt. Uppenbarligen går det bra att fuska med bolagsskatten. Och att införa skatteplikt för att kunna kontrollera bolagets betalningsflöden är att gå över ån efter vatten. Det är den civilrättsliga (associationsrätt, redovisningsrätt m.m.) lagstiftningen som ska ombesörja en korrekt hantering och redovisning av löner och utdelningar och andra transaktioner i aktieägares, borgenärers, gäldenärers och andra marknadsaktörers intresse. Inget hindrar att fiskala intressen därvid särskilt tillgodoses, vilket normalt är fallet i utvecklade länder. Dessutom är det knappast enmans- och familjebolag som åstadkommer det skattesvinn på 100 miljarder dollar diskussionen gäller.
Skälet till att bolagsskatt en gång infördes var snarast att man tyckte att det saknades anledning att inte beskatta bolag när man beskattade fysiska personers affärsverksamhet. Ett annat skäl var att bolag ansågs ha större skattekraft än privatpersoner genom den bolagsrättsliga lagstiftningen, vilken möjliggjorde stora kapitalformeringar genom begränsningen av aktieägarnas ansvar och risktagande. Föreställningen motiverade t.o.m. beskattning av vinsten både i bolaget och hos aktieägarna, den s.k. dubbelbeskattningen, som i ett århundrade skapat oändliga juridiska och ekonomiska komplikatoner, trots att argumentet om särskild skattekraft för länge sedan övergivits. Skälet till att USA efter många om och men lyckades införa en federal bolagsskatt var behovet att få grepp om trustbildningarna i 1900-talets början. Så det har funnits många olika argument att beskatta bolags vinster. Att det också varit möjligt att göra det kan nog förklaras med allmänhetens föreställning om vem som drabbas av bolagsskatt och bolagens (självklara) avsaknad av rösträtt, i förening med bolagens förmåga att övervältra skatten på löntagare, konsumenter och aktieägare. Om alla företag påverkas ungefär likformigt spelar bolagsskatten inte så stor roll.
Skatteflykt bör naturligtvis bekämpas. Det bästa sättet att bekämpa flykten från bolagsskatt är att avskaffa bolagsskatten. Realt ger skatten inte ett öre i ökade totala skatteinkomster, men skapar problem och stimulerar resurskrävande beteenden som upprör allmänheten.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
