Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

Är en marknadsobligation en delägarrätt eller en fordringsrätt?

Regeringsrättens dom 20 februari 2008, mål nr 525-07

Den skatterättsliga karaktären av en marknadsobligation bestäms med hänsyn till förhållandena vid emissionstidpunkten. Om värdet av avkastningen till största delen påverkas av annat än delägarrätter o. dyl., behandlas obligationen som en fordringsrätt. Den behandlas som en odelbar enhet.

Vid beräkningen av kapitalvinst och kapitalförlust på finansiella instrument skiljer Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, mellan delägarrätter och fordringsrätter. Enligt 48 kap 2 § 1 st. avses med delägarrätt aktie, rätt på grund av teckning av aktier, teckningsrätt, fondaktierätt, andel i en investeringsfond, andel i en ekonomisk förening och annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt. Bestämmelserna om delägarrätter skall enligt 2 st. tillämpas på vinstandelsbevis och kapitalandelsbevis som avser lån i svenska kronor, konvertibel i svenska kronor, inlösenrätt och säljrätt som avser aktier, termin och option vars underliggande tillgångar består av aktier eller termin och option som avser aktieindex och annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt. Med fordringsrätt avses fordran. Bestämmelserna om fordringsrätter skall tillämpas också på termin, option och liknande avtal, vars underliggande tillgångar kan hänföras till fordran eller termin, option och liknande avtal som avser ränteindex. Som fordringsrätt räknas inte en tillgång som enligt 2 § är en behandlas som en delägarrätt.

Reglerna har utformats så att finansiella instrument som inte fanns när lagen infördes ska kunna inordnas i systemet. Konstruktionen av nya finansiella instrument har varit intensiv under de senaste decennierna och det är trots lagens utformning inte alltid självklart hur instrumenten ska klassificeras i skattehänseende. Ett nytt instrument är vad som kallas marknadsobligationer. En bank har gett ut marknadsobligationer med följande egenskaper:

  • Obligationerna är marknadsnoterade
  • Återbetalning ska ske med nominellt belopp i svenska kronor
  • Vid återbetalningen ska även ett tilläggsbelopp utbetalas som bestäms av utvecklingen på marknaderna för olika tillgångsslag (aktier, obligationer och råvaror)
  • Tilläggsbeloppet ska styras av en av tre olika "korgar", vilka i varierande grad är sammansatta av index för de olika marknaderna

Korgarna är sammansatta enligt följande (procentuell vikt)

  Aktier Ränteobligationer Råvaror
Korg 1 65 5 30
Korg 2 20 45 35
Korg 3 20 5 55
Genomsnitt 35 18,3 46,7

  • Vilken korg som bestämmer tilläggsbeloppet avgörs först vid slutet av löptiden på grundval av den korg som har den högsta procentuella uppgången
  • Om ingen korg ökar i värde ska endast nominellt belopp återbetalas
  • Uppräkningsfaktor för eventuellt tilläggsbelopp är ett omräkningstal som talar om hur stor del av uppgången i den korg som har utvecklats bäst som tillfaller obligationsinnehavaren
  • Obligationerna är odelbara på så sätt att det inte går att skilja rätten till (eventuellt) tilläggsbelopp från det "nakna" skuldebrevet.

En person som placerat i en marknadsobligation med den konstruktionen ansökte om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden (SRN) och frågade hur obligationen skulle behandlas vid inkomsttaxeringen.

SRN ansåg att realiserad värdestegring på obligationerna skulle hanteras som kapitalvinst eller kapitalförlust på marknadsnoterade fordringsrätter. Den motiverade beslutet på följande sätt.

