Dokument
Vad omfattar det skatterättsliga begreppet "vinstandelslån"?
Regeringsrättens dom 6 oktober 2009, mål nr 994-09
Det skatterättsliga begreppet "vinstandelslån" har ansetts omfatta inte bara lån med ränta och/eller återbetalning av lån relaterat till årsvinst eller aktieutdelning utan till transaktionsvinst
Regler om vinstandelslån finns i aktiebolagslagen (2005:551), ABL. I 11 kap. 11 § stadgas sålunda att beslut om att ta upp ett lån ska fattas av bolagsstämman, om storleken av den ränta som ska löpa på lånet ska öka om bolagets vinst eller utdelningen till aktieägarna ökar. Däremot finns det ingen legal definition av begreppet vinstandelslån.
I inkomstskattelagen (1999:1229), IL, finns det bestämmelser i 24 kap. 5 - 10 §§. I 5 § sägs att ett aktiebolag som har tagit upp ett vinstandelslån, får dra av vinstandelsräntan bara i den utsträckning som följer av 6-10 §§. Om det låntagande företaget är ett fåmansföretag, får vinstandelsräntan dock inte dras av till den del den betalas till någon som har sådan intressegemenskap med företaget som anges i 14 kap. 20 §. Med vinstandelsränta avses (5 §) ränta vars storlek är beroende av det låntagande företagets utdelning eller vinst, och med vinstandelslån avses ett lån med ränta som helt eller delvis är vinstandelsränta.
Begreppen vinstandelslån och vinstandelsränta har prövats av Regeringsrätten (RR) i ett förhandsbeskedsärende. Omständigheterna var följande.
X AB ägdes av ett utländskt bolag, Y GP. Det senare bolaget var i egenskap av general partner delägare i ett limited partnership Y LP. Övriga delägare i Y LP var ett antal limited partners. Dessa delägare hade sådan intressegemenskap med X AB som anges i 14 kap. 20 § IL.
X AB avsåg att låna ut pengar till fastighetsbolag på särskilda villkor. Räntan skulle vara delvis rörlig och relaterad till värdeökning av bolagens fastigheter och delvis fast. Bolaget skulle låna dessa pengar av Y LP. Alla företagen låg i olika länder.
Låneavtalen dels mellan Y LP och X AB, dels mellan X AB och de aktuella fastighetsbolagen skulle - när det gäller den rörliga räntan - vara "identiska/spegelbilder". Det innebar att den rörliga ränta som X AB skulle få från fastighetsbolagen skulle komma att motsvaras av den rörliga ränta som X AB skulle betala till Y LP.
Räntebestämmelserna var marknadsmässiga. Syftet med att lån och räntebetalningar mellan Y LP och fastighetsbolagen skulle slussas via det svenska bolaget var att undvika källskatt på ränta. Vid direktutlåning från Y LP till fastighetsbolagen skulle nämligen källskatt tas ut i det aktuella landet. Däremot skulle räntebetalningar till och från X AB inte träffas av källskatt i vare sig det aktuella landet eller i Sverige.
X AB frågade Skatterättsnämnden (SRN) om det hade rätt till avdrag för den rörliga ränta som det skulle betala till Y LP (fråga 1) och om lagen (1995:575) mot skatteflykt (SfL) kunde tillämpas så att ränteavdrag vägras (fråga 2).
Skatteverket ansåg att den rörliga räntan var en vinstandelsränta, som inte var avdragsgill. Verket åberopade bl.a. att med "vinst" i definitionen av vinstandelsränta bör förstås vinst innan hänsyn tas till den rörliga räntan och att den rörliga räntan motsvarar den vinst som X AB kan få på sin investering i fastighetsbolagen. I den mån frågan om skatteflyktslagen aktualiseras ansåg Skatteverket att den inte var tillämplig.
SRN ansåg - liksom Skatteverket - att med företagets vinst i definitionen avses vinst före minskning med belopp motsvarande sådan ränta som kan vara vinstandelsränta.
Av lämnade uppgifter framgick att så gott som hela X AB:s på så sätt beräknade vinst skulle komma att motsvara rörlig ränta på fordringarna på de [utländska] bolagen vilken i sin tur skulle motsvaras av den rörliga ränta som X AB hade att betala till Y LP. Mot bakgrund härav fann SRN att de rörliga räntorna var sådana vinstandelsräntor som avses i lagrummet ifråga samt att lånen som räntorna belöper på avsåg vinstandelslån.
Det innebar att räntorna var avdragsgilla bara i den utsträckning som följer av 24 kap. 6-10 §§ IL och att vinstandelsräntan inte var avdragsgill för X AB.
Sökandebolaget överklagade till RR och yrkade att avdragsrätt skulle föreligga. Skatteverket yrkade att förhandsbeskedet skulle fastställas. RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet utan egen motivering.
