Dokument
ERSÄTTNING FÖR BEGRÄNSNING AV RISK. EJ PT
Regeringsrättens beslut den 22 november 1979, mål nr 5334-19
Ett bolag har fått avdrag för ersättning till utländskt bolag ägd av samma fysiska person för antaget övertagande av risk.
ÖVERKLAGANDE AV KAMMARRÄTTENS I STOCKHOLM DOM den 3 oktober 1978, mål nr 3219-1977
Härmed får jag anhålla om prövningstillstånd samt anföra besvär över kammarrättens i Stockholm dom den 3 oktober 1978, mål nr 3219-1977 rörande eftertaxering av Cinematograph AB för år 1972.
Inledning
Kammarrätten i Stockholm har i de mål som gäller 1971 --1975 års inkomsttaxeringar av Cinematograph AB (i det följande Cinematograph) haft att ta ställning till frågan om tillämpningen av 43 § 1 mom. kommunalskattelagen beträffande tre avtal som bolaget träffat med det schweiziska bolaget Persona Film AG (i det följande Persona). Aktierna i de bägge bolagen ägdes under de aktuella åren av regissören Ingmar Bergman. De tre avtalen avser filmerna En Passion, Riten och Beröringen.
Beträffande avtalen angående En Passion och Riten har kammarrätten funnit att Personas medverkan vid försäljningen
uppenbarligen varit begränsad till att uppbära royalties, utbetala provisioner (i vissa fall skådespelararvoden) och licensavgifter samt att underteckna avtal vilka upprättats av utomstående personer och företag; åtgärder som - sammantaget betraktat - till övervägande del måst vidtagas enbart på grund av Personas existens. Även om, såsom Cinematograph i målet gjort gällande, syftet med bildandet av Persona ursprungligen varit att detta bolag självständigt skulle i Schweiz bedriva produktion och distribution av film, har Personas verksamhet såvitt avser dess befattning med filmerna "En Passion" och "Riten" endast resulterat i att Cinematographs intäkter i Sverige blivit lägre än de eljest skulle ha blivit. Personas medverkan vid försäljningarna kan därför inte anses ha varit affärsmässigt betingad.
(Dom 1978-10-03 i mål nr 1153-1977 avseende eftertaxering för år 1971, sid. 5).
Avgörande för detta ställningstagande synes också ha varit att det måste ha stått klart när avtalen träffades att filmerna skulle komma att avyttras genom redan föranstaltade åtgärder. Sålunda anförde kammarrätten beträffande filmen En Passion (sid 4)
att vid tiden för avtalet mellan Cinematograph och Persona i april 1969, dels värdet av den upplåtna distributionsrätten kunde beloppsmässigt preciseras, dels distributionsrätten i realiteten redan varit placerad hos United Artists genom förmedlingsarbete, som till ingen del utförts av Persona.
Beträffande filmen Riten anförde kammarrätten (sid 4) att omständigheterna
ger vid handen att redan vid tiden för överlåtelseavtalet mellan Cinematograph och Persona av distributionsrätten till "Riten" parterna varit införstådda med att filmen skulle avyttras genom SF:s försorg.
Kammarrätten fann att de inkomster som genom avtalen mellan bolagen tillförts Persona skulle upptas till beskattning hos Cinematograph.
Beträffande det tredje avtalet ansåg kammarrätten av olika skäl en annan bedömning motiverad och fann att de Persona tillgodoförda ersättningarna för filmen Beröringen inte till någon del borde återföras till beskattning hos Cinematograph. Allmänna ombudets yrkande om eftertaxering år 1972 för ett belopp av 936.995 kronor avslogs därför.
