Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

Skatteeffekter av olika villkor i ett låneavtal när lånet betraktas som en odelbar enhet

Regeringsrättens dom 13 februari 2008, mål nr 1955-07

Om ett låneavtal anses som en odelbar enhet, behandlas betalningar eller ersättningar på grund av avtalet som ränta och inte som optionspremium eller optionsutbetalningar el. dyl. Vinst på grund av möjlighet att gå ur ett fastförräntat skuldförhållande till underkurs efter marknadsräntestegring är skattefri.

Generellt sett omfattar begreppet ränta avkastning på en fordran resp. kostnaden för en skuld. Enligt 42 kap. 1 § andra stycket Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, ska ränteutgifter dras av som kostnad i inkomstslaget kapital även om de inte är utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster. Motsvarande stadgande finns i 16 kap. 1 § 1 st. för inkomst av näringsverksamhet. I skattesammanhang har man beträffande inkomst från en fordran i regel skilt mellan ränta och kapitalvinst. Därvid har till kapitalvinst hänförts sådan inkomst som inte beror på och kan beräknas på grundval av låneavtalet och till ränta följaktligen annan inkomst, dvs. avkastning i detta ords egentliga betydelse. Skillnaden har också uttryckts så att som kapitalvinst betecknas oförutsedd värdestegring och som ränta förutsebar värdestegring eller ersättning, jfr. RÅ 1997 ref. 44. Om det allmänna ränteläget förändras uppstår värdeförändringar på en långivares fastförräntade fordringar. Sådana förändringar är - om de realiseras - i princip inte ränteinkomst eller ränteutgift utan kapitalvinst eller kapitalförlust. För låntagaren kan på motsvarande sätt en förlust eller vinst uppstå på lånet. När det gäller fastförräntade marknadsnoterade lån har låntagaren (emittenten) möjlighet att i förtid återbetala lånet genom uppköp av utelöpande obligationer. Därvid uppkommer vinst eller förlust beroende på föreliggande under eller överkurs. Om lånet inte är marknadsnoterat åsamkas låntagaren en förlust vid ett räntefall genom att även fortsättningsvis behöva betala den överenskomna räntan. Har ränteläget stigit gör låntagaren i stället en vinst genom att han kan fortsätta att betala den lägre överenskomna räntan. Låntagaren brukar vid ett räntefall också kunna omförhandla lånet, men då till priset av en ränteskillnadsersättning, som i princip motsvarar värdestegringen på det marknadsnoterade lånet. Utredningen om reformerad inkomstbeskattning föreslog (SOU 1989:33) att skulder i svenska kronor skulle omfattas av systemet för beskattning av kapitalvinster. Någon sådan bestämmelse infördes dock inte. I stället tillkom den bestämmelse som numera finns i 42 kap. 7 § IL om att ersättning för utebliven ränta när ett lån återbetalas i förtid (ränteskillnadsersättning) ska behandlas som ränta. Av förarbeten till lagen framgår, att valet att behandla ersättningen som ränta och inte som kapitalförlust var mer praktiskt än principiellt betingat.

I 54 kap. IL finns bestämmelser om beskattning i inkomstslaget kapital av vinst och förlust vid betalning av skuld. Lagstiftningen omfattar dock endast skulder i utländsk valuta och endast vinst eller förlust p.g.a. valutavariationer i sådana skulder. I övrigt saknas lagstiftning om beskattning av vinst p.g.a. värdevariation av skulder. Det innebär att vinster på skuldsättning i svensk valuta inte kan beskattas resp. att förluster aldrig är avdragsgilla i inkomstslaget kapital.

En person avsåg att ta upp ett banklån med lång löptid (upp till 20 år) till fast ränta. Låneavtalet innehöll två särskilda villkor avseende förtida återbetalning av lånet, vilka var gynnande för låntagaren. Dels skulle kostnaderna för förtida lösen om ränteläget sjunkit begränsas, dels skulle banken ge låntagaren en kontantersättning om låntagaren väljer att lösa lånet i förtid om räntan stigit. På grund härav skulle räntan på lånet bli högre än vad som skulle gällt för ett motsvarande lån utan dessa villkor. Lånet var "odelbart" och låntagaren saknade möjlighet att ändra, påverka eller förfoga över någon del därav. Låntagaren ansökte om förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN) om vissa skatterättsliga konsekvenser av lånet. Är hela räntan avdragsgill? Hur ska den del av ränteskillnadsersättningen, som inte skulle behöva betalas, beskattas? Är ersättning för att gå ur lånet om marknadsräntan stigit skattepliktig?

