Dokument
Förbjudna andelar i ett investmentföretag
Regeringsrättens dom 26 september 2008, mål nr 2652-08
Vad innefattar lokutionen ”mer än enstaka andelar”?
Utdelning på näringsbetingade är enligt reglerna i 24 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, skattefri. Enligt 14 § är ett aktieinnehav näringsbetingat för bl.a. aktiebolag om aktierna inte är marknadsnoterade, representerar ett ägande av minst 10 procent av röstetalet eller betingas av ägarföretagets eller närståendes rörelseverksamhet. En undantagsbestämmelse i kapitlets 18 § stadgar emellertid att utdelning på ett sådant innehav ska beskattas om utdelningen lämnas av ett investmentföretag som, direkt eller genom förmedling av ett eller flera andra investmentföretag, äger mer än enstaka andelar (s.k. förbjudna andelar) i fråga om vilka utdelning skulle ha tagits upp om andelarna hade ägts direkt av det företag som äger andelarna i investmentföretaget.
Ett företag erhöll utdelning från ett investmentföretag som innehade andelar som, om de innehafts av företaget direkt, inte skulle ansetts som näringsbetingade. Investmentföretagets innehav av sådana andelar var dock begränsat, varför det kunde hävdas vara ”enstaka” i lagens mening. Företaget ansökte om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden (SRN) för att få klarhet i att innehavet inte avsåg mer än enstaka aktier i lagens mening. De offentliggjorda handlingarna i målet är starkt begränsade, varför storleken av innehavet inte framgår. Det synes emellertid bara finnas ett investmentföretag, vari ett aktiebolag innehar mer än 10 procent av röstetalet, nämligen Industrivärden. Av Industrivärdens årsredovisning för 2006 framgår bl.a. att andelen näringsbetingade aktier uppgick till 96 procent av aktieportföljens totala värde. Av de näringsbetingade aktierna hade sammanlagt aktieposter motsvarande 1 procent av aktieportföljens totala värde varit näringsbetingade mindre än ett år. Härtill kom icke näringsbetingade aktier som uppgick till 4 procent av aktieportföljen.
SRN anförde bl.a. följande. Ifrågavarande undantagsbestämmelse tillkom år 1960 när reglerna för beskattning av aktieutdelning ändrades (SFS 1960:658, prop. 1960:162). Utdelning från investmentföretag och andra s.k. förvaltningsföretag skulle beskattas om företaget ägde förbjudna andelar oavsett antal. År 1979 ändrades bestämmelsen till att avse utdelning från förvaltningsföretag som ägde "mer än enstaka" förbjudna andelar (SFS 1979:612, prop. 1978/79:210). I samband med att skattefrihet för kapitalvinst på näringsbetingade andelar infördes och begreppet förvaltningsföretag utmönstrades ur IL, begränsades bestämmelsen till att avse utdelning endast från investmentföretag (SFS 2003:224, prop. 2002/03:96). Någon motsvarande reglering avseende kapitalvinst på näringsbetingade andelar i investmentföretag finns inte.
Förarbetena till 1960 års lagstiftning tyder, anförde SRN vidare, på att undantagsbestämmelsen närmast var tänkt som en "förbudsregel", som på ett enkelt sätt skulle kunna undvikas genom en avyttring av de förbjudna andelarna till förvaltningsföretagets ägare (prop. 1960:162 s. 32-35). Avsikten med 1979 års ändring uppgavs vara att åstadkomma en "viss uppmjukning" i förhållande till då gällande regler (prop. 1978/79:210 s. 156).
Med hänsyn till vad som uppgivits i ansökan och mot bakgrund av det anförda fann SRN att undantagsbestämmelsen var tillämplig. Sökandebolaget skulle därför ta upp utdelning på aktierna i investmentföretaget till beskattning.
Sökandebolaget överklagade och yrkade att Regeringsrätten (RR) skulle besvara den ställda frågan med att utdelning som bolaget skulle erhålla på sina aktier i investmentföretaget var skattefri och anförde bl.a. följande. Frågan i målet är innebörden av uttrycket "enstaka andelar" i 24 kap. 18 § IL. SRN synes enligt företaget ha uppfattat undantagsbestämmelsen som en förbuds- eller stoppregel även efter 1979 års lagändring. Det framgår dock av förarbetena att avsikten med ändringen var att åstadkomma en viss uppmjukning av den aktuella bestämmelsen. Frågan gäller vilken mängd andelar som kan avses med uttrycket "enstaka" förbjudna andelar.
RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde utan egen motivering förhandsbeskedet.
Kommentar
Regeln tillkom 1960 för att förhindra att ett företag skulle kunna kringgå de dåvarande reglerna om beskattning av aktieutdelningar genom att lägga okvalificerade aktieinnehav (schablongränsen låg då vid 25 procent) i helägda förvaltningsföretag. Förvaltningsföretag var en beteckning på företag som förvaltade aktier och andra värdepapper men som inte uppfyllde kraven på att vara ett investmentföretag, dvs. det var företag som inte hade ett spritt ägande eller vilkas aktieinnehav inte var välfördelat. Regeln omfattade i och för sig även investmentföretag, men kravet på spritt ägande (normalt börsnotering el. likn.) gjorde att aktierna i ett investmentföretag knappast kunde uppfylla kraven för skattefrihet. Förvaltningsföretagen var skattskyldiga för aktieutdelning men erhöll avdrag för egen lämnad utdelning, varför ett aktiebolag - utan spärregeln - skulle kunnat uppnå skattefrihet för utdelning på småinnehav genom att äga dem via ett helägt förvaltningsföretag. Regeln mjukades upp en smula 1979 till fall där innehavet avsåg "mer än enstaka" andelar. Sedan 2003 ligger schablongränsen för skattefrihet på aktier vid 10 procent, vilket skulle kunna motivera ytterligare justering av begreppet ”enstaka andelar”. Veterligen har begreppet inte prövats tidigare.
Regeln förefaller i sin ursprungliga lydelse ha varit en ren ”förbudsregel”, vilken, som SRN anförde, på ett enkelt sätt skulle kunna undvikas genom en avyttring av de förbjudna andelarna till förvaltningsföretagets ägare. Den kunde också undgås genom att aktien överläts till ett helägt dotterbolag till investmentföretaget, dvs. regeln kunde ses som en ”ordningsregel”. Det kan då tyckas vara en aning överraskande att införa en bestämmelse för att mjuka upp regeln, och beklagligt att det då inte angavs något motiv till uppmjukningen och någon ledning för hur regeln skulle tolkas. Om det är en eller tio aktier förefaller likgiltigt. (De olika härledningarna av ordet enstaka i SAOB ger dock knappast stöd för att ens en mängd motsvarande alla ental ska räknas som enstaka.) Rimligare förefaller det vara att aktier till ett i sitt sammanhang synnerligen begränsat värde (och där det kunde antas att innehavet inte betingades av önskemål att kringgå lagstiftningen) kunde få innehas utan att skattefriheten gick förlorad.
En slutsats av utgången i målet synes dock vara, att det inte verkar finnas utrymme för ett sådant resonemang. Regeln är nog därför fortfarande att uppfatta som en förbuds-eller stoppregel. Såväl redogörelsen för omständigheterna som sökandens argumentation i RR är dock så hårt maskerade i handlingarna, att det är omöjligt att med ledning av domen avgöra hur gränsen ska dras för att klassificera ett innehav av ”enstaka andelar”. Lagtexten ger sken av att det är antalet aktier snarare än värdet av dessa som är avgörande. 15 aktier kan knappast anses som enstaka även om de har begränsat värde. En aktie med ett mycket högt marknadsvärde, t.ex. A. P. Möller – Maersk AS, som noteras kring 40 000 DKK, utgör däremot ovedersägligen en enstaka aktie.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
