Dokument
Derivatinstrument i näringsverksamhet
Regeringsrättens dom 23 november 2010, mål nr 3718-2010, RÅ 2010 not. 107
Derivattransaktioner ska beskattas i inkomstslaget kapital - även om derivaten används som säkringsinstrument i näringsverksamhet
I 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, finns de bestämmelser som avgränsar inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt förarbetena är utgångspunkten att avkastningen av och utgifterna för samt vinsten eller förlusten på tillgångar i näringsverksamheten också räknas till näringsverksamheten. Som tillgångar i näringsverksamheten räknas då inte bara lagertillgångar och inventarier utan även kapitaltillgångar. De ingår således i den yrkesmässigt självständigt bedrivna förvärvsverksamheten.
I fråga om enskilda näringsidkare finns undantag från detta bl.a. i kapitlets 7-8 §§.
Enligt 7 § första stycket räknas bl.a. delägarrätter, fordringsrätter och tillgångar som avses i 52 kap. inte till inkomstslaget näringsverksamhet utan till inkomstslaget kapital. Av 7 § andra stycket framgår att de dock ska räknas som tillgångar i näringsverksamheten i vissa fall, bl.a. om de är lagertillgångar, kundfordringar eller liknande tillgångar. Skulder, som regleras i 8 §, räknas inte till näringsverksamheten om skulden hänför sig till tillgångar som enligt 7 § inte ska räknas som tillgångar i näringsverksamheten.
Med delägarrätt avses enligt 48 kap. 2 § IL bl.a aktie och annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt. Bestämmelserna om delägarrätter ska tillämpas också på termin vars underliggande tillgångar består av aktier och annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt.
Bestämmelserna om svenska fordringsrätter ska enligt 48 kap. 3 § första stycket IL tillämpas på termin, och liknande avtal, vars underliggande tillgångar kan hänföras till fordran i svenska kronor.
Med utländsk fordringsrätt avses enligt 48 kap. 4 § IL fordran i utländsk valuta. Bestämmelserna om utländska fordringsrätter ska tillämpas också på utländsk valuta och termin och liknande avtal, vars underliggande tillgångar kan hänföras till utländsk valuta.
I 52 kap. IL finns särskilda bestämmelser om kapitalvinst vid avyttring av andra tillgångar och förpliktelser än sådana som avses i bl.a 48 kap.
Med termin avses enligt 44 kap. 11 § IL ett avtal, lämpat för allmän omsättning, om förvärv av aktier, obligationer eller andra tillgångar vid en viss framtida tidpunkt och till ett bestämt pris, eller en framtida betalning vars storlek beror på värdet av underliggande tillgångar eller av kursindex eller liknande.
25 kap. IL behandlar kapitalvinst och kapitalförlust i inkomstslaget näringsverksamhet. I dessa begrepp inkluderas enligt 4 § vinst och förlust på grund av förpliktelser enligt terminer, och liknande avtal, när det inte är fråga om förpliktelser som är jämförbara med lagertillgångar.
En enskild näringsidkare, X, bedrev jordbruk i form av växtodling på egen och arrenderad mark. För att säkra sig mot finansiella risker i näringsverksamheten övervägde han att ingå på marknaden förekommande terminsavtal avseende råvaror, räntor och valutor.
Råvaruterminen skulle avse samma mängd spannmål som han senare skulle leverera. Ränteterminen skulle parera de ränterisker som han hade på lån i näringsverksamheten. Valutaterminen avsåg att säkra valutakursen på ett i euro fastställt gårdsstöd från EU som senare skulle utbetalas i svenska kronor enligt den då aktuella kursen.
I en ansökan om förhandsbesked frågade X Skatterättsnämnden (SRN) i vilket inkomstslag resultatet av råvaru-, ränte- och valutaterminerna skulle tas upp alternativt dras av. Han ville vidare veta om bedömningen skulle bli en annan om valutaterminen användes för att säkra kursen vid inköp av inventarier i utländsk valuta. Som förutsättning gavs att de omfrågade terminerna omfattades av definitionen i 44 kap. 11 § IL. Han tillade att han avsåg att ingå samtliga terminer på grund av den bedrivna näringsverksamheten och att det inte kunde anses stå i strid med god redovisningssed att redovisa resultatet i näringsverksamheten.
X ansåg att terminerna skulle hänföras till hans enskilda näringsverksamhet. Som stöd för sin inställning anförde han i huvudsak följande.
Terminerna kunde, såsom varande förpliktelser, inte anses utgöra tillgångar enligt IL, varför undantaget i 13 kap. 7 § första stycket IL, som hänför vissa tillgångar till inkomstslaget kapital, inte var tillämpligt. Frågan borde därför avgöras bl.a. utifrån 25 kap. 4 § IL, som reglerar gränsdragningen mellan å ena sidan kapitalvinst och kapitalförlust och å andra sidan vanlig inkomst i inkomstslaget näringsverksamhet.
Skatteverket (SkV) framhöll att alla andra värdepapper än näringsbetingade andelar och fordringar i kooperativa ekonomiska föreningar för fysiska personer ska beskattas i inkomstslaget kapital. Detta gäller även derivat som är avsedda att säkra värden eller betalningsflöden i näringsverksamheten.
SRN anförde att det av förarbetena till IL framgår att avsikten är, att den gränsdragning för enskilda näringsidkare mellan inkomstslaget näringsverksamhet och inkomstslaget kapital som gällde enligt tidigare lagstiftning skulle bibehållas vid tillämpning av den nya lagen. Det har kommit till uttryck genom att undantagen i 13 kap. 6-8 §§ från huvudregeln i kapitlets 1 § systematiskt knyts till tillgångar för vilka regler om kapitalvinster och kapitalförluster finns i kapitlen 45-46 samt 48 och 52 avseende inkomstslaget kapital. Med hänsyn härtill fann SRN att de omfrågade terminerna skulle behandlas som sådana tillgångar som undantas från inkomstslaget näringsverksamhet enligt 13 kap. 7 § första stycket IL.
Denna bedömning kunde vid tillämpning av 13 kap. 7 § andra stycket IL inte ändras, eftersom terminerna enligt SRNs mening inte kunde anses utgöra lager eller liknande. Vinst eller förlust på terminerna skulle därför hänföras till inkomstslaget kapital. Det skulle gälla även om de i och för sig hade en stark anknytning till den bedrivna verksamheten (jfr RÅ 1997 ref. 5 I).
X överklagade förhandsbeskedet till Regeringsrätten (RR) och yrkade att RR skulle ändra förhandsbeskedet på så sätt att resultatet av samtliga terminer skulle beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. SkV bestred bifall till yrkandet.
RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet utan egen motivering.
Kommentar
Genom rättsfallet befästs den ordning som framkom genom RÅ 1997 ref. 5, dvs. oavsett hur näringsmässigt motiverat ett derivatinnehav är i ett företag, ska transaktioner med derivatet behandlas som inkomst av kapital, såvida företaget inte bedriver handel med derivat m.m.. De förutsättningar som gällde för de framställda frågorna var omsorgsfullt utmejslade för att pröva den praxis som därvid slogs fast i rättsfallet. Samtliga säkringsavtal, spannmålsterminerna, ränteterminerna samt valutaterminerna, hade ingåtts enbart på grund av den bedrivna näringsverksamheten. Avsikten med spannmålsterminerna var att prissäkra transaktioner endast i den egna verkesamheten. En uttrycklig förutsättning var att terminerna skulle vara lämpade för allmän omsättning.
Utöver vad ovan återgivits argumenterade X på följande sätt.
Ränteterminer regleras i 48 kap. 3 § 2 st IL och valutaterminer i 48 kap. 4 § 2 st IL. Detta innebär att bestämmelserna om svenska respektive utländska fordringsrätter ska tillämpas på sådana terminer, men det innebär inte att terminerna ska anses vara fordringsrätter. Av 48 kap. 3 och 4 §§ framgår att med svensk respektive utländsk fordringsrätt avses fordran i svenska kronor respektive i utländsk valuta. Terminsavtal avseende räntor respektive utländsk valuta skall därmed behandlas som sådana tillgångar.Det torde vara klart att ränte- och valutaterminer inte utgör lagertillgångar i enskild näringsverksamhet. Visserligen ingås de som ett led i den bedrivna spannmålsverksamheten men kopplingen till de avyttrade varorna är inte lika stark. Vidare är inte fråga om en vid sidan av spannmålsodlingen bedriven handel med värdepapper.
En spannmålstermin är en råvarutermin som omfattas av reglerna i 52 kap IL. Av 13 kap. 7 § första stycket IL framgår att tillgångar som avses i 52 kap IL inte ska ingå i näringsverksamheten. En spannmålstermin bör dock hänföras till näringsverksamhet enligt andra stycket samma paragraf. Enligt första strecksatsen andra stycket skall tillgångar hänföras till näringsverksamheten om de är lagertillgångar, kundfordringar, pågående arbeten eller liknande tillgångar.
Även om resultatet av förpliktelserna ska hänföras till kapitalvinst/-förlust kan det dock hänföras till näringsverksamhet. Detta genom sin koppling till den bedrivna näringsverksamheten. Fråga är ju om att säkra storleken på kostnader i näringsverksamheten respektive intäkter i denna.
Som framgår av SRNs motivering är det lagregleringens formella struktur, snarare än derivatens funktion för verksamheten, som styrt SRNs och RRs ställningstagande. Även beaktande av lydelsen av 25 kap. 4 § leder till samma utgång. SRN åberopade dock aldrig det lagrummet.
Den från ekonomisk och affärsmässig utgångspunkt helt paradoxala utgången följer dock i grunden redan av lagstiftarens felaktiga föreställning om derivatens ekonomiska natur. De behandlas skattemässigt som kapitalplaceringar trots att de till skillnad mot t.ex. aktier och obligationer mm inte representerar några förmögenhetstillgångar. En termin saknar värde vid utställandet, och det värde den kan erhålla under löptiden för den ena parten motsvaras av en exakt lika stor förpliktelse för motparten. Sökandens argument för att reglerna i 13 kap. inte borde vara tillämpliga, eftersom terminerna inte är några sådana tillgångar (de kan under löptiden t.o.m. växla mellan att vara en tillgång och en förpliktelse för en och samma part) har därför fog för sig. Sökandens hänvisning till 25 kap. innebär dock ingen räddning, eftersom även vinst och förlust på förpliktelse skall anses som kapitalvinst/-förlust, såvida det inte är fråga om en (negativ) lagertillgång, dvs. förpliktelse av en art som näringsidkaren driver handel med.
Till sin ekonomiska natur är derivat ett slags vadslagningsavtal rörande någonting som under en viss tidsperiod ger upphov till viss värdeutveckling av en utpekad tillgång eller skuld. Det är alltså i grunden samma slags aktivitet som präglar all näringsverksamhet. Sker leverans av den avtalade produkten, innebär terminsavtalets fullgörande köp och försäljning av den underliggande varan, medförande tilläggskostnader/intäktsbortfall eller kostnadsreduktioner/intäktstillägg. Om leverans inte sker när perioden löper ut, erlägger den ena parten ett belopp till den andra, motsvarande differensen mellan avtalat pris och dagspris. Är redan det underliggande avtalet träffat som ett terminsavtal, framkommer dessa tilläggstransaktioner inte alls, utan sker betalning med överenskommet belopp, trots att dagsvärdet av produkten vid leveranstidpunkten är ett annat.
Vad som gör utgången än mer anmärkningsvärd är att den påverkats av att sökanden skulle använda terminskontrakt som var lämpade för allmän omsättning. Om terminsavtalen utformats individuellt och inte avsetts bli omsatta under löptiden skulle uppkommande vinster eller förluster betraktas som vanliga intäkter (kostnadsbegränsningar) och kostnader (intäktsreduktioner) i näringsverksamheten. Den omständigheten, att det sedan några decennier skapats en börsnoterad marknad för derivat som till stor del används av värdepappersspekulanter, har lett till att den typ av försäkringsinstrument, som ursprungligen skapats för att säkerställa intäkts- och kostnadsflödena i inte minst jordbruksnäringen, inte längre kan utnyttjas av skatteskäl, såvida avtalen inte förhandlas fram individuellt.
Med detta rättsfall som bekräftelse på den praxis som knäsattes genom RÅ 1997 ref. 5 är det nu befogat med en skyndsam lagändring.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