SRN ansåg hela utgiften för periodiska räntor vara avdragsgill som räntekostnad (fråga 1), och att utbetald ränteskillnadsersättning skulle behandlas som ränta (fråga 3) samt att ersättning vid uppsägning av lånet vid ränteuppgång var skattefri (fråga 5). Frågorna 2, 4 och 6 förföll därmed. SRN motiverade beslutet på följande sätt.

En låntagares betalning av ränteskillnadsersättning till långivaren vid förtida återbetalning av ett lån med fast ränta har sin grund i, att låntagaren utfäst sig att betala denna ränta under lånets hela löptid och det även om det allmänna ränteläget sjunker. Ersättningen består i princip av den kapitalvinst som långivaren hade kunnat tillgodogöra sig om han vid den tidpunkten hade överlåtit sin fordran till tredje man. Spegelbilden av detta är att låntagaren åsamkas en motsvarande förlust, när han på grund av återbetalningen av lånet är skyldig att betala ränteskillnadsersättning.

Ett annat synsätt, som ansluter till det innehåll som bestämmelsen i IL om ränteskillnadsersättning fått, är att betona att låntagaren enligt låneavtalet är skyldig att utge ett belopp som beräknas på förutsebara faktorer som utfäst räntesats, lånebelopp och låneperiodens längd, samt att ersättningen för honom är jämförbar med en räntebetalning, eftersom den ligger inom ramen för hans åtagande att betala ränta.

Eftersom en ränteskillnadsersättning räknas som en ränta enligt IL ligger det, enligt SRN, nära till hands att behandla den aktuella delen av räntan på motsvarande sätt. Samma skäl talar för att den del av ränteskillnadsersättningen som inte behöver betalas också behandlas som en ränta. För denna uppfattning fann SRN stöd i RÅ 1999 ref. 14.

Mot bakgrund av detta resonemang fann SRN att den del av den löpande ränteutgiften, som kunde ses som en betalning för villkoret om begränsad skyldighet att betala ränteskillnadsersättning, skulle dras av som räntekostnad, samt att sökanden fick anses berättigad till avdrag för den ränteskillnadsersättning som han kunde komma att betala till banken. Avdrag kan då medges för vad han netto betalar till banken.

Såvitt avsåg det andra villkoret, som innebar att låntagaren delade med sig till banken en del av sin fördel av en lägre ränta än marknadsräntan, ansåg SRN att detta principiellt borde ses som att låntagaren gör en kapitalvinst på lånet genom att det lånebeloppet sätts ned. Av detta och av att låneavtalet är en odelbar enhet följde, enligt SRN, att den delen av avtalet inte skulle ses som ett optionsavtal. Den ersättning som kunde komma att betalas ut till låntagaren skulle därför behandlas som kapitalvinst på lånet. Eftersom det inte finns några bestämmelser om beskattning av vinst på lån i svenska kronor, ansåg SRN att ersättningen skulle vara skattefri.

Nästa fråga blev sedan hur den del av de löpande räntebetalningarna, som kunde ses som ersättning för möjligheten att få låneskulden nedsatt, skulle behandlas. Eftersom det var en kostnad för möjligheten att erhålla en skattefri skuldnedsättning, skulle den kunna betraktas som icke avdragsgill.

Ett annat synsätt utgår ifrån en jämförelse med beskattningen av en emittent (dvs. en låntagare) av marknadsnoterade fastförräntade obligationer. Denne har möjlighet att vid stigande allmänt ränteläge i förtid återbetala lånet genom återköp av obligationer till underkurs och därigenom göra en (skattefri) kapitalvinst på lånet. Den omständigheten att han gör en sådan vinst torde, framhöll SRN, inte medföra att han går miste om löpande avdrag för hela den ränta som han betalat på återköpta obligationer.

Den låntagare med en vanlig (onoterad) skuld till ett kreditinstitut, som premieras av låntagaren om han vid stigande allmänt ränteläge i förtid återbetalar ett lån med fast ränta, befinner sig i en situation som kan jämföras med den nyss beskrivna. Det innebär att både systematiska skäl och den omständigheten att låneavtalet är en odelbar enhet kan anföras till stöd för, att den aktuella delen av ränteutgiften vid inkomstbeskattningen bör behandlas som en löpande betald ränta. Med den inställning som nämnden redovisat i frågan om hur en nedsättning av lånebeloppet ska behandlas, saknades det anledning att hänföra räntebetalningen i detta fall till ett fristående optionsavtal. SRN fann därför att övervägande skäl talade för att det nu aktuella villkoret inte borde medföra att sökandens rätt till ränteavdrag begränsades.

Skatteverket (SKV) överklagade förhandsbeskedet till Regeringsrätten (RR) och yrkade att frågorna i ansökan i första hand borde besvaras på följande sätt. Endast den del av den sammansatta utgiften som utgör normal ränta bör vara avdragsgill som ränta för sökanden. Den del av utgiften som inte utgjorde normal ränta borde i stället vara avdragsgill inom kapitalvinstsystemet (frågorna 1-2). Den del av utgiften för förtida inlösen som låntagaren själv får erlägga är avdragsgill som ränteskillnadsersättning enligt 42 kap. 7 § IL, medan den del som banken får svara för bör tas upp som optionsersättning i en kapitalvinstberäkning för sökanden (frågorna 3-4). Ersättningen för att frånträda avtalet vid marknadsräntestegring är inte till någon del skattefritt utan bör beskattas inom kapitalvinstsystemet (frågorna 5-6). I andra hand ansåg SKV att frågorna 3 och 4 borde besvaras i enlighet med SRNs beslut. I tredje han ansåg SKV att frågorna 1-4 borde besvaras i enlighet med SRNs beslut och frågorna 5-6 på det sättet att ersättningen är skattepliktig som ränteinkomst.

SKV motiverade sina yrkanden bl.a. på följande sätt. Om man till ett odelbart avtal adderar ett antal villkor, så att det ursprungliga avtalet i realiteten kommer att bestå av flera avtal, kommer man så småningom till en punkt där det ursprungliga avtalet trots sin odelbarhet måste ses som olika avtal. Man kan då antingen bryta ned det ursprungliga avtalet i samtliga dess beståndsdelar (förstahandsinställningen) eller enbart bryta ut de beståndsdelar som helt saknar samband med huvudavtalet (andrahandsinställningen). Beträffande tredjehandsinställningen bör den premie, som låntagaren kan erhålla enligt fråga 5, kunna ses som en återbetalning av för mycket erlagd ränta. Denna bör i de fall den utgår beskattas som inkomstränta när den blir tillgänglig för lyftning.

RR fastställde SRNs förhandsbesked och tillade, att som SRN funnit "bör låneavtalet anses utgöra en odelbar enhet". Därav "får anses följa" att avdrag ska medges för den ränta och ränteskillnadsersättning som påförs på grund av avtalet samt att den ersättning som kan utgå till sökanden om han löser lånet vid förhöjt ränteläge inte är skattepliktig.

Kommentar

Trots lagstiftarens uttalade avsikt att i lagstiftningen fånga in framtida ännu okända finansiella konstruktioner har det uppkommit problem. I detta fall är skälet, att det i praxis framvuxit en föreställning om att ett finansiellt instrument ska kunna anses vara odelbart. I målet hänvisas till RÅ 1999 ref. 14 (se nedan), där ett låneavtal och ett avtal om räntegaranti ansågs böra ses som en enhet. I RÅ 1999 ref. 69, där odelbarhetsargumentet också användes, ger dissidenten i RR en utförlig motivering till varför och hur - trots den formella odelbarheten - man vid beskattningen borde behandla olika komponenter i ett fordrings-/skuldförhållande separat. Tyvärr tog majoriteten en annan ställning. I förevarande mål konstaterade SRN utan närmare analys att låneavtalet är en odelbar enhet. RR ansåg - utan motivering - att låneavtalet bör anses utgöra en odelbar enhet. Man kan fråga sig vad som konstituerar odelbarheten. Är det formella eller materiella omständigheter? RRs - mot SRNs kontrasterande - formulering skulle kunna tyda på, att även om det går att separera villkoren, är villkoren i målet inte tillräckligt preciserade för en sådan uppdelning. I så fall föreligger en betydande frihet för marknaden att konstruera låneformer som i praktiken inte skiljer sig åt, men som ger helt olika skattemässiga effekter. Att vissa konsekvenser av odelbarheten enligt RR "får anses följa" skapar dock osäkerhet.

En annan omständighet som också haft betydelse i detta mål är att ränteskillnadsersättning enligt uttrycklig föreskrift i 42 kap. 7 § IL ska behandlas som ränteintäkt/-kostnad och inte som kapitalvinst/-förlust, vilket vore det materiellt riktiga, eftersom ersättningskravet uppkommer som en konsekvens av opåräknade omvärldshändelser och inte som en förutsebar intäkt/kostnad i ett fordrings-/skuldförhållande. Därmed uppkommer oundvikligen problem.

I detta mål tillkommer ytterligare en omständighet som gör det helt omöjligt att finna en konsistent lösning på de frågor som kan komma upp, nämligen att vinst på en skuld inte kan beskattas. Sakligt sett finns det naturligtvis inget skäl att inte behandla värdeförändringar på skulder på samma sätt som på fordringar, men när regeln infördes att valutavinster på skulder skulle beskattas, framstod det som en principiellt kraftig utvidgning av beskattningsanspråken. I en värld utan derivatinstrument framstod beskattning av skuldvärdeförändringar som något närmast otänkbart; det var då inte möjligt att ta ett större steg än att särbehandla valutaeffekten i en skuld.

SKVs något yviga argumentering i RR med tre olika inställningar får ses mot denna bakgrund. Materiellt sett är SKVs yrkanden begripliga. I sak är det fråga om att dels finna den marknadsmässiga fasta räntan på ett lån med 20 års löptid och viss säkerhet, dels värdera premien för en option att inte drabbas av krav på full marknadsmässig ränteskillnadsersättning samt rätten att få betalt för att träda ur skuldförhållandet vid ränteuppgång. Värderingen av den sista rätten kompliceras av att den vinst som gäldenären kan komma att göra är - på grund av lagstiftningens ofullkomlighet och inkongruens - skattefri medan motsvarande förlust för borgenären kan vara avdragsgill.

Konsekvenserna av oförmågan att i lagstiftning och praxis ekonomiskt sett korrekt karaktärisera de olika delarna i ett finansiellt avtal och benägenheten att se intrumentet som odelbart har nyligen utförligt och pedagogiskt belysts av Axel Hilling i hans doktorsavhandling Income Taxation of Derivatives and other Finacial Instruments.

I RÅ 1999 ref. 14, till vilket SRN hänvisar i sin motivering, hade en låntagare i samband med ett han tagit ett lån till rörlig ränta betalat ett belopp till långivaren (en bank) i utbyte mot att banken garanterade att räntan under lånets löptid inte skulle komma att överstiga en på förhand bestämd räntesats. I samband med en förtida återbetalning av lånet "stängdes" räntegarantin. I ett sådant fall skulle låntagaren kunna bli skyldig att betala sedvanlig ränteskillnadsersättning till banken, varvid ett positivt värde på garantin skulle användas för betalning (helt eller delvis) av ränteskillnadsersättningen. Med hänsyn till att beräkningen av premien grundades på bl.a. lånetiden och lånebeloppet samt att ersättningen syntes ha kunnat tas ut som en högre ränta, drogs slutsatsen att låneavtalet och avtalet om räntegarantin borde ses som en enhet. RR fann därför att avgiften för räntegarantin fick dras av som ränteutgift (som förskottsränta) under lånets löptid och att den ersättning som låntagaren erhöll på grund av garantin skulle behandlas som en nedsättning av räntan på krediten.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin