Dokument
BLANKNING NÄR SYFTET INTE ÄR VIDAREAVYTTRING
Högsta förvaltningsdomstolens dom den 19 maj 2015, mål nr 3772-14.
Aktieutlåning som innefattar en möjlighet för låntagaren att avyttra aktierna har inte ansetts utgöra blankning när lånet inte skett enbart i syfte att aktierna ska avyttras.
Lagstiftning mm
Huvudregeln vid utlåning (försträckning) av fungibel egendom som aktier är att äganderätten till egendomen övergår till låntagaren. Låntagaren anses alltså förvärva aktierna genom ett med köp eller byte jämförligt fång och långivaren har samtidigt avyttrat aktierna på motsvarande sätt (jfr RÅ 1965 ref. 19).
I 44 kap. 9 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, sägs emellertid att som avyttring anses inte att delägarrätter eller fordringsrätter lånas ut för blankning.
Vad som avses med blankning framgår av kapitlets 29 § IL. Enligt bestämmelsens första mening ska kapitalvinst på grund av att en lånad delägarrätt avyttras (blankningsaffär) tas upp som intäkt det beskattningsår då en delägarrätt återställs till långivaren, dock senast året efter det beskattningsår då den lånade delägarrätten avyttrades. I andra meningen finns ett undantag som inte aktualiseras här.
Bestämmelsen i 44 kap. 9 § har tillkommit för att möjliggöra äkta blankningsaffärer, dvs. transaktioner där låntagarens avsikt är att avyttra de lånade delägarrätterna i nära samband med lånet för att spekulera i kursnedgångar.
Omständigheterna
A ägde aktier i X AB (X). X hade ingått ett "Subscription Agreement" (SUBA) med [två utländska juridiska personer Y och Z.]
Enligt SUBA hade X under vissa förutsättningar rätt att kräva att Y tecknar aktier i X. För den rätten skulle X betala en avgift till Z. X skulle därvid se till att en befintlig aktieägare i X lånar ut aktier till Y på vissa villkor.
Skälet till att emissionsprocessen innehöll ett moment av aktieutlåning uppgavs vara att Y önskade finansiell handlingsfrihet under hela processen. Några regler om hur Y fick förfara med de lånade aktierna fanns inte. Y kunde alltså välja om man skulle behålla eller sälja aktierna under låneperioden.
Enligt A har transaktionsstrukturer lika den i SUBA blivit allt vanligare på den svenska marknaden. Möjligheten till sådana finansieringslösningar underlättar för svenska bolag att få tillgång till riskkapital.
A övervägde att ansluta sig till SUBA som aktieutlånare under förutsättning att utlåningen kunde ske utan beskattningskonsekvenser för honom. Han skulle inte få någon ersättning för aktieutlåningen.
A begärde förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN) om bestämmelsen i 44 kap. 9 § var tillämplig på den aktieutlåning han övervägde att delta i enligt SUBA. Han ansåg själv att så var fallet.
Skatteverket (SkV) ansåg att bestämmelsen inte var tillämplig, eftersom det inte framgick att lånet av aktierna skulle ske för att låntagaren skulle avyttra dem.
Förhandsbeskedet
SRN anförde:
Bestämmelsen i 44 kap. 9 § IL har tillkommit för att möjliggöra äkta blankningsaffärer, dvs. transaktioner där låntagarens avsikt är att avyttra de lånade delägarrätterna i nära samband med lånet för att spekulera i kursnedgångar.
Det innebär enligt SRNs mening att förutsättningar att tillämpa 9 § föreligger endast om ett sådant syfte finns. Med detta synsätt skulle även situationer där en sådan avsikt finns men en avyttring av någon anledning ändå inte sker kunna omfattas av bestämmelsen.
I detta ärende har skälet till att Y lånar aktier uppgetts vara att det bolaget önskar finansiell handlingsfrihet under hela processen, vilket i och för sig innefattar en rätt att sälja aktierna. Det kan emellertid inte anses innebära att aktielånet skett i syfte att de lånade aktierna ska avyttras på sätt som avses i 9 §. Kravet att aktierna ska lånas ut för blankning är därmed inte uppfyllt.
Den ställda frågan ska därför besvaras nekande.
Både X och SkV överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). X yrkade att aktieutlåningen inte skulle anses som avyttring. Själva syftet med aktieutlåningen var att bolaget som lånar aktierna skulle ha handlingsfrihet att sälja dessa på marknaden under utlåningsperioden. Även om avtalet inte innehöll någon explicit reglering av låntagarens rätt att förfoga över de utlånande aktierna, så framgick låntagarens avsikt att avyttra aktier under utlåningsperioden.
SkV yrkade att förhandsbeskedet skulle fastställas.
HFDs dom
HFD gjorde samma bedömning som SRN och fastställde utan egen motivering förhandsbeskedet.
Kommentar
Beskattning av blankning prövades första gången i högsta instans 1965 (RÅ 1965 ref. 19). Då fann Regeringsrätten att transaktionen skulle ses som två transaktioner.
Det genom försträckningen skedda förvärvet av aktier ansågs oneröst. Vederlaget utgöres av en förpliktelse att efter viss tid återställa aktier av samma slag. Värdet av detta vederlag får i princip anses motsvara aktiernas värde vid försträckningen. Försträckningstagaren kan ju vid denna tidpunkt inköpa det erforderliga antalet aktier till motsvarande pris. Härtill kunna komma andra prestationer, som försträckningstagaren åtager sig men som icke angivas i ansökningen. Under dessa förhållanden synes det naturligt att betrakta försträckningen såsom ett realisationsvinstgrundande fång.
Genom lagstiftning 1966 (prop. 1966:90) ändrades reglerna. Vinst eller förlust beräknades som skillnaden mellan vad som erhölls vid avyttringen av den lånade aktien och anskaffningskostnaden för den aktie som återlämnades till långivaren. Om aktien inte återlämnats före utgången av året efter avyttringsåret beskattades säljaren för skillnaden mellan den köpeskilling han erhållit vid försäljningen och det lägsta värdet av motsvarande aktie. Avdragsgill förlust ansågs därvid inte kunna uppkomma (se prop. 1989/90:110 s. 449).
I samband med 1990 års skattereform (prop. 1989:90:110) infördes regler om beskattning av förpliktelser. I motsvarigheten till nuvarande 44 kap. 15 § IL angavs att kapitalvinstbeskattning sker trots att ersättning för en avyttring erhålls först och utgifterna för att fullfölja affären kommer senare. För att möjliggöra blankningsaffärer infördes samtidigt i motsvarigheten till nuvarande 44 kap. 29 § IL en regel som innebar att om transaktionen avsåg blankning (dvs. försäljning av lånad aktie) skulle beskattningen anstå tills den lånade aktien återlämnades, dock senast till året efter det då den lånade aktien avyttrades.
Undantag från principen om beskattning vid äganderättsövergång (bl.a. vid försträckning) har tillkommit för att möjliggöra blankning, vilket ansågs skapa förutsättningar för högre likviditet och effektivare prissättning på aktiemarknaden. Undantaget gäller endast vid blankning. Någon legaldefinition av begreppet blankning finns dock inte. I avsaknad därav har SRN antagit att regeln kan tillämpas endast om syftet med lånet är att sälja aktien. Även det fallet att syftet inte fullföljs antas också omfattas. Om det däremot finns ett annat syfte än att sälja den lånade aktien borde regeln inte gälla enligt SRNs resonemang; inte ens om detta syfte finns som alternativ till att sälja den lånade aktien, ett resonemang i vilket HFD instämmer.
I det aktuella fallet får A finna sig i att beskattas för en utlåning - utan ersättning - till ett belopp motsvarande aktiens marknadsvärde med avdrag för sin anskaffningskostnad. Huruvida han får avdrag enligt schablonmetoden i 48 kap. 15 § IL, dvs. med "20 procent av ersättningen vid avyttringen, är oklart. Vid återlämnandet får han ett nytt ingångsvärde.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