Ansökan om prövningstillstånd
Det förfaringssätt som tillämpats vid produktionen och exploateringen av filmen Beröringen skiljer sig från det som tillämpats vid filmerna En Passion och Riten. Persona uppträdde här formellt som producent gentemot det amerikanska företaget ABC Production Inc (i det följande ABC) och åtog sig att mot en ersättning av 1 miljon dollar producera filmen. Persona skall sedan ha gett Cinematograph i uppdrag att ombesörja produktionen. Någon skriftlig dokumentation rörande sistnämnda överenskommelse finns inte. I avtalet med ABC garanterade Persona att det tidigare förvärvat alla rättigheter av varje som helst slag till den opublicerade berättelsen och filmpjäsen Beröringen (med vissa undantag utan betydelse i förevarande fall). Persona garanterade också att det avtalat med Bergman att han skulle utföra alla tjänster som individuell producent och regissör samt överenskom med ABC bl. a. att Bergman skulle ha fullständig kontroll över produktion och regi. Den huvudsakliga inspelningen skulle äga rum i Sverige. Genom avtalet överlät Persona till ABC äganderätten till filmen för en period av 25 (+ 10) år efter filmens leverans. I samband med avtalets undertecknande erhöll Persona ett förskott från ABC på 387.000 SFR. För produktionen av filmen betalade Persona ut 1.188.000 SFR till Cinematograph. Dessutom skedde avräkningar av Cinematographs skuld till Persona.
Beträffande Personas möjligheter att självt genomföra filmproduktionen får jag anföra.
För Personas uppbyggnad och inre organisation har kammarrätten i ovan nämnda dom (sid 2-3) lämnat följande kortfattade beskrivning.
Bolaget förvaltades av en advokatfirma i Zürich, Hüssy, Barth & Forster. Räkenskaperna omhänderhades av en revisionsfirma i Zug. Ensam styrelseledamot och firmatecknare var advokaten Hans Hüssy. Bolaget hade i övrigt inte någon fast anställd personal. I ett mellan Bergman och Hüssy träffat avtal1) hade överenskommits bl. a, att Hüssy i sin egenskap av verkställande direktör för Persona skulle representera Bergman och handla i enlighet med dennes instruktioner och i överensstämmelse med lag och praxis i Schweiz. Hüssy skulle inte taga någon befattning med bolagets löpande verksamhet. I avsaknad av instruktioner skulle Hüssy, om så befanns nödvändigt, handla i bolagets intresse. Hüssy bemyndigades också att mottaga instruktioner från Bauer.
1)"In your capacity as director of the company you agree to act as our agent and to exercise your functions according to our instructions subject to the laws and practices of Switzerland. You will not be concerned with the current business of the company and not obliged to take any action unless specifically instructed by us or otherwise bound to do so in view of the laws and practices of Switzerland. In the absence of instructions you may if necessary act in the interest of the company. You will also be authorized to accept instructions from Mr Sven Harald Bauer" (Utdrag ur punkt 1 i avtalet).
Som framgår har Persona inte haft vare sig formella eller materiella möjligheter att oberoende av Bergman eller dennes rådgivare, advokaten Sven Harald Bauer, ingå avtalet med ABC. Arbetet i samband härmed torde ha ombesörjts av nämnda personer. Filminspelingen skulle enligt avtalet ske huvudsakligen i Sverige. Lika litet som vid produktionen och exploateringen av filmerna En Passion och Riten har Persona utfört någon prestation avseende filmen Beröringen. Den skillnad som föreligger mellan å ena sidan filmerna En Passion och Riten och å andra sidan Beröringen är att beträffande de förstnämnda tilldelades Persona uppgiften som rättighetshavare till redan producerade filmer medan det beträffande den sistnämnda tilldelades uppgiften som rättighetshavare och producent av en ännu icke inspelad film. Denna skillnad kan formellt sägas medföra att Cinematograph övervältrat risktagandet av filmprojektet på Persona, för vilket Persona måste ges viss kompensation. Avgörande för kammarrättens ställningstagande synes ha varit bedömningen av Personas funktion som just risktagare i förhållande till ABC. Som jag avser att visa i det följande kan dock detta risktagande inte anses ha varit av reell natur.
Som stöd för prövningstillstånd får jag anföra följande.
Målet gäller tillämpningen av 43 § 1 mom. kommunalskattelagen. Momentet fick sin nuvarande lydelse år 1965. Bestämmelsens nya utformning innebär en skärpning gentemot tidigare bl. a i det att det tidigare kravet på att inkomst uppenbarligen blivit avsevärt lägre utgått. Taxeringsmyndigheterna skall kunna ingripa så snart oriktig prissättning tillämpats (prop. 1965:126 s 53). Vidare innebar lagändringen att ingripande får ske inte endast när det utländska företaget är det dominerande. Dessutom gäller regeln numera alla slags avtal - inte bara avseende varuleveranser. Enligt den nya ordalydelsen skall vid bedömningen av träffade avtal jämförelse göras med "vad som skulle hava avtalats mellan två av varandra oberoende näringsidkare".
Innebörden av sistnämnda handlingsnorm är ytterst vag. Vägledande uttalande i lagens förarbeten saknas för dess praktiska tillämpning. Problemet accentueras av att den skall tillämpas inte bara vid handel med varor med tillförlitliga världsmarknadsnoteringar utan också såväl vid handel med unika produkter som vid överföring av tjänsteprestationer inom t.ex. administration, know-how, forskning. Det ökande internationella handelsutbytet och etablerandet av utländska dotterföretag gör problemet allt mera vanligt förekommande.
Före lagändringens tillkomst synes en schablonregel ha tillämpats innebärande att en halvering eller fördubbling av i allmänhet gällande marknadspriser godtogs. Utgången i ett förhandsbeskedsärende (RN 1958 nr 5:3) har ansetts innebära att en sådan schablonregel inte kan godtas. Efter lagändringen synes några avgöranden med direkt hänvisning till tillämpningen av 43 § 1 mom. över huvud taget inte ha skett av regeringsrätten förutom i förhandsbeskedsärendet RN I 1970 5:4, som avsåg debitering av ränta på fordran hos utländskt dotterföretag. Inte heller har riksskatteverket utfärdat några vägledande anvisningar. Det måste därför anses vara av betydande vikt för ledning av rättstillämpningen att nu uppkommen fråga om tillämpning av bestämmelsen prövas av regeringsrätten.
Problemet är i förevarande fall renodlat såtillvida som att marknadsvärdet av den överlåtna prestationen var känd till sitt minimibelopp, 1 milj. dollar, redan när Cinematograph erhöll Personas uppdrag att producera filmen. Persona har vidare saknat såväl formella som materiella förutsättningar att utföra någon egentlig egen prestation och därmed tillföra slutprodukten något värde. Det har inte heller haft någon sådan marknadsposition eller dylikt som gjort Personas medverkan nödvändig eller värdefull. Den prissättning som företagits mellan Cinematograph och Persona har inte heller baserats på några överväganden rörande marknadsvärdet av Cinematographs insatser, utan har - som nedan skall beskrivas - haft en helt annan grund.
Teoretiskt sett kan Personas uppgift sägas ha varit risktagarens och finansiärens. Vad målet gäller är därför i vad mån hänsyn skall tas till värdet av dylika insatser vid prissättningen av transaktioner mellan närstående företag. Vad beträffar risktagningsaspekten kan ifrågasättas om en jämförelse med ett avtal mellan två av varandra oberoende näringsidkare över huvud taget är relevant.
Kammarrättens ställningstagande innebär mot bakgrund av dess kännedom om den skriftväxling som förekommit mellan Cinematograph, Persona och övriga berörda personer - vilken redovisats i bilagor till revisionspromemorior och i systematiserat skick vid min muntliga framställning i kammarrätten - att internationellt etablerade företagsgrupper skulle ha mycket vidsträckta möjligheter att själva avgöra till vilket land gruppens inkomstbeskattning skall förläggas. Även denna omständighet gör det angeläget att regeringsrätten prövar besvären.
Trots att kammarrätten inte fått någon förklaring till avtalskonstruktionens utformning - rätten anger t o m i domen att bolaget självt haft svårigheter att motivera en roll för Persona som distributör - har kammarrätten funnit Personas funktion som risktagare i förhållande till ABC av affärsmässig betydelse för Cinematograph. Utan att närmare analysera och redovisa arten av de "av affärsmässiga skäl betingade omständigheter, som kan ha påverkat villkoren mellan Cinematograph och Persona och då särskild försiktighet bör iakttagas vid en omprövning från beskattningsmässig synpunkt" har kammarrätten funnit att Persona tillgodoförda ersättningar för filmen Beröringen inte till någon del bör återföras till beskattning hos Cinematograph.
Motivering till den skatterättsliga bedömningen
Beträffande frågan om rätt till avdrag för ersättning till annan för dennes övertagande av affärsrisk får jag anföra. Att sådan avdragsrätt föreligger i princip vid risköverföring till utomstående torde vara helt klart. Vid risköverföring mellan närstående synes dock en annan bedömning motiverad, eftersom de ekonomiska risker ett underordnat företag tar ytterst bärs av det överordnade.
Som tidigare nämnts har Persona av Cinematograph tilldelats en funktion som det inte självständigt kunnat utöva. Skälet till detta torde ha varit att man här funnit en konstruktion där man ansett sig kunna motivera Personas roll. Denna roll skulle kunna sägas vara att överta den ekonomiska risken för det filmprojekt Cinematograph skulle engageras i. Det torde i och för sig inte vara ovanligt att man för att begränsa sitt risktagande vid engagement i stora eller särskilt riskfyllda projekt bildar ett för ändamålet särskilt avsett bolag och ger detta i uppdrag att träffa avtal. Den ekonomiska förlusten för moderföretaget kan därigenom begränsas till kapitalinsatsen i bolaget. Detta synes dock inte behöva innebära att det särskilda bolaget tar några ekonomiska risker därutöver och i egenskap av risktagare är berättigat till uppkommen vinst. När som i förevarande fall det överordnade företaget ensamt skall utföra den prestation, varom det underordnade träffat avtal och förskotterade medel slussas genom det underordnade kommer den egentliga risken att falla tillbaka på det överordnade företaget.
Det egna kapital Persona "stått risken för" bestod av tillskjutet kapital på 20.000 SFR samt medel det tillförts genom de två avtalen avseende En Passion och Riten. Kammarrätten har, som framgått av det föregående, inte godtagit att motsvarande inkomster undandragits beskattning hos Cinematograph, varför dessa medel snarast är att betrakta som en Personas skuld till Cinematograph. I realiteten har således Persona inte stått någon risk utöver sitt egna bolagskapital på ett i förhållande till engagementet i Beröringen helt obetydligt belopp.
Det förtjänar framhållas att bolaget i skattedomstolarna ursprungligen inte självt framhållit att dispositionerna i samband med Beröringsprojektet skulle berott på att risktagandet överförts på Persona och att Cinematograph därför ägt rätt att tillgodoföra sig avdrag för utgiven riskpremie - eller haft rätt att underlåta att redovisa hela vinsten på Beröringen. Riskresonemanget fördes första gången fram av mig vid den muntliga processen hos kammarrätten i en diskussion om innebörden av avtalen rörande Beröringen.
Om Personas risktagande formellt sett kan sägas ha varit begränsat till dess egna bolagskapital torde det reella risktagandet ha varit obefintligt. Som framgått av det föregående garanterade sålunda Persona gentemot ABC att det redan var innehavare av alla rättigheter av betydelse för filmproduktionen samt att det hade träffat avtal med Bergman som garanterade dennes medverkan.
I realiteten torde Personas innehav av dessa rättigheter och garantier - liksom dess eventuella avsaknad av andra rättigheter - inte ha inneburit något för relationerna mellan Cinematograph och Persona med avseende på riskfördelningen, eftersom Bergman totalt dominerade både Cinematograph och Persona. Vältaliga uttryck för detta ges på flera håll i den korrespondens till och från bolaget som bilagts revisionspromemoriorna. Jag får särskilt åberopa följande utdrag ur denna korrespondens - breven behandlar i samtliga fall bl.a. Beröringen - som här sammanställts för överskådlighetens skull.
