Dokument
Fortsatt förbud mot avdrag för ränta på gåvorevers
Regeringsrättens dom 4 juni 2009, mål nr 8192-08.
Trots i grunden förändrad lagstiftning upprätthålls 1956 års praxis om avdragsförbud för ränta på gåvorevers till egna barn
Avdrag för periodiska understöd medges endast i de i 62 kap. 7 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, angivna fallen, dvs. understöd som
1. avser skadestånd,
2. avser fastställt underhållsbidrag till make eller tidigare make,
3. görs till en tidigare anställd,
4. görs på grund av föreskrift i testamente, eller
5. görs från juridiska personer och dödsbon utan att vara ersättning för avyttrade tillgångar.
- - - -Vad som sägs i första stycket 2-5 gäller inte utbetalningar till mottagare som är under 18 år eller som inte avslutat sin utbildning. I 9 kap. 3 § stadgas att periodiska understöd och liknande periodiska utbetalningar till personer i den skattskyldiges hushåll inte får dras av.
Med stöd av motsvarande regler i 1949 års skattelagstiftning slog Regeringsrätten (RR) i plenum fast (RÅ 1956 ref. 11), att "betalningen av ifrågakomna ränta, som utgivits på grund av skuldebrev innefattande utfästelse om gåva, får anses hänförlig till sådan periodisk utbetalning, som avses i 20 § och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen, samt klaganden alltså, eftersom utbetlningen skett till personer i hennes hushåll, icke äger åtnjuta avdrag för räntan ....".
För att pröva om denna praxis alltjämt är i kraft ansökte en person om förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN). Sökanden avsåg att som gåva till sina två inte hemmavarande barn (födda 1982 och 1998) överlämna enkla skuldebrev om vardera nominellt 500 000 kr löpande med 8 procent ränta med förfallodag om 20 år från gåvornas fullbordan. Han ville ha besked om räntan var avdragsgill för honom.
SRN gjorde följande bedömning. Av praxis framgår att räntebetalningar i ett fall som det förevarande ska behandlas som frivilliga periodiska understöd. Avdrag för periodiska understöd medges endast i de i 62 kap. 7 § inkomstskattelagen (1999:1229) angivna fallen. Någon sådan situation är det inte fråga om i förevarande fall. Häremot har sökanden invänt att införandet av en proportionell skattesats i inkomstslaget kapital genom 1990 års skattereform lett till att 1956 års rättsfall inte längre bör tillämpas.
SRN fann att det i och för sig är riktigt att de inkomstskattemässiga skälen för att genomföra transaktioner mellan närstående har minskat till följd av nämnda ändringar i inkomstslaget kapital. Den praxis som etablerats genom 1956 års avgörande har dock inte ändrats genom lagstiftning eller senare rättsfall. Enligt SRNs uppfattning föreligger därför inte skäl att avvika från den gjorda bedömningen (jfr RÅ 1993 ref. 16).
Sökanden överklagade till RR och anförde bl.a. Efter 1990 års skattereform, där räntan för fysiska personer för såväl utgivare som mottagare ska redovisas i inkomstslaget kapital med en proportionell skattesats om 30 procent, finns inte längre något skäl att i praxis upprätthålla plenimålets skatteflyktsresonemang. - - - Bestämmelsen i 2 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva har tillkommit för att skydda borgenärernas rätt och ger inget stöd för uppfattningen att även ränta på benefika reverser skulle vara av benefik natur.
RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet utan egen motivering.
Kommentar
RÅ 1956 ref. 11 torde vara det äldsta av återkommande åberopade rättsfall i skattepraxis. Det torde också vara en av de första mera betydelsesfulla markeringarna mot skatteplanering som gjorts av RR. Trots att ränteavdrag på benefika barnreverser inte längre kan ge den förmånliga skatteeffekt som kunde uppnås 1949, har RR inte funnit skäl att ändra på sin snart 60-åriga praxis. Om frågan aldrig skulle ha prövats tidigare, synes det mot bakgrund av lagstiftningens nuvarande struktur och utformning osannolikt att avdrag inte skulle medgivits. Principen om att det ankommer på lagstiftaren att ändra på etablerad praxis har i detta fall alltså vägt tyngre än att basera beslutet på de sakliga skälen. I det åberopade rättsfallet RÅ 1993 ref. 16 anförde RR att det inte bör komma ifråga att de tillämpande myndigheterna frångår en princip som har stöd i en långvarig och fast praxis utan att kunna grunda detta på ändrad lagstiftning. Skatteverket förklarade i målet sin uppfattning vara, att regelbundet återkommande betalningar på grund av onerösa barnreverser eller barnbarnsreverser utgör ränta på lån. De är därför avdragsgilla för utbetalaren och skattepliktiga för mottagaren enligt reglerna för ränta i inkomstslaget kapital. När det gäller benefika barnreverser anser Skatteverket att de regelbundna utbetalningarna benämnda ränta inte är ränta i skattelagstiftningens mening utan snarare har karaktär av periodiskt understöd. I vad mån betalningarna är avdragsgilla för utgivaren och skattepliktiga för mottagaren beror därför på lagstiftningen om periodiskt understöd. Genom domen har Skatteverkets uppfattning fortsatt stöd. Eftersom RR markerat sin obenägenhet till omprövning synes det vara plats för en lagändring.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
