Dokument
MISSLYCKAT FÖRSÖK ATT SKAPA KAPITALVINST GENOM BLANKNINGSTRANSAKTION
Högsta förvaltningsdomstolens dom den 16 maj 2013, mål nr 2790-12, HFD ref. 20
Vid blankning har ersättning till långivaren för utbetald aktieutdelning ansetts som kostnad för blankningstransaktionen och inte som kostnad för förvärv av utdelningsrätt
Lagstiftning
I 44 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, finns grundläggande bestämmelser om kapitalvinster och kapitalförluster. De gäller, som huvudregel, alla slag av tillgångar och förpliktelser (1 §). Med avyttring av tillgångar avses bl.a. försäljning, byte och liknande överlåtelse av tillgångar (3 §).
Enligt 13 § ska kapitalvinsten beräknas som skillnaden mellan ersättningen för den avyttrade tillgången eller för den utfärdade förpliktelsen minskad med utgifterna för avyttringen (eller utfärdandet) och omkostnadsbeloppet. Med omkostnadsbelopp avses enligt 14 §, såvitt nu är av intresse, utgifter för anskaffning (anskaffningsutgifter) ökade med utgifter för förbättring (förbättringsutgifter).
Kapitalvinst vid en blankningsaffär ska enligt 29 § tas upp som intäkt det beskattningsår då en delägarrätt återställs till långivaren, dock senast året efter det beskattningsår då den lånade delägarrätten avyttrades.
Enligt 42 kap. 1 § ska utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster i inomstslaget kapital dras av som kostnad. En utbetald ersättning för förvärv av rätt till aktieutdelning är sålunda avdragsgill mot utdelningsinkomsten.
I 48 kap. finns bestämmelser om kapitalvinstbeskattning vid avyttring av aktier m.m. Förlust i näringsverksamhet är avdragsgill med vissa begränsningar mot kapitalvinst, den s.k. fållan i 26 §. Till den del förlust inte kunnat dras av (kvarstående förlust) behandlas den det följande beskattningsåret som ny kapitalförlust.
Omständigherna
X AB hade en kvarstående kapitalförlust på delägarrätter. Förlusten var avdragsgill för bolaget endast genom kvittning mot kapitalvinster på delägarrätter i den s.k. aktiefållan enligt 48 kap. 26 § IL. I syfte att utnyttja kapitalförlusten och få avdragsgilla utgifter i näringsverksamheten avsåg bolaget att genomföra högst 20 blankningsaffärer avseende aktier i kombination med terminsavtal om förvärv av motsvarande poster aktier, täckningsköp. Transaktionerna skulle ske enligt följande mönster.
X AB lånade en större post börsnoterade aktier av en bank. Lånetiden var en månad som sträckte sig över den tidpunkt då utdelning skulle utgå på aktierna i fråga. Bolaget lämnade låne- och utdelningsersättning till banken. Terminsavtal om täckningsköp skulle ingås med banken. Aktierna skulle säljas till avistapris via svensk eller utländsk börs. Försäljning skulle äga rum före utdelningstillfället medan leverans av aktier enligt terminsavtalet skulle ske efter utdelningstillfället. Vid angivna förhållanden skulle köpkursen i terminsavtalet bli lägre än kursen vid bolagets försäljning av aktierna, i följd varav kapitalvinst skulle uppstå.
X AB ansökte om förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN) och frågade om vinsterna på blankningsaffärerna skulle beskattas enligt kapitalvinstreglerna (fråga 1), om låne- och utdelningsersättningen till banken var en omkostnad vid kapitalvinstberäkningen (fråga 2) och om lagen (1995:575) mot skatteflykt (SFL) var tillämplig på förfarandet (fråga 3). Sökandeboalget och Skatteverket (SkV) var överens om att vinsterna på blankningsaffärerna skulle beskattas enligt kapitalvinstreglerna och att låne- och utdelningsersättningen till långivaren var avdragsgill som "vanlig" kostnad.
Förhandsbeskedet
Fråga 1
Genomförandet av transaktionerna medförde inte att X AB skulle anses bedriva värdepappersrörelse eller handel med värdepapper. Vid sådant förhållande skulle blankningsaffärerna beskattas enligt kapitalvinstreglerna.
Fråga 2
Låne- och utdelningsersättning till långivaren vid blankningsaffärer kunde enligt SRN inte anses utgöra utgifter för anskaffning i den mening som avses i 14 §. I stället fick utgifterna dras av enligt allmänna regler i näringsverksamheten (jfr prop. 1989/90: 110 del 1 s. 451).
Fråga 3
De fördelar som X AB skulle uppnå genom blankningsaffärerna och terminsavtalen var enligt SRN en följd av hur skattereglerna är utformade. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt kunde ett fastställande av underlag på grundval av förfarandet inte anses strida mot lagstiftningens syfte som det anges i punkt 4. SFL var därmed inte tillämplig.
SkV överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) och yrkade att förhandsbeskedet skulle fastställas såvitt avsåg frågorna 1 och 2 samt att SFLskulle anses tillämplig.
HFD fann att frågan om den skattemässiga behandlingen av utdelningsersättningen i grunden gällde hur kapitalvinsten skulle beräknas. Avtalet mellan banken och bolaget fick, enligt HFD, anses innebära inte bara att banken försträcker bolaget en post aktier med krav på återlämnande av motsvarande aktiepost, utan också att banken betingar sig viss del i den ersättning bolaget skulle komma att erhålla vid avyttringen av aktierna. Denna utdelningsersättning utgjorde, enligt HFD, en sådan utgift som enligt 44 kap. 13 § IL ska minska erättningen för de avytrade aktierna vid beräkningen av bolagets kapitalvinst (jfr RÅ 2002 ref. 78). Förhandsbeskedet avseende utdelningsrätten ändrades i enlighet härmed. Med anledning av svaret på fråga 2 förföll frågan om tillämpningen av SFL.
Kommentar
Rättsfallet har väl inte så stor betydelse numera vad avser beräkningen av beskattningsunderlaget, sedan kapitalvinster på näringsbetingade andelar inte längre är skattepliktig och förluster inte längre avdragsgilla. Men tekniken skulle kunna användas för att kvitta vinster och förluster på kapitalplaceringsaktier.
HFD har bedömt transaktionen i dess helhet och inte bara sett detaljerna. Den uttryckliga regeln om avdragsrätt för kostnader för att förvärva och bibehålla inkomster i inkomstkapital i 42 kap. 1 § IL fick därför vika för principen att en företeelse ska bedömas för vad den är och inte för vad den påstås vara. En grundläggande princip som då och då åberopas i domar (t.ex. HFDs dom den 14 februari 2013, mål nr 941-12) och processinlagor är nämligen
Saker och ting ska alltså hanteras efter vad de är och inte efter vad de påstås vara och HFD har här genomskådat transaktionernas innebörd och betraktat ersättningen för den uppburna utdelningsinkomsten som en kostnad för blankningstransaktionen. Den mer formalistiska bedömning - och kanske mer i linje med legalitetsprincipen - som SRN tillämpade hade rimligen bort föranleda ändring av lagstiftningen. En minoritet i SRN ansåg f.ö. att SFL borde kunnat tillämpas. Å andra sidan kan man ifrågasätta behovet av en sådan lagstiftningsåtgärd. Vad skulle det göra för skada att en förlust verkligen kan kvittas mot en vinst, dvs. varför skulle beskattning krävas bara för att en bruttovinst uppkommit och någon skatteförmåga inte uppkommit? Domens prejudicerande innebörd torde istället vara att principen om beskattning på grund av rättshandlingars verkliga innebörd har befästs. I ekonomiskt hänseende och för förutsebarheten är väl detta en fördel - det ska inte löna sig att hitta på spetsfundiga argument för tvivelaktiga ändamål. Men det kan bli juridiskt betänkliga konsekvenser vad gäller tillämpningen av legalitetsprincipen. Och det får inte leda till att lagstiftningens skärpa och precision eftersätts.att beskattning ska ske på grundval av rättshandlingars verkliga innebörd oavsett den beteckning avtalen åsatts (se RÅ 2010 ref. 51 och där anmärkta rättsfall). En sådan bedömning kan avse inte bara en enstaka rättshandling utan också den sammantagna innebörden av flera rättshandlingar.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