Marknadsobligationen är ett värdepapper som består av en obligation och en option att vid löptidens utgång erhålla ett tilläggsbelopp som bestäms av utvecklingen på marknaderna för olika sorters tillgångar. Nämnden anser att obligationen är att anse som ett s.k. odelbart instrument som skall behandlas som en enhet vid beskattningen (jfr. RÅ 1999 ref. 69 och RÅ 2003 ref. 43).
Därefter ställde sig nämnden frågan om obligationen kan hänföras till en delägarrätt eller en fordringsrätt. Som bestämmelserna är uppbyggda ska en prövning först ske mot 2 §. Denna avgörs av hur tilläggsbeloppet beräknas. I förevarande fall kan endast en tillämpning av 2 § andra stycket komma i fråga. Avgörande för bedömningen av hur en värdeförändring på obligationen bör hanteras vid inkomstbeskattningen är sammansättningen av underlagen för beräkning av tilläggsbelopp. De består av utvecklingen av tre olika "korgar", som i varierande grad är sammansatta av index för marknaderna för vissa aktier, obligationer och råvaror. Det ligger i sakens natur att bedömningen kan komma att variera beroende på vilken tidpunkt som skall anes vara relevant för den skattemässiga klassificeringen.
Utfallet av de olika indexen kan med säkerhet avgöras först vid utgången av löptiden. En bedömning successivt under löptiden, för de tidpunkter som är relevanta vid inkomstbeskattningen, skulle å andra sidan bli beroende av en sannolikhetsbedömning av hur de olika indexen bestämt värdeutvecklingen.
Alternativt kan en bedömning göras med hänsyn till förhållandena vid emissionstidpunkten. En sådan skulle grundas direkt på hur de olika korgarna är sammansatta. Fördelen med en sådan bedömning är att den är betydligt enklare än en löpande bedömning (t.ex. vid tillämpning av genomsnittsmetoden i 48 kap. 7 § IL). Ett annat och kanske väl så tungt argument för att välja emissionstidpunkten framför senare tidpunkter är intresset av förutsebarhet vid beskattningen. Med hänsyn härtill anser nämnden att obligationens skattemässiga karaktär bör bestämmas med hänsyn till förhållandena vid emissionstidpunkten. Enligt emissionsvillkoren väger annat än aktieindex tyngre än ett sådant index. Obligationen bör därför inte behandlas som en delägarrätt enligt 48 kap. 2 § IL (jfr RÅ 2004 not. 96 avseende s .k. råvaruderivat). Därav följer att kapitalvinster och kapitalförluster vid inkomstbeskattningen bör behandlas i enlighet med vad som gäller för noterade fordringsrätter enligt kapitlets 3 § (jfr RÅ 1999 ref. 69 avseende s.k. valutaobligationer).

SKV överklagade förhandsbeskedet till Regeringsrätten (RR) och yrkade att frågorna i ansökan borde besvaras med utgångspunkt i att värdepapperen utgör delägarrätter och att realiserad värdeförändring på obligationerna skulle hanteras som kapitalvinst eller kapitalförlust på marknadsnoterade sådana rätter. Verket anförde bl.a. följande. De aktuella värdepapperen borde som SRN funnit klassificeras per emissionstidpunkten och behandlas som odelbara enheter. De borde däremot inte behandlas som fordringsrätter. SRNs bedömning att klassificeringen skulle göras med hjälp av en strikt matematisk viktning är praktisk men saknar stöd i lagtext och praxis. Om det vore korrekt att värdepapperskorgarna måste innehålla minst 50 procent delägarrätter för att värdepapperet ska beskattas som en delägarrätt, skulle det vara enkelt att konstruera värdepapper som kan användas för att kringgå bestämmelserna om utdelning och kapitalvinst på andelar i fåmansföretag i 57 kap. IL, vilket knappast kan ha varit lagstiftarens mening. Det skulle vidare vara förhållandevis enkelt att göra om en delägarrätt enligt definitionen i 48 kap. 2 § andra stycket IL till en fordringsrätt genom att tillfoga korgar som domineras av annat än delägarrätter. Det gäller även om de tillagda korgarna vore konstruerade så att de i praktiken inte har någon reell möjlighet att påverka värdeutvecklingen på värdepapperet. Inslaget av aktier är så betydande, såväl i korg nr 1 som sammanlagt i de tre korgarna, att det mot bakgrund av syftet med bestämmelserna och den vida definitionen av delägarrätt i 48 kap. 2 § IL borde få avgörande betydelse vid den skattemässiga behandlingen.

