Sedan RR förklarat att konvertibla skuldebrev ska anses vara sådana värdepapper som avses i reglerna om investmentföretag blev SRN tvungen att ta ställning till frågan om riskspridning. Eftersom innehav av aktier i dotterbolag i sig inte utesluter att ett investmentföretags värdepappersinnehav kan anses välfördelat, fanns det inte anledning att anse att innehav av konvertibler skulle bedömas på annat sätt, en uppfattning som RR till fullo instämde i. Därmed är inte sagt att ett investmentföretag inte skulle kunna förlora sin status genom att utge ett konvertibellån, om det därigenom förorsakar att det sammanlagda värdepappersinnehavet blir otillräckligt välfördelat.

Ett regeringsråd tillade:

Vid tillämpning av bestämmelserna om investmentföretag anses lånefordringar på intresse- och dotterföretag inte vara värdepapper eller liknande tillgångar (RÅ 2008 ref. 14). Så är däremot fallet beträffande konvertibler i svenska kronor, dvs. fordringar till vilka det knutits en rätt för innehavaren att senare konvertera fordringen till aktier (RÅ 2009 ref. 78). Har konvertiblerna getts ut av ett helägt dotterföretag representerar konverteringsrätten inget värde för moderbolaget. Reellt är det då fråga om ett tillskapat fordringsförhållande som inte leder till att bolaget bättre fyller uppgiften att erbjuda aktieägarna riskfördelning. Vad nu sagts rubbar inte den allmänna slutsatsen att konvertibler utgivna av intresse- och dotterföretag utgör sådan egendom som kan erbjuda riskfördelning.

I RÅ 2009 ref. 78 ansåg två regeringsråd att de aktuella fordringarna skilde sig från dem i RÅ 2008 ref. 14 endast på så sätt att de hade förenats med en konverteringsrätt, och att denna skillnad inte motiverade att de behandlades annorlunda. Genom RRs senaste prövning av frågan ska den alltså besvaras med att skillnaden principiellt är avgörande.

Ett skuldebrev emitterat av ett dotterbolag anses således inte som ett värdepappersinnehav vid bedömningen av om ett investmentföretag har ett välfördelat värdepappersinnehav, medan ett konvertibelt skuldebrev anses som ett sådant värdepappersinnehav. I förutsättningarna för förhandsbeskedet hade angivits att "konvertiblerna skulle löpa med marknadsmässig ränta i förhållande till villkoren för skuldebreven och konverteringsrätten". Det kan innebära att om skuldebrevsräntan är lägre än marknadsräntan för vanliga skuldebrev, kalibreras konverteringsvillkoren så att konverteringsrätten får ett högt värde. Det kan också innebära att om skuldebrevsräntan motsvarar marknadsräntan för vanliga lån kalibreras konverteringsvillkoren så att konverteringsrätten saknar värde. I sistnämnda fall är det i praktiken ingen skillnad mellan förlagslån - som är diskvalificerande för ett investmentföretag - och ett konvertibellån - som hanteras som aktieinnehav. Till detta kan läggas att ett konvertibellån kan kalibreras på vitt skilda sätt utan att det kan hävdas att det valda sättet inte är marknadsmässigt. I synnerhet gäller detta när det emitteras till ett moderbolag. Det är ju då ytterst borgenären som avgör om gäldenären ska begära konvertering av lånet. Konverteringsrätten saknar då substans, och lånet är "endast" ett förlagslån.

Hur frågan än hanteras blir det därför fel i någon ända. Ytterst beror det på att skattelagstiftningen inte behandlar konvertibler på ett riktigt sätt. I grunden är en konvertibel ett instrument som innefattar två väsensskilda delar - ett låneinstrument, fordringen, och ett riskinstrument, konverteringsrätten. Genom att konverteringsvillkoren kan kalibreras så att konverteringsrätten får ett värde, kan emissionen av konvertibeln ske till en högre kurs än som betingas endast av räntan och säkerheten. Själva lånet ska dock i redovisningen för emittentföretaget tas upp till sitt verkliga - lägre - värde och mellanskillnaden ska redovisas som eget kapital. Det typiska för konvertibler är att räntan är lägre än på andra skuldebrev som företaget emitterar. Detta ger en effekt av lägre löpande räntebetalningar. Den verkliga räntekostnaden är självfallet inte lägre och företaget är skyldigt att redovisa denna, vilket sker genom successiv uppskrivning av skulden till pari under lånets löptid. För förvärvaren av konvertibeln gäller det omvända. Ränteintäkten består av den löpande räntan plus den successiva värdestegringen. Värdeförändringar därutöver - som avser konverteringsrätten - beror på värdeutvecklingen av emittentföretagets aktier. Det är egentligen bara till den delen som värdeförändringen borde vara undantagen från beskattning för investmentföretagen, och endast värdet av den delen borde ingå i underlaget för schablonbeskattningen.

Hanterat på det viset skulle hanteringen av en konvertibel kunna förenas med principerna i RÅ 2008 ref. 14, dvs. skuldebrevsdelen skulle kunna hanteras som ett skuldebrev, vilket kan diskvalificera företaget från att bli investmentföretag. Sen är det en annan sak att även det strider mot, att ett skuldebrev emitterat av ett koncernföretag skulle anses som något annat än ett värdepapper. Men så har ju RR bestämt i RÅ 2008 ref. 14.