Kommentar
Domen är närmast sensationell. Begreppet vinstandelslån och och därmed begreppet vinstandelsränta har fått en helt ny innebörd.
Rätten att ge ut vinstandelslån lagreglerades 1977 (prop. 1976/77:93). Något hinder mot att emittera vinstandelslån fanns inte före 1977, men det förekom knappast alls p.g.a. den misstro som mötte vinstandelslånen efter konkursen i Krüger & Toll. Ett annat skäl var att det rådde osäkerhet om den variabla räntan var avdragsgill vid beskattningen (se prop. 1975:103 s. 220). I samband med lagstiftningsarbetet diskuterades även andra finansieringsformer som konvertibla skuldebrev, lånedebentures och delägardebentures. Rätten att ge ut konvertibler hade nyligen lagreglerats (SFS 1973:302). Genom 1997 års lagstiftning infördes regler om vinstandelsbevis. Däremot förbjöds upptagande av lån på villkor att det skulle betalas på annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp knutet till penningvärdeförändring. (Numera är även sådana lån, s.k. kapitalandelsån, tillåtna enligt ABL). År 1977 infördes också regler i kommunalskattelagen (41 c § med anvisningar och p. 8 av anv. till 38 §), som i stort sett motsvarar dagens regler i IL.
Även om det aldrig uttalats explicit är vinstandelslånet en låneform som kompletterar företagens allmänna finansiering. Den reglering som finns i ABL syftar till att skydda aktieägarna mot att företaget tar upp lån vars ränta konkurrerar om utrymmet för aktieutdelning, dvs. företagets vinst. Det är den vinsten som ordet "vinst" i definitionen i 24 kap. 5 § IL ursprungligen syftat på. I vilken mån räntekostnaden är relaterad till resultatet på vissa affärer har saknat betydelse. Föreligger ingen vinst som kan delas ut, är lånevillkoren ingenting som aktieägarna kan eller ska påverka på annat sätt, än att inte ge styrelsen ansvarsfrihet eller fortsatt förtroende p.g.a. att den ingår affärsmässigt olämpliga avtal.
Genom att RR som "vinst" i definitionen av vinstandelsränta betecknade resultatet före den rörliga räntekostnaden men inkludera den del av inkomsträntan som motsvarar den rörliga räntan, uppkommer en "vinst" på lånet. I själva verket uppkom det ju ingen vinst alls på den rörliga delen av räntorna på lånen, eftersom sökandebolagets verkliga ränteintäkter och skulle motsvara räntekostnaderna. (På den fasta delen av räntan skulle sökandebolaget däremot få en viss marginal.)
Den av RR nu givna (skatterättsliga) innebörden av begreppet vinstdelningslån, torde inte ha föresvävat någon under de 30 år regleringen funnits. Eftersom jag deltog i lagstiftningsarbetet om beskattningsreglerna för vinstandelslånen 1977, vet jag i vart fall att ingen gjorde det då. Jag har också svårt att se att lagtextens utformning gör RRs slutsats nödvändig. Man kan fråga sig varför just resultatet av en viss upplåningstransaktion måste regleras på detta sätt. Någon inskränkning av rätten till avdrag för kostnader i andra affärsengagemang finns ju inte på grund av att kostnaderna relateras till vissa omständigheter. Tvärtom, är de naturligt att dela med sig av resultatet av en affär i relation till vinstens storlek.
Sökandebolaget åberopade som stöd för sin talan bl.a. att den rörliga räntan inte var beroende av dess utdelning eller vinst utan av värdeökning på andra företags tillgångar och alltså inte omfattades av ordalydelsen av definitionen av vinstandelsränta. Det var alltså inte fråga om en "ränta vars storlek är beroende av det låntagande företagets utdelning eller vinst". Därtill kom att X AB skulle ta ut en viss vinstmarginal på den fasta räntan. Bolaget var också skyldigt att betala ut ett belopp motsvarande den rörliga räntan oavsett vinst eller förlust. Vidare åberopade bolaget att de lån som tagits upp av de utländska bolagen inte heller vore vinstandelslån enligt svensk rätt, eftersom den rörliga räntan var knuten till värdeutvecklingen av dessa bolags tillgångar och inte till deras utdelning eller vinst.
Det är svårt att inte instämma i bolagets argumentation.
Om vinstandelslån - trots att de inte var förbjudna - var ovanliga före 1973, verkar inte vare sig den bolagsrättsliga eller den skatterättsliga regleringen ha medfört någon större ökning av populariteten. Den skatterättsliga osäkerheten, som 1977 anfördes som ett skäl till att sådana lån var sällsynta, har genom RRs dom blivit större än den någonsin varit. Det kan knappast göra vinstandelslånen populärare.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
