Domens prejudikatsvärde rör frågan om hur sammansatta transaktioner ska bedömas. Frågan skyms emellertid av den komplicerade materia som innefattas dels i fåmansföretagsreglerna i 57 kap. IL, i dagligt tal 3:12-reglerna, dels i andelsbytesreglerna i 48 a kap. IL. Vad sökandena var ute efter var huruvida och i vilken omfattning de skulle kunna påräkna att i framtiden kunna utnyttja de förmånliga 3:12-reglerna om utdelningsbeskattning i stället för lönebeskattning vid uttag från Y AB. Det var beroende av hur det s.k. gränsbeloppet skulle beräknas enligt 57 kap. 15 § IL efter ett andelsbyte, vilket i sin tur förutsatte att villkoren för ett andelsbyte enligt 48 a kap. IL förelåg.

Om man bortser från frågan att transaktionerna var planerade och genomförda i ett sammanhang, är frågorna om övertagande av sparat utdelningsutrymme och omfattningen av andelsbytet okontroversiella. Säljarna överlät aktier i X AB med ett högre värde än mottagna aktier i Y AB. Då kan andelsbytet bara omfatta så många aktier i X AB som motsvarar värdet av aktierna i Y AB. Resten måste betraktas som ett aktieägartillskott in natura i form av aktier i X AB. Överfört sparat utdelningsutrymme kan bara avse del delen som motsvarar andelen utbytta aktier.

Nu företogs en samtidig nedsättning av aktiekapitalet i AB Y, vilket medförde att dess balansräkning kom att se ut precis som den skulle ha gjort om bolaget nyblidats genom en apportemission av aktier i X AB. I så fall skulle utan tvivel hela det sparade utdelningsutrymmet ha övertagis av Y AB. Steg för steg innebar transaktionen emellertid dels ett andelsbyte, dels en kapitalnedsättning. Något bolagsrättsligt hinder för andelsbytet fanns inte trots att apporttillgången (aktierna i X AB) var mer värd än bytesvalutan (de nyemitterade aktierna i Y AB) och dess nominella aktievärde. Ett andelsbyte erkänns dock inte skatterättsligt annat än om bytesvalutan är marknadsmässig. Alltså hade, enligt SkV, skatterättsligt bara en del av aktierna i AB X bytts mot nyemitterade aktier i AB Y. Resten tillsköts formlöst genom aktieägartillskott. Den därefter verkställda nedsättningen av aktiekapitalet i Y AB medförde att värdet av bolaget minskades dels med det reella värdet av aktiekapitalet, dels med värdet av aktieägartillskottet. Värdet av Y AB blev därmed lika med värdet av X AB, och högre än det varit före transaktionerna.

HFD vände ut och in på bedömningen och fann att det inte förelåg något andelsbyte över huvud taget, varför gränsbeloppet i X AB gick upp i rök. HFD motiverade sitt ställningstagande på följande sätt:

Besluten om nyemission och indragning fattades i ett sammanhang vid samma bolagsstämma och beslutet om nyemission får anses ha varit beroende av att stämman också skulle fatta ett beslut om indragning. Både emissionen och indragningen gjordes i proportion till respektive delägares andel av aktiekapitalet, dvs. delägarna hade samma antal aktier i Y AB såväl före som efter det att transaktionerna genomförts. Annat har vidare inte påståtts än att de aktier som innehades före nyemissionen och indragningen var av samma aktieslag med samma röstvärde och rätt i övrigt i bolaget som de aktier som innehades efter dessa åtgärder. Sammantaget innebar transaktionerna således ingen påvisbar förändring av aktieägandet i Y AB.

--- Innebörden av de vidtagna åtgärderna kan därvid närmast beskrivas så att aktierna i X AB överläts till Y AB och att Y AB betalade viss kontant ersättning till [sökandena]. Kravet på att överlåtelsen åtminstone delvis ska ha skett mot ersättning i form av andelar i det köpande företaget kan därmed inte anses vara uppfyllt.

Alltså, tre olika bedömingar av ett och samma förfarande. Sökandena och SRN ansåg att det sparade utdelningsutrymmet skulle vara oförändrat. Transaktionerna hade ju samma slutresultat som om Y AB nybildats med aktierna i X AB som apport. SkV - liksom två dissidenter i SRN - räknade steg för steg och fann att aktiebytet skett till underpris, varför bara en del av aktierna bytts och resten betalts med ett aktieägartillskott. HFD, slutligen, fann att sökandena netto hade fått kontant betalt för alla aktierna i X AB. De sålde aktierna till Y AB och fick betalt genom nedsättningen av aktiekapitalet.

Två justitieråd var skiljaktiga och ville fastställa SRNs förhandsbesked. Som motivering anförde de bl.a. följande:

I allmänhet bör giltiga rättshandlingar som beslutats vid en bolagsstämma ges samma innebörd skatterättsligt som bolagsrättsligt. Denna princip har dock inte upprätthållits undantagslöst. I mål där situationen ansetts aktiebolagsrättsligt säregen har Högsta förvaltningsdomstolen behandlat beslutad utdelning som annat än utdelning vid beskattningen (se RÅ 1998 ref. 19 och RÅ 2000 ref. 56). Det bör alltså bedömas om förhållandena i detta mål är sådana att den praxis som kommit till uttryck i nämnda rättsfall är tillämplig. Därvid bör beaktas att det av 20 kap. 23 § ABL framgår att ett bolags beslut om att minska aktiekapitalet genom återbetalning till aktieägarna inte får verkställas utan tillstånd av Bolagsverket eller, i tvistiga fall, allmän domstol. Tillstånd behövs dock inte om bolaget samtidigt vidtar åtgärder som medför att varken bolagets bundna egna kapital eller dess aktiekapital minskar. Som exempel på en åtgärd som innebär att tillstånd inte behövs nämns i förarbetena till aktiebolagslagen att bolaget samtidigt med sammanslagningsbeslutet genom nyemission tillförs ett belopp som motsvarar nedsättningsbeloppet (prop. 2004/05:85 s. 419). Det har alltså förutsatts att det kan finnas behov av att i ett sammanhang fatta beslut om såväl nyemission som indragning av aktier och att reglerna ska lämna utrymme för detta. Ett sådant förfarande kan därför inte anses i sig vara säreget från allmän bolagsrättslig synpunkt.

Därmed uppkommer den anslutande frågan om det finns anledning att göra en annan bedömning av förfarandet på grund av att [sökandena] tillsammans ägde samtliga andelar i Y AB. Enligt det alternativa förfarande som stod till buds för att genomföra andelsbytet hade Y AB behövt emittera ett stort antal aktier som ersättning till dem för förvärvet av aktierna i X AB trots att de redan var ägare till samtliga aktier i Y AB. Vid en jämförelse med detta alternativ framstår det valda förfarandet inte heller som säreget när hänsyn tas till ägarförhållandena i bolagen. Sammantaget finns det därför inget hinder mot att lägga de genomförda transaktionerna till grund för den skattemässiga bedömningen.

Vid den bedömningen måste också övervägas om den lämnade ersättningen är marknadsmässig. Det bör därvid beaktas att transaktionerna hade ett nära samband och var beroende av varandra. Värderingen av de nyemitterade aktierna i Y AB bör således påverkas av att det var förutbestämt att indragningen av de gamla aktierna skulle ske omedelbart efter att nyemissionen genomförts. Till följd härav får den del av värdet på aktierna i X AB som annars skulle ha tillgodoräknats de gamla aktierna i Y AB anses redan vid tidpunkten för aktiebytet kunna hänföras till de nyemitterade aktierna. Denna bedömning får stöd av att bolagsstämman beslutade att sammanlagt [ett visst belopp] skulle utbetalas till ägarna vid indragningen av aktierna i Y AB. Såvitt framgår av handlingarna i målet motsvarade detta belopp i stort sett värdet på aktierna omedelbart före andelsbytet. De nyemitterade aktier i AB Y som [sökandena] tecknade får därför anses ha utgjort marknadsmässig ersättning för aktierna i X AB.

Det är enligt min mening lätt att ha förståelse för de två första bedömningarna. HFDs ställningstagande förefaller därmot långsökt. Det kan diskuteras huruvida bedömningen var beroende av att en viss fördel i 3:12-reglerna skulle komma de sökande till del om andelsbytesreglerna var tillämpliga. Det skulle kunna hävdas att det är särskilt angeläget att de i lagen föreskrivna förutsättningarna noga iakttas i sådana fall, så att domstolarna inte släpper igenom fall som kan möjliggöra en tillämpning som ger skattskyldiga den avsedda skattefördelen genom ett förfarande som lagstiftaren inte förutsett och inte haft anledning att premiera. Jag kan dock inte se att det i rättsfallet valda förfarandet skulle kunna ge en sådan oavsedd fördel. Dessutom skulle transaktionerna ha kunnat genomföras på ett sådant sätt att det aldrig behövt uppkomma något tvivel om rätten att överta hela det sparade utdelningsutrymmet. Sökandena skulle sålunda ha kunnat genomföra aktiebytet med ett nybildat bolag, Z AB, göra en underprisöverlåtelse av tillgångar och skulder i Y AB till Z AB och därefter avveckla Y AB och - om så erfordrats - ändra Z ABs firma till Y AB. Ett annat sätt skulle kanske kunna vara att andelsbytet skedde mot aktier i Y AB av en annan serie än de aktier som omedelbart skulle skiftas ut.

Frågan är därför om den helhetsbedömning som HFD anbefaller har generell räckvidd eller bara ska tillämpas i särskilda fall. Det prejudicerande värdet av domen är därför diskutabel. Man kan fråga sig om HFD skulle meddelat prövningstillstånd om det inte varit fråga om ett förhandsbeskedsärende.