RR fastställde SRNs förhandsbesked och tillade, att villkoren för marknadsobligationen, liksom de bedömningar som vid emissionstidpunkten kan göras om dess värdeutveckling, sammantaget inte borde medföra att obligationen anses som en tillgång, vars konstruktion eller verkningssätt liknar delägarrätter och andra tillgångar som avses i 48 kap. 2 §.

Kommentar

Trots lagstiftarens uttalade avsikt att i lagstiftningen fånga in framtida ännu okända finansiella instrument har det uppkommit problem. I detta fall är skälet, att det i praxis framvuxit en föreställning om att ett finansiellt instrument ska anses kunna vara odelbart (jfr SRNs hänvisning till RÅ 1999 ref. 69 och RÅ 2003 ref. 43). Därmed uppkommer oundvikligen den konsekvensen att riskkapitalinstrument (delägarrätter) och ränteinstrument (fordringsrätter) sammanläggs, varför den av lagstiftaren avsedda principiella behandlingen inte kan upprätthållas. Om fordringsrättens kapitalvärde med hänsyn till löptid, ränta, säkerhet osv. i stället fastställs vid emissionstidpunkten, kan marknadsmässig avkastning på denna beräknas. Resterande positiv eller negativ avkastning beror på värdeutvecklingen relaterad till den risk som är hänförlig till delägarrättsmomentet. I RÅ 1999 ref. 69, där odelbarhetsargumentet användes, ger dissidenten i RR en utförlig motivering till varför och hur - trots den formella odelbarheten - man vid beskattningen borde behandla de olika komponenterna separat. Tyvärr tog majoriteten en annan ställning.

Det är slående hur både SRN och SKV använder praktiska omständigheter i sin argumentering. SRN framhåller att en klassificering successivt under löptiden skulle bli beroende av en sannolikhetsbedömning. En bedömning med hänsyn till förhållandena vid emissionstidpunkten skulle vara enklare än en löpande bedömning. Ett annat argument för att välja emissionstidpunkten är intresset av förutsebarhet vid beskattningen. SKV trycker på att det är enkelt att konstruera värdepapper som kan användas för att kringgå bestämmelserna om utdelning och kapitalvinst på andelar i fåmansföretag i 57 kap. IL, vilket knappast kan ha varit lagstiftarens mening. I båda fallet är det fråga om argument som är förbehållna lagstiftaren att beakta vid sammanvägningen av de omständigheter som bör läggas till grund för en lagstiftning. Eftersom lagstiftaren aldrig förutsatt och inte förutsett odelbarhetsargumentet, har han naturligen inte haft anledning att fundera över om en "strikt matematisk viktning" av komponenterna i ett sammansatt finansiellt instrument är nödvändig för att förebygga kringgående av 3:12-reglerna.

Huruvida den av SKV påtalade risken för att ett instrument nu skapats för kringgående av 3:12-reglerna kan dock diskuteras. Det är i målet fråga om ett marknadsnoterat instrument. RR hänvisar i sin motivering till att villkoren sammantagna inte bör medföra att instrumentet ska anses som en delägarrätt. Om instrumentet är skräddarsytt för vissa specifika förutsättningar och inte föremål för marknadsmässig omsättning, kanske bedömningen blir en annan och en uppdelning av instrumentet i dess olika delar görs. Den fiskala skada som instrumentet annars gör kan bedömas som allvarligare än de tekniska komplikationer som beräkningen av de olika komponenternas värden kanske föranleder, vilket framtvingar en mera korrekt ansats.

Det kan tilläggas att en ledamot av SRN ansåg att instrumentet skulle bedömas som en delägarrätt. Han påpekade att majoriteten ansåg att de underliggande värdepapperskorgarna skulle innehålla delägarrätter om åtminstone 50 procent för att instrumentet skulle behandlas som delägarrätt, medan han ansåg att det borde räcka med att inslaget är betydande. Båda bedömningarna förefaller felaktiga. Korgarnas sammansättning avgör bara tilläggsbeloppet, dvs. avkastningen. De har ingenting med risken på det satsade kapitalbeloppet att göra. Tilläggsbeloppets storlek - vare sig det beräknas för korg 1, 2 eller 3 - beror på värdeutvecklingen av den vinnande korgens aktier, obligationer och råvaror och kan när utbetalningen sker beräknas exakt för varje komponent.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin