Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

INGET AVDRAG FÖR RÄNTA PÅ TVINGANDE KONVERTIBELLÅN

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 14 februari 2014, mål nr 4745-13. HFD ref. 10.

Ränta på konvertibellån som redovisas som eget kapital (tvingande konvertibel) har inte ansetts avdragsgill

Lagstiftning mm

Någon särskild skattelagstiftning som reglerar ett företags avdragsrätt för räntekostnader på konvertibellån finns inte. Enligt 16 kap. 1 § ska ränteutgifter dras av även om de inte är utgifter för att förvärva eller bibehålla inkomster. För löpande räntekostnader föreligger således full avdragsrätt, såvida inte begränsningar föreligger i särskilda fall, som ej är aktuella i målet. Enligt 14 kap. 2 § ska resultatet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Vid beräkningen av resultatet ska inkomster tas upp som intäkt och utgifter dras av som kostnad det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed, om inte något annat är särskilt föreskrivet i lag.

Omständigheterna

Ett bolag avsåg att emittera ett konvertibelt förlagslån, löpande på 20 år, med villkor som gav bolaget rätt att välja om utbyte mot aktier skulle ske eller om lånet skulle återbetalas kontant, s.k. tvingande konvertibler. Lånet skulle löpa med 8,5 procent årlig ränta förfallande till betalning kvartalsvis. Bolaget hade dock rätt att besluta att räntan inte skulle betalas då den förföll utan i stället kapitaliseras och läggas till lånebeloppet. I sådant fall skulle dröjsmålsränta utgå. Även räntan, inklusive dröjsmålsräntan, kunde komma att betalas med aktier i stället för kontanter.

Bolaget uppgav i ansökan om förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN) att lånet utgjorde en skuldförbindelse (konvertibel) enligt 11 kap. 4 § aktiebolagslagen (2005:551), ABL. I enlighet med god redovisningssed (IAS 32) skulle lånet redovisas som eget kapital i redovisningen. Några ränteutgifter skulle därmed inte komma att redovisas löpande i resultaträkningen, utan ersättningen till innehavarna av konvertiblerna skulle komma att redovisas inom ramen för det egna kapitalet.

Bolaget ställde ett antal frågor om rätt till avdrag när räntan regleras enligt de olika alternativen i konvertibelvillkoren. Om SRN skulle anse att rätt till avdrag förelåg, ville bolaget även ha besked huruvida en tillämpning av skatteflyktslagen skulle leda till ett annat svar.

SRNs förhandsbesked

SRN fann att de aktuella konvertiblerna utgjorde en skuld vid beskattningen. Den omständigheten att bolaget i enlighet med god redovisningssed skulle redovisa konvertiblernas nominella belopp och ränta som eget kapital föranledde ingen annan bedömning. Det innebar, enligt SRN, att de frågor som ställts gällde om företaget hade rätt till avdrag då ränta enligt konvertibelvillkoren reglerades antingen genom att belopp skulle utbetalas kontant eller genom att bolaget vid konvertering skulle ge ut nya preferensaktier till konvertibelinnehavaren.

Av ansökan framgick att bolaget skulle komma att redovisa emitterade konvertibler som eget kapital, vilket innebar att någon kostnad avseende upplupen eller utbetald ränta inte skulle komma att redovisas löpande. Med hänsyn härtill ansåg SRN att bolaget kunde medges avdrag först vid den tidpunkt då faktisk betalning av ränta eller dröjsmålsränta sker.

Därefter gällde frågan huruvida rätt till avdrag även förelåg i det fall kapitaliserad ränta och dröjsmålsränta ingår i underlaget för utbyte av konvertibler mot nya preferensaktier och räntan alltså regleras genom att nya aktier ges ut. Enligt SRN följde det av praxis (RÅ 2002 ref. 77) att det vid utbyte av konvertibel mot nya aktier inte uppkommer någon avdragsgill kostnad för det emitterande bolaget.

SRN fann slutligen att skatteflyktslagen inte var tillämplig på förfarandet.

Både bolaget och Skatteverket (SkV) överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). SkV hävdade i första hand att emissionen skulle ses som eget kapital och att därmed avkastningen därmed inte skulle vara avdragsgill. Bolaget yrkade att avdragsrätt skulle föreligga till den del det sammanlagda marknadsvärdet på aktierna översteg lånets nominella belopp.

HFDs dom

HFD framhöll inledningsvis att domstolen inte hade anledning att ifrågasätta bolagets påstående att lånet utgjorde en sådan skuldförbindelse som avses med begreppet konvertibel i 11 kap. 4 § ABL.

Att ett lån terminologiskt betecknas som en skuld innebär inte att det bolagsrättsligt alltid behandlas som en sådan. Bolaget hade uppgett att lånet skulle redovisas som eget kapital enligt IAS 32. HFD ifrågasatte inte heller detta. Frågan var därmed om lånet borde behandlas på detta sätt även vid beskattningen eller om det borde betraktas som en skuld i enlighet med den terminologi som används i ABL.

Några regler om hur ett sådant lån som är aktuellt i målet ska klassificeras vid beskattningen (som skuld eller eget kapital) finns inte i IL. En naturlig utgångspunkt var därför, enligt HFD, att i oreglerade frågor utgå från den skattskyldiges redovisning, förutsatt att den är upprättad i enlighet med god redovisningssed. Ett skäl för detta är att bolagets redovisning förutsätts återspegla den faktiska och ekonomiska innebörden av genomförda transaktioner och ge en rättvisande bild av hur bolagets resultat och ställning har utvecklats under året.

Enligt HFD kunde det anföras skäl både för och emot att låta redovisningen styra beskattningen i frågor som lämnats oreglerade i IL. Något en gång för alla givet svar finns inte, utan frågan måste bedömas från fall till fall. Det aktuella lånet uppvisade karaktäristika som avvek från vad som normalt utmärker en skuld. Framför allt gällde detta den omständigheten att det inte finns någon skyldighet för bolaget att återbetala lånet med medel ur dess egen förmögenhet, utan att bolaget ensidigt kunde välja att konvertera lånet till aktier. Att lånet inte skulle innebära någon belastning på bolagsförmögenheten bekräftades av det förhållandet, att lånet enligt den internationella redovisningsstandard som gäller för bolaget (IAS 32) ska redovisas som eget kapital.

HFD ansåg att övervägande skäl talade för att i detta fall utgå från bolagets redovisning vid beskattningen. Vid sådant förhållande hade bolaget inte rätt till avdrag för ränta.

Kommentar

En avgörande förutsättning för bedömningen var att företagets redovisning ansågs stå i överensstämmelse med god redovisningssed. Huruvida förutsättning var riktig synes dock inte ha prövats av vare sig SRN eller HFD utan har tagits mer eller mindre för given. Hur vanliga konvertibler ska redovisas råder det knappast oenighet om. 1992 utfärdade det dåvarande Redovisningsrådet en rekommendation (RR 3). RR 3 har fr.o.m. 2005 ersatts av IAS/IFRS 39 - Finansiella instrument: Redovisning och Värdering, som i allt väsentligt överensstämmer med RR 3. Ett konvertibelt skuldinstrument utgör enligt IAS 32 p. 29 ett sammansatt finansiellt instrument. Ett sådant instrument kännetecknas av att det består av både en skuld- och en eget kapital-del som ska klassificeras var för sig från första gången instrumentet redovisas, se IAS 32 p. 28 och p. VT 31. Av den sistnämnda bestämmelsen framgår det, att bolagets förpliktelse att genomföra överenskomna räntebetalningar och amorteringar är en finansiell skuld som kvarstår så länge som instrumentet inte konverterats. Värdet av skulddelen utgörs av nuvärdet av de framtida betalningarna. Eget kapital-delen består av rätten att omvandla instrumentet till aktier utgivna av bolaget. Den sistnämnda delen har ett värde vid det första redovisningstillfället.

En vanlig konvertibel är ett skuldebrev som ger innehavaren en ensidig option att på vissa villkor vid viss tidpunkt omvandla fordringen till aktie i bolaget. Om aktiekursen vid löptidens utgång överstiger konverteringskursen, får långivaren genom att begära konvertering en aktie som är mer värd än skuldebrevets nominella belopp. Om aktiekursen inte har uppnått den konverteringskurs som stipulerats, saknar innehavaren anledning att konvertera till aktie men kan då åtminstone kräva tillbaka skuldebrevets nominella belopp. Om konverteringskursen är så hög att det är fullkomligt orimligt att anta att aktiekursen når den nivån, är konvertibeln realt sett ett lån. Om konverteringskursen redan vid emissionstillfälle ligger under aktiekursen och löptiden är mycket kort kan konvertiblen närmast anses som en aktie. Den liknar då i allt väsentligt en teckningsrätt i en vanlig nyemission. Vad som i redovisningssammanhang är det viktigaste är dock att värdesätta de olika egenskaperna och redovisa dem antingen helt som skuld eller helt som eget kapital eller - normalt - som både och. Värdet av skulddelen utgörs, som nämnts av nuvärdet av de framtida betalningarna. Resten av emissionslikviden utgör eget kapital.

