Före 2007 schablonbeskattades s.k. äkta bostadsrättsföreningar. Bestämmelser om sådan beskattning infördes år 1954 och innebar att tre procent av fastighetens taxeringsvärde skulle tas upp och att avdrag fick göras för bl.a. ränta på lånat kapital som lagts ned i fastigheten. Fastighetsinkomster beskattades i inkomstslaget annan fastighet och kapitalinkomster i inkomstslaget kapital. Vid 1990 års skattereform slogs inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse samman till inkomstslaget näringsverksamhet. Bestämmelsen avseende beskattning av ränteintäkter i inkomstslaget annan fastighet fick då följande lydelse: "Ränta på banktillgodohavanden som hör till näringsverksamhet och på kundfordringar utgör intäkt av näringsverksamhet."

När den nu gällande bestämmelsen infördes angavs i förarbetena att ett slopande av schablonbeskattningen skulle medföra att avdrag inte längre får göras för bl.a. ränta på lånat kapital som lagts ned i fastigheten. Vidare uttalades att om en bostadsrättsförening har andra inkomster som inte ingår i själva fastighetsförvaltningen, ska sådana inkomster beskattas på samma sätt som dittills gällt (prop. 2006/07:1 s. 150).

AO ansåg att ränteintäkterna skulle anses hänförliga till fastigheten och att de därför inte var skattepliktiga. Han hänvisade därvid till att reglerna för beskattning av ränteintäkter avseende konventionellt och schablonmässigt beskattade fastigheter likställdes genom 1990 års skattereform då bl.a. inkomstslagen annan fastighet och kapital fördes samman till ett gemensamt inkomstslag för juridiska personer, inkomst av näringsverksamhet.

SRN motiverade sitt ställningstagande på följande sätt. Den särskilda beskattningsordningen för privatbostadsföretagens fastighetsinnehav har ändrats i så måtto, att i stället för schablonbeskattningen ska inkomster och utgifter som är hänförliga till fastigheten inte tas upp respektive inte dras av. Enligt SRNs uppfattning fanns det inte stöd i lagtexten för att anse att slopandet av schablonbeskattningen innebär att gränsen har flyttats mellan de inkomster och utgifter som omfattas av den särskilda beskattningsordningen för privatbostadsföretag och de övriga inkomster och utgifter som omfattas av vanliga regler. Att uttrycket "hänförliga till fastigheten" tagits in i lagtexten fick, enligt SRN, uppfattas som ett förtydligande av vad som gällde tidigare.

Två ledamöter av SRN var skiljaktiga och hävdade, att genom skattereformen hade - i samband med att särregleringen av schablonbeskattade fastigheter togs bort - reglerna för beskattning av ränteintäkter avseende konventionellt och schablonmässigt beskattade fastigheter likställts. Detta bör tolkas som att samma bedömning numera ska göras beträffande ränteintäkter oavsett om de hör samman med en konventionellt beskattad eller en schablonbeskattad fastighet. Avgörande är således, enligt dissidenterna, om ränteintäkten kan anses utgöra en inkomst hänförlig till fastigheten.

Tre olika uppfattningar synes således ha förelegat i SRN. AO ansåg att ränteinkomsten definitionsmässigt hör till näringsverksamheten i en juridisk person och därför är skattefri för en äkta bostadsrättsförening. SRN ansåg att ränteintäkterna inte skulle anses hänförliga till fastigheten, medan dissidenterna ansåg att de var hänförliga till fastigheten.

RRs uppfattning synes närmast motsvara dissidenternas i SRN. Till den del ränteintäkter inte anses tillhöra fastighetsförvaltningen är de skattepliktiga. I förevarande fall saknades det dock tillräcklig utredning för att avgöra den saken. För egen del kan jag tycka att kapitalförvaltningen verkar ha varit så omfattande att det kan ifrågasättas att den i sin helhet tillhört fastighetsförvaltningen. Detta är emellertid en utredningsfråga och sådana brukar aldrig besvaras i förhandsbesked. Den osäkerhet om lagstiftningens innebörd, som AO avsett att få klarhet i, kvarstår således i fråga om hur eventuell fördelning av ränteintäkterna i en äkta bostadsrättsförening ska göras.