Dokument
Begreppet "värdepapper eller liknande tillgångar" i investmentföretag
Regeringsrättens dom 9 maj 2008, mål nr 4001-07
Lånefordringar på intresse- och dotterföretag omfattas normalt inte av begreppet "värdepapper eller liknande tillgångar" vid bedömningen av om ett företag är ett investmentföretag
Enligt 39 kap. 15 § inkomstskattelagen (1999:1299), IL, avses med investmentföretag ett svenskt aktiebolag eller eller en svensk ekonomisk förening
-som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar,
-vars uppgift är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda andelsägarna riskfördelning, och
-som ett stort antal fysiska personer äger andelar i.
Av 39 kap. 14 § första stycket 3 framgår att utdelning som ett investmentföretag lämnar ska dras av.
Ett investmentföretag var aktiv ägare i ett tjugotal företag, av vilka alla utom ett var onoterade. Ägarandelen varierade mellan 9 och 100 procent. Bolagets investeringar i andra företag hade alltmer kommit att göras i form av lån i stället för riskkapital. Med anledning därav uppkom frågan om Bolaget fortfarande kunde anses utgöra ett investmentföretag. Bolaget ställde därför i en förhandsbeskedsansökan tre frågor till Skatterättsnämnden (SRN). 1. Omfattas Bolagets lånefordringar på intresse- och dotterföretag av begreppet "värdepapper eller liknande tillgångar"? 2. Om svaret på den frågan var "ja" ville Bolaget veta, dels om sådana fordringar kan uppgå till 80 procent av de totala tillgångarnas marknadsvärde och aktierna i samma bolag till 20 procent utan att Bolaget förlorar sin status som investmentföretag, dels 3. om fordringarna utgjorde sådan egendom som kan erbjuda aktieägarna riskfördelning.
Enligt SRN utgjorde Bolagets lånefordringar på dotter- och intresseföretag värdepapper eller liknande tillgångar enligt 39 kap. 15 § IL. En förändring i placeringsinriktningen genom att Bolaget lånade ut pengar på det sätt och i den omfattning som angivits i ansökan innebar inte att det förlorade sin status som investmentföretag.
Skatteverket (SKV) överklagade förhandsbeskedet till Regeringsrätten (RR) och yrkade att fråga 1 skulle besvaras med att utlåningen kan omfattas av bestämmelsen om utlåningen konkretiseras i ett värdepapper. Beträffande frågorna 2 och 3 ansåg SKV, som menade att lånen inte kunde utgöra sådan egendom som erbjuder riskfördelning, att relationen 80/20 procent inte erbjöd aktieägarna en sådan riskfördelning som förutsätts i lagtexten. Om lånen kunde anses utgöra sådan egendom, medförde fördelningen mellan lån och aktier att det samlade innehavet inte framstod som en sådant välfördelat innehav som lagtexten kräver. Bolagets verksamhet syntes snarare bestå i att agera internbank och kreditgivare mot sina dotterbolag än att förvalta värdepapper genom ett välfördelat innehav.
RR erinrade till att börja med om att en förutsättning för att ett bolag ska klassificeras som investmentföretag är att det så gott som uteslutande förvaltar värdepapper el.likn. Den första frågan var därför om Bolagets lånefordringar på intresse- och dotterföretag utgör sådana tillgångar. Som RR tidigare (RÅ 2002 ref. 105) sagt finns inte det någon definition av begreppet i IL. Inte heller av begreppet finansiellt instrument, som i skatterättslig mening är vagt i sina konturer och saknar den precision som följer av den definition som används på värdepappersmarknadsområdet. Det måste krävas att en fordring för att anses som ett finansiellt instrument (värdepapper) är dokumenterad och konkretiserad genom t.ex. en utfärdad handling (RÅ 2002 ref. 106, RÅ 2004 ref. 142 och RÅ 2005 not. 166). Långivning till andra bolag inom en koncern har inte ansetts utgöra förvaltning av värdepapper vid tillämpning av skatteavtalet med Schweiz (RÅ 1999 not. 34). Den närmare innebörden av begreppet finansiellt instrument (värdepapper) i ett visst lagrum får därför bedömas mot bakgrund av bestämmelsens syfte.
Därefter gjorde RR en längre genomgång av bakgrunden till lagstiftningens tillkomst och ändamål i början av 1960-talet och dess reformering i samband med 1990 års skattereform. Uttalanden i förarbetena tyder på att lagstiftaren närmast haft företag som investerar i aktier för ögonen och att avsikten med lagstiftningen har varit att investmentföretagen inte ska beskattas för sina utdelningsinkomster, vare sig detta åstadkoms genom formell skattefrihet för mottagen utdelning (före skattereformen) eller genom avdragsrätt för lämnad utdelning (efter skattereformen).
I den mån Bolaget övergår från att investera i företag i form av tillskott av eget kapital till att låna ut pengar till dem, kommer de intäkter som Bolaget får att utgöras av räntor i stället för av utdelningar. Eftersom räntorna är avdragsgilla för låntagaren undviks det första ledet i dubbelbeskattningen till skillnad från om denna hade lämnat icke avdragsgill utdelning. Även om räntan ska tas upp som intäkt hos investmentföretaget har detta avdragsrätt för utdelning. Den neutralitet mellan direkt och indirekt ägande som lagstiftningen är tänkt att säkerställa har därmed satts ur spel. Mot bakgrund av bestämmelsernas syfte ansåg RR därför att fordringarna på intresse- och dotterföretag inte utgjorde värdepapper eller liknande tillgångar. RR ändrade därför förhandsbeskedet och besvarade Bolagets första fråga med nej. Därmed förföll Bolagets övriga frågor.
Kommentar
Jag tror det var en av den svenska skatterättens största gestalter, K. G. A. Sandström, som en gång kritiserade definitionen på investmentföretag och framhöll att den mer liknade en till intet förpliktande fras i ett reklammaterial än en precis legaldefinition. Så är det nog, och det motiverar att RR blev tvungen att söka svaret på de ställda frågorna i ändamålet med lagstiftningen. Att lagstiftaren knappast haft ett företag som det i rättsfallet i åtanke är nog klart. Frågan är dock om det är nödvändigt att utesluta ett sådant företag från reglerna om investmentföretag. Bolaget anförde hos RR att lagstiftaren nog menade att han, när han talade om att erbjuda andelsägarna riskfördelning, avsåg att aktieägarnas risk att förlora pengar ska vara mindre, än om de direktinvesterat i värdepapper (aktier eller lån) i ett fåtal företag. Bolaget delade därvid SRNs uppfattning att med "riskfördelning" för investmentföretag avses fördelning av risk mellan olika emittenter (låntagare). Bolaget framhöll att dess utlåning var långsiktig och riktad enbart mot de företag som ingick i Bolagets portfölj. När Bolaget förvärvar ett företag beslutas hur det ska kapitaliseras. Bolaget väljer då mellan att tillföra medel antingen i form av riskkapital eller genom utlåning. Bolaget framhöll att det inte var fråga om någon självständig utlåningsverksamhet. Det är snarare så att Bolaget förvaltar lånefordringarna, dvs. Bolagets verksamhet är att förvalta värdepapper i form av aktier och lånefordringar.
Den lagtekniska kökkenmödding, som principen om dubbelbeskattning fört med sig, kräver en särlösning för investmentföretagen. Dessa har ansetts utföra en nyttig samhällsfunktion, som - utan särlösning - skulle blivit omöjlig att utföra, när aktiebolagens generella skattefrihet för aktieutdelningar avskaffades i början av 1960-talet. För att uppnå syftet att undgå dubbelbeskattning av investmentföretagen (som skulle föranleda kedjebeskattning), spelar det knappast någon roll om dessa har stora lånefordringar och ränteinkomster. Men det gällde förmodligen att begränsa den särskilda skatteförmånen till de företag som verkligen behövde den. Och då blev definitionen så snäv som den blev, för att den skulle innefatta de investmentföretag som då fanns, dvs. företag som utgjorde mellanhänder mellan den kapitalplacerande allmänheten och de - huvudsakligen - börsnoterade företagen.
Ett företag som historiskt sett rymts väl inom den definitionen (dvs. framför allt de etablerade börsnoterade investmentföretagen) har ansetts kunna utvidga sin verksamhet till både likviditetsförvaltning och omfattande omplaceringsverksamhet i värdepapper utan att förlora sin skatterättsliga status. Så var det i t.ex. RÅ 2002 ref. 52 (kommenterat i Far Info 2002 nr 278). Ett företag som har endast helägda dotterbolag och aktier i intressebolag har nog större problem att försvara sin skatterättsliga status vid verksamhetsförändringar. Av det angivna målet framgår emellertid att det bör föreligga en viss tröghet i tillämpningen. Ett vanligt företag kan således inte utan vidare övergå till att bli ett investmentföretag; ett företag bör inte heller av skattemyndigheten kunna tvingas från den ena kategorin till den andra. Det krävs att förändringen kan antas bli bestående. Förevarande fall är dock inte en utredningsfråga utan en principfråga. Som man ropar i skogen får man svar.
Om syftet i detta fall varit att skapa en räntekanal, dvs. att flytta vinstmedel upp igenom koncernen trots att koncernbidragsrätt inte förekommer för investmentföretag, misslyckades det, på grund av att Bolaget skulle mista sin status som investmentföretag. Å andra sidan blir aktieutdelningarna då skattefria och koncernbidrag kan utväxlas. Att ett genuint investmentföretag kan ha stora koncernfordringar och etablera en räntekanal framgår av RRs dom den 6 november 2007 i Industrivärden-målet (kommenterat i FAR-SRS Info 2007:347).
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