"I am still not anxious to make any profits in Cinematograph, but prefer to let Persona Film be the profitmaking entity, as long as there is a profit. This is due to the simple fact that corporate taxes are lower in Switzerland than in Sweden."
(Bauer till Hüssy 28.7.1972. Bilaga 60)1)
1) Samtliga bilagehänvisningar i det följande avser revisionspromemoria avseende Bergman och Cinematograph daterad den 9 mars 1976.
"Persona Films paid approximately Swiss Francs 2,5 million for the production of The Touch and sold the product for approximately Swiss Francs 3,5 million, in other words at the rather handsome profit margin of Swiss Francs 1 million. As you know, I am altogether in favor of leaving as much profit as possible with Persona Film rather than Cinematograph "
(Bauer till Hüssy 20.10.1972. Bilaga 62)
"The purpose of Persona Film is rather to use (I hope not misuse) the advantage of the lower Swiss corporate income tax on the proceeds of Cinematograph´s production in order to build up a capital for the purpose of financing further film production, as much as possible without borrowing money from outside sources. Historically Persona earned money on the early films, which enabled the financing of a major part of C3, The Touch. Persona ordered this production from Cinematograph, and advanced and paid the production costs, and sold the film at a substantial profit to ABC. This profit was used for the production of C4, Whispers and Cries ."
(Bauer till Hüssy 18.12.1972. Bilaga 8)
"You make it clear that Persona´s purpose is the avoidance of Sweden´s ca. 57% tax rate in exchange for the lower Swiss taxation."
(Hüssy till Bauer 10.1.1973. Bilaga 26)
"Persona Film AG och Cinematograph ägs båda av Ingmar Bergman och är sålunda syskonföretag. Som Du vet producerades filmen i Sverige av Cinematograph på Film-Tekniks ateljéer, oaktat Persona Film formellt nämns som producer vis ā vis ABC. Man kan säga att produktionen delegerades av Persona Film till Cinematograph. Filmen finansierades huvudsakligen av Bergman med medel som fanns i Persona Film och Cinematograph samt därutöver med förskott från ABC, lån från Filminstitutet och kredit av Film-Teknik och huvudaktörerna. Bergman stod den ekonomiska risken ända till dess filmen levererades till ABC."
(Bauer till Filminstitutet 3.2.1972. Bilaga 12)
Den sista meningen i citatet utvisar att man inte ansett risken övervältrad på Persona.
Dessa brev utvisar också att det verkliga syftet med att låta Persona teckna avtalet med ABC och sedan ge Cinematograph i uppdrag att genomföra produktionen inte varit att överlåta risktagandet på Persona utan att uppnå fördelar vid beskattningen. Detta påstående innebär inte att Persona inte bildats för ett seriöst ändamål - även om Bauers egna ovan citerade uttalanden skulle kunna tyda på detta - eller inte kunnat utnyttjas också för ett seriöst ändamål.
I det sist nämnda brevet berörs också Personas funktion som finansiär av filmen. Personas tillskjutna kapital uppgick per den 31 december 1971, dvs efter det att beröringen färdigställts, till 20.000 SFR. Av aktiekapitalet på 50.000 SFR hade endast 20.000 SFR inbetalts. Därutöver uppgick det egna kapitalet till 1.327.770 SFR (bilaga 118). Detta hade upparbetats dels genom de överföringar till Persona av inkomster avseende En Passion och Riten som kammarrätten ansett rätteligen ha bort redovisas hos Cinematograph, dels genom överskottet av Beröringen. Det behållna egna kapitalet utgjordes därmed helt och hållet av medel som normalt skulle ha tillkommit Cinematograph. Sett mot denna bakgrund saknas skäl att tillgodoföra Cinematograph avdragsrätt för att gottgöra Persona för dess prestationer som finansiär.
Kammarrätten har motiverat sitt ställningstagande bl.a. med att särskild försiktighet bör iakttas vid en omprövning av inkomsterna från beskattningsmässig synpunkt. Därvid torde kammarrätten ha stött sig på föreskriften i andra stycket av anvisningarna till 43 § kommunalskattelagen, enligt vilken vid bedömning av prissättningen vid affärer mellan svenskt moderbolag och utländskt dotterbolag särskild hänsyn måste iakttas med hänsyn till de av affärsmässiga skäl betingade omständigheter som kan påverka prissättningen.
I förarbetena till nämnda bestämmelse anförs bl.a. att denna avser att underlätta en rabattering gentemot utländska dotterbolag för att möjliggöra för dessa att bygga upp en marknad i utlandet. I den mån den låga prissättningen är nödvändig för att ge dotterbolaget täckning för dess löpande kostnader, kan någon erinran mot prissättningen inte göras. Däremot torde några berättigade invändningar knappast kunna göras mot regler avsedda att förhindra skattemässiga vinstöverföringar via prissättningen. Det kunde sålunda inte vara befogat att svenska företag skulle kunna finansiera sina dotterbolags investeringar i anläggningstillgångar i utlandet genom överföring av obeskattade vinstmedel (prop. 1965:126 s. 57).
I nu förevarande fall är det inte fråga om en vinstöverföring som avsett att möjliggöra uppbyggandet av en utländsk marknad genom rabatterade försäljningar till dotterbolag för att detta - inledningsvis - inte skulle behöva redovisa förluster. Vinstöverföringen har gjorts för att underlätta uppbyggandet av ett kapital, som efter relativt låg beskattning i Schweiz skulle kunna sättas in i Cinematograph för finansiering av dess löpande filmproduktion. Ändamålet ligger helt vid sidan av det som avsågs i prop. 1965:126. Eftersom fråga inte är om moder-dotterbolagsförhållande föreligger inte heller formella förutsättningar för bestämmelsens tillämpning.
I praktiken torde bolaget över huvud taget inte ha betraktat arrangemanget med Persona som formell producent och avtalspart gentemot ABC och Cinematograph som "underleverantör" som en metod att avlasta Cinematograph förlustrisken i Beröringenprojektet. Som framgår av den korrespondens som bilagts revisionspromemoriorna och som i utdrag redovisats ovan synes det egentliga skälet helt enkelt ha varit att överföra så stor del av vinsten som möjligt till Persona för att därigenom nedbringa skattekostnaderna.
I själva verket har som ovan nämnts något formellt avtal aldrig träffats mellan Cinematograph och Persona. Kammarrätten säger i sin dom (s. 3) bl.a. att det av i målet tillgänglig brevväxling framgår att företrädare för Cinematograph så sent som den 26 maj 1970 (avtalet mellan Persona och ABC ingicks den 28 juli 1970) umgåtts med planer att producera "Beröringen" i Cinematograph och att distribuera filmen via Persona, men att svårigheter ansetts föreligga att motivera Personas roll i sammanhanget. Det brev kammarrätten därvid torde syfta på har fogats till revisionspromemorian som bilaga 7. I detta brev anförs vidare:
"En fråga är också om Cinematograph skall få exakt kostnadstäckning eller göra någon vinst på affären, men det problemet torde kunna lösas under hand när jag ser hur Cinematographs ekonomiska läge gestaltar sig i övrigt. Det är smått om inkomster för Cinematograph för närvarande."
(Bauer till Harry Schein 26.5 1970)
Helt avgörande för den "prissättning" som kom till stånd mellan Cinematograph och Persona var behovet av löpande inkomster i Cinematograph för dess filmproduktion. Den 21 december 1970, dvs. ca ett halvår efter det att Persona träffat avtalet med ABC hade ännu ingen "överenskommelse" träffats trots att Cinematograph redan inlett filmproduktionen. Bauer skrev då i ett brev till bolagets revisor (bilaga 23):
"Resultatet av året blir helt beroende av filmen Beröringen. Den är såld av Persona Film A.G. till ABC Pictures Corp. för en stor summa, som beräknas komma Persona Film tillhanda om allt går enligt beräkningar före halvårsskiftet 1971. Köpeskillingen torde väsentligen överstiga produktionskostnaderna, och skillnaden utgör ersättning för Bergmans manus och regi plus vinst. Persona Film har i sin tur lagt ut beställning av filmens framställning hos Cinematograph och har betalat stora pengar ā conto för produktionskostnaderna.
Om man inte vill visa beskattningsbar vinst hos Cinematograph kan man nöja sig med att låta Cinematograph få kostnadstäckning av Persona Film. Ersättningen till Bergman kan betalas antingen direkt av Persona Film eller också via Cinematograph. På sätt och vis är det kanske bättre att Bergman får sin ersättning genom Cinematograph för att inte väcka funderingar genom att ge honom inkomster från Schweiz. Resultatet för Cinematograph påverkas inte av tillvägagångssättet.
Jag är närmast benägen att låta Cinematograph nolldeklarera och är intresserad av Dina synpunkter på frågan."
Först den 24 augusti 1971 hade Bauer bestämt sig för efter vilka principer "prissättningen" skulle ske. Han skrev då följande brev till Hüssy (bilaga 24).
"Referring to my original letter to you about The Touch of June 17, 1970 it is my intention to stick to the basic idea of Persona Film AG compensating Cinematograph for the cost of the production of the film, including fees paid by Cinematograph to Mr. Bergman for the manuscript and direction of the film. The end result will be that the profit of the film will remain entirely with Persona Film, whereas Cinematograph will make no profit. From the point of view of Swedish taxation this is perfectly in order, because it is accepted in principle that the profit of a "one man company" is taken out by the single owner as salary and/or fee, taxable as his personal income.
Cinematograph´s closing date is June 30, and a tentative statement of account as of June 30, 1971, was prepared by the auditor and myself already in July. The only open item is the salary/fee to be paid to Mr. Bergman, which in turn depends on his income from other sources. As soon as this has been determined, I shall be in a position to fix how much of the advances made by Persona Film to Cinematograph in 1970/71 represent cost for the film production. It is obvious already now that all of the 1970 advances and part of the 1971 advances will represent such cost, and that the final result will be a liability by Cinematograph to Persona Film as of June 30, 1971. This liability is to be regarded as new advances made for the production of the next film, called C 4 as a working name, the shooting of which will start already on September 6.
Obviously, Persona Film will make a substantial profit in 1971, represented by the difference between payments received from ABC and payments made to Cinematograph. Whether the new payments made on C 4 shall be treated as expenses or advances in the books of Persona Film will have to be determined later in conversation between you and me."
Cinematograph gottskrevs sedermera 2.778.350 kronor motsvarande produktionskostnaderna för filmen - inklusive ersättningar till Bergman för manuskript och regi.
Av brevet framgår också att Persona successivt lånat ut pengar till Cinematograph och att lånen avräknats som inkomster mot efterhand uppkommande kostnader, dvs. ett fullföljande av den grundtanke som legat bakom utnyttjandet av Persona.
Emellertid kom man hos Cinematograph efterhand fram till att Cinematograph kunde komma att visa förlust och befinna sig i en svag finansiell ställning (18 december 1972, bilaga 8). Redan i brev daterat den 20 oktober 1972 (bilaga 62) hade bolaget förklarat att det måste söka täcka ett förlustgap på 750.000 SFR. I ett svar på sistnämnda brev föreslog Hüssy (16 januari 1973, bilaga 68) att Persona skulle föra över så mycket som möjligt inom ramen för vad de schweiziska beskattningsreglerna tillät och kreditera Cinematograph för ytterligare 350.000 SFR för Beröringen. Så skedde även.
Avgörande för den "prissättning" som så småningom skedde hade således inget som helst med fördelning av risktagande eller arbetsuppgifter att göra.
Sammanfattning och yrkande
Cinematograph har låtit Persona träffa avtal beträffande filmen Beröringen med ABC. Persona har för detta erhållit brutto 1 miljon dollar. För upphandlingen av produktionen hos Cinematograph har Persona fått erlägga, först 2.778.350 kronor motsvarande de i Cinematograph bokförda produktionskostnaderna, därefter ytterligare 350.000 SFR, dvs. 437.500 kronor. Av den totala vinsten på Beröringen på ca 1,1 miljon SFR har 437.500 kronor redovisats hos Cinematograph och resten, dvs. 936.995 i svenska kronor, redovisats hos Persona.
Persona har saknat möjligheter att genom egna insatser utföra produktionen av Beröringen och har heller inte gjort detta. Inte heller i någon annat avseende har Persona gjort sig förtjänt av att uppbära del av vinsten av filmproduktionen. Det risktagande som formellt överförts på Persona kan inte anses vara av sådan natur att Cinematograph bör tillerkännas avdragsrätt för "riskbefrielse". Det har dessutom formellt sett varit obetydligt eller obefintligt genom att Persona redan när avtalet med ABC slöts - enligt vad som utsägs i avtalet - förvärvat samtliga rättigheter av betydelse för produktionens genomförande och erhållit garantier för Bergmans tjänster som producent och regissör. Om ett risktagande likväl skulle ansetts ha övergått på Persona måste ett marknadsvärde fastställas till vilket pris detta skall anses överlåtet. Risktagandet måste i så fall ställas i relation till Personas egna kapital. Någon sådan försiktig bedömning som kammarrätten gjort i enlighet med bestämmelsen i andra stycket till anvisningarna till 43 § kommunalskattelagen får vid en sådan bedömning inte göras i förevarande fall, då fråga inte är om rabattering gentemot dotterbolag för att möjliggöra för detta att undvika att redovisa förlust. Formellt sett är vidare nämnda bestämmelse inte tillämplig i förevarande fall.
Såsom framgår av de till revisionspromemoriorna fogade bilagorna har bolaget planmässigt utnyttjat Persona för att till detta överföra så mycket som möjligt av inkomsterna av Cinematographs produktion för att vid senare behov överföra medel för finansiering av Cinematographs produktion. Man har därvid överträtt Riksbankens valutavillkor, vilket man i det längsta sökt dölja. När riksbanken påkallade redovisning från Persona och beordrade att vinstmedel skulle tas hem ansåg man myndigheternas uppmärksamhet mot Persona "så närgången att det vore synnerligen oförsiktigt att begagna detta instrument" (bilaga 9). Någon strävan att verkställa någon marknadsmässig prissättning har aldrig förelegat.
Cinematograph har inte i sin deklaration lämnat några upplysningar till ledning för den skattemässiga bedömningen av avtalet med Persona. På grund härav har Cinematograph påförts skatt med för lågt belopp. Beloppet är inte att anse som ringa. Förutsättningar enligt 114 § taxeringslagen för att åsätta bolaget eftertaxering föreligger därför.
Med hänvisning till vad jag ovan anfört och vad som tidigare anförts bl.a. i den muntliga processen i kammarrätten (kammarrättsförhandlingarna har i sin helhet registrerats genom fonetisk upptagning) får jag anhålla om prövningstillstånd och med överklagande av kammarrättens dom yrka att Cinematograph AB eftertaxeras för år 1972 till statlig inkomstskatt med 938.150 kronor och till kommunal inkomstskatt med 46.900 kronor i Danderyd och 891.250 kronor i Gotland.
Solna den 6 december 1978
Niclas Virin
Allmänt ombud för
mellankommunala mål
HFDs BESLUT
Regeringsrätten meddelar ej prövningstillstånd
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