En tvingande konvertibel är, såvitt jag vet, en ny företeelse. Bolaget har rätt att bestämma att konvertering ska ske, men kan också bestämma att lånet ska återbetalas. Man kan undra vad en sådan konvertibel har för berättigande. Vem vill teckna en konvertibel som i framtiden kan konverteras till en mer värdefull aktie, men där företaget kan motsätta sig det och i stället lösa in skuldebrevet till nominellt värde? Företaget kan enkelt finansiera återköpet med en aktieemission till en kurs överstigande konverteringskursen. Om aktiekursen sjunker kan företaget framtvinga en konvertering, så att innehavaren får byta sin fordran mot en aktie med lägre värde än fordringens nominella belopp.

SRN och HFD gjorde skilda bedömningar av vilken karaktär en tvingande konvertibel har. SRN verkar har intagit en mer formell ståndpunkt. Så länge konvertering inte skett är det fråga om en skuld och en ränta på en skuld är alltid avdragsgill. Egendomligt nog ansåg SRN dock att räntan inte var avdragsgill förrän den betalades. En grundläggande princip är ju att utgifter ska dras av som kostnad det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed. Ett problem för SRN kan ha varit, att om konvertering sker, borde räntan ha hänförts till det egna kapitalet och inte ha varit avdragsgill, men om konvertering kommer att ske vet ingen under lånets löptid.

HFD kom fram till att huruvida konvertibeln är en skuld eller eget kapital får avgöras från fall till fall och om övervägande omständigheter talar för att lånet är att likställas med det ena eller andra. HFD konstaterar

att lånet uppvisar karaktäristika som avviker från vad som normalt utmärker en skuld. Framför allt gäller detta den omständigheten att det inte finns någon skyldighet för bolaget att återbetala lånet med medel ur dess egen förmögenhet, utan bolaget kan ensidigt välja att konvertera lånet till aktier.

Att lånet inte skulle innebära någon belastning på bolagsförmögenheten bekräftades, enligt HFD, av det förhållandet att lånet enligt den internationella redovisningsstandarden som gäller för bolaget (IAS 32) ska redovisas som eget kapital. Det är märkligt att HFD inte redovisar någon egen bedöming av om detta är korrekt, eller att HDF inte som högsta förvaltningsdomstol anser sig ha mandat att avgöra huruvida regeln står i överensstämmelse med svensk lagstiftning.

Visserligen uppvisar lånet karatäristika som avviker från vad som normalt utmärker en skuld, men det gäller ju också vanliga konvertibler. Liksom beträffande vanliga konvertibler beror det på aktieutvecklingen om konvertering kommer att ske. För tvingande konvertibler gäller det paradoxala att konvertering bara kommer att ske om aktiekursen sjunker - och då på bolagets initiativ. Det mest utpräglade särdraget för den tvingande konvertibeln är, att det är bolaget ensamt som avgör om konvertering ska ske eller inte. Är detta verkligen skäl nog att inte betrakta konvertibeln som ett lån under löptiden?

Omständigheterna och villkoren, som de beskrivs i förhandsbeskedet och domen, förefaller oklara. Det anges t.ex. att några

ränteutgifter kommer --- inte att redovisas löpande i resultaträkningen utan ersättningen till innehavarna av konvertiblerna kommer att redovisas inom ramen för det egna kapitalet.

Man kan undra över varför HFD, som på senare år verkat skärpa kraven på tydlighet i beskrivning av förutsättningarna för att meddela förhandsbesked, inte undanröjde förhandsbeskedet.

Det prejudicerande i domen förefaller vara, att, om flera redovisningsalternativ kan försvaras, styrs inte bara periodiseringen av god redovisningssed, utan även instrumentets rättsliga karaktär kan avgöras av det valda redovisningssättet. Det vore en anmärkningsvärd nyhet. Det skulle också innebära att det i praxis (RÅ 2002 ref. 77) etablerade felaktiga synsättet att avdragsrätt inte föreligger för kapitalrabatt på konvertibellån undanröjts. Men det är förmodligen att hoppas för mycket. Det skulle nog ha krävt ett avgörande in pleno.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin