Dokument
Transaktioner i derivat i egna aktier.
Kommentar till Roupe, Svenska Skattetidning 2000 s. 558.
Nej Jacob Roupe.
Transaktioner i derivat i egna aktier är inte någonting helt annat än transaktioner i derivat i andra aktier. I bägge fallen är det blott och bart en vadslagning mellan två parter om värdeutvecklingen inom viss tid på en tillgång. Enda skillnaden är väl att vid derivattransaktioner i egna aktier har kanske den part som representerar bolaget något större förutsättningar att bedöma värdeutvecklingen på aktierna än motparten. Men det hör inte hit. Även företagsledningar brukar kunna felbedöma kursutvecklingen i den egna aktien. Man kan visserligen hävda att derivattransaktionerna kan påverka storleken av skattefria "vinster" eller ej avdragsgilla "förluster" på återköp och återutförsäljningar, men det är knappast nog för att betrakta resultatet av derivattransaktionerna som en del i återköpet. Just den omständigheten att man med derivattransaktioner kan komma över egna aktier under marknadskurs och sälja ut egna aktier över marknadskurs visar att transaktionerna är ren affärsverksamhet. Man kan också drabbas av förluster om man felbedömt värdeutvecklingen och tvingas köpa över marknadskurs och sälja under. I regel avräknas dock transaktionerna kontant och inte genom leverans. Det belopp som erhålls vid vinst kan väl inte jämföras med emissionslikvid (vinsten kan f.ö. uppkomma i samband med återköp), och det som företaget tvingas betala vid förlust är väl ingen likvid för inköp av egen aktie (förlusten kan dessutom ha uppkommit i samband med återutförsäljning)? Motparterna i derivattransaktionerna behöver inte vara - och är det normalt inte heller - aktieägare eller köpare av aktier bolaget.
Sen har vi problemet med om aktierna ifråga råkar vara "inneliggande" eller inte. En derivattransaktion är precis samma affär vare sig bolaget råkar ha aktierna eller inte. Det är också precis samma skäl till att man gör transaktionerna. Man vill säkerställa en högsta kurs för inköp. Man vill säkerställa en lägsta kurs för utförsäljning. Eller bara tjäna pengar på kursfluktuationer. Vill man säkerställa en kurs för inköp, så har bolaget inte aktierna inneliggande. Skulle därför derivattransaktionen bedömas på annat sätt än derivattransaktionen för säkerställandet av ett värde vid en kommande återutförsäljning av inneliggande aktier? Och hur gör man om bolaget gör många avslutade derivattransaktioner som avser det antal aktier som råkar vara inneliggande? Anta att bolaget ligger med en post egna aktier under åratal och gör derivataffärer avseende just så många egna aktier gång på gång på gång. Skall vinster varje gång betraktas som nyemission och förluster som uppköp av aktier?
Katter är hundar
Replik till Jacob Roupes genmäle till min kommentar till Roupes funderingar kring transaktioner i eget kapital.
Vi närmar oss det filosofiska problemet att avgöra vad det innebär att något är. I den ekonomiska verkligheten är det ingen skillnad på derivattransaktioner i egna eller andras aktier och där tycks vi vara överens. I den juridiska verkligheten däremot är något vad lagstiftaren definierar något som. Om med hund skall förstås även katt, så skall katt betraktas som en lika verklig hund som en verklig hund. Den skatterättsliga lagstiftaren har valt att anse att ett aktiebolags derivattransaktioner i egna aktier skall vara något annat än derivattransaktioner i andras aktier. Det får han väl göra om han vill, men det är det jag kritiserar eftersom konsekvenserna blir så tokiga. Det brukar ofta bli det, när man inte kan skilja mellan en hund och en katt. Han har dessutom gjort det utan att den civilrättsliga lagstiftaren har gjort det, och det gör det än mer betänkligt.
Sen, Jacob, är det fel att säga att samma resultat uppnås genom transaktioner i derivat som vid återköp och avyttring av egna aktier. Möjligen kan ett aktiebolag tvingas att i den ekonomiska och juridiska verkligheten faktiskt företa återköp och avyttring av egna aktier till följd av åtagande enligt derivatavtal, och då konfronteras det med de villkor och konsekvenser som både den civilrättsliga och skatterättsliga lagstiftaren ställt upp för återköp och återavyttring. Men bolaget kan dessutom tjäna eller förlora pengar på det, om bolaget gör det till följd av att det dessförinnan ingått i ett derivatavtal. Bolaget vinner eller förlorar genom att det antingen får ett bättre eller sämre pris vid återköpet eller återutförsäljningen än som gäller vid köptillfället. Eller - om företaget kan och därför väljer att friköpa sig - så uppstår en vinst eller förlust som rätteligen hör hemma i resultaträkningen. Det är ett resultat som av vilken affär som helst. Det är vad all affärsverksamhet i grunden går ut på - den som bäst kan förutse framtiden tjänar pengar på det. Det är helt oväsentligt att affärens resultat är relaterat till kursutvecklingen på den egna aktien.
Hur det går när man betraktar en katt som en hund, redovisar du goda exempel på i din artikel i Svensk Skattetidning nr 6-7. Inte minst är fallet 7 i din artikel ett bra exempel, även om det avser en något annorlunda problematik än den vi tvistar om här. För sökandebolaget blev det bingo: anskaffningsvärdet av de aktier som förvärvades med stöd av konvertibeln skulle anses vara konvertibelns marknadsvärde när konvertibeln första gången överläts inom koncernen. Vid den tidpunkten var konvertibeln relaterad till en aktie med betydligt större värde än sedermera, efter det att moderbolaget knoppat av det dotterbolag som ägde konvertibeln. Ett präktigt avdrag för en kostnad som aldrig förekommit i den ekonomiska världen.
Så länge en konvertibel i moderbolagets aktie innehas av bolag i den egna koncernen händer egentligen ingenting. När konvertibeln lämnar koncernen spelar det - ekonomiskt sett - ingen roll vilken väg den tar - via moderbolag eller dotterbolag. I bägge fallen är det ekonomiskt sett (dvs i min värld i verkligheten) fråga om en nyemission i moderbolaget. Det uppkommer ingen vinst bara för att konvertibelns värde är högre vid avyttringstidpunkten än vad det antogs vara vid emissionstidpunkten beroende på att moderbolagsaktien under mellantiden stigit i värde. Vinst för dotterbolaget uppkommer bara fr.o.m. den tidpunkt det upphör att vara dotterbolag, och den vinsten motsvarar skillnaden mellan marknadsvärdet vid avyttringen och marknadsvärdet omedelbart efter det att dotterbolagsförhållandet upphörde.
Egentligen är det ingen vinst det heller i ekonomisk mening, eftersom den vinsten tas från aktieägarna i det bolag som tidigare var moderbolag. Det är bara ett nollsummespel. Men även vinstbenet i ett nollsummespel beskattas ju som bekant som kapitalvinst. Avdragsrätten i förlustbenet ger dock bara en skattereduktion med 30 % av 70 % av förlusten, om derivatet inte är marknadsnoterat och säljaren råkar ha sålt noterade aktierelaterade instrument eller noterade eller onoterade aktier med vinst samma år. För staten blir det därför regel ett plussummespel. Eftersom derivathandeln tillför samhällsekonomin ett mervärde och därmed ytterligare beskattningsunderlag utöver den eventuella mismatchen mellan parternas kvittningsmöjligheter för kapitalförluster, är det väl dock helt i sin ordning att transaktionerna beskattas, men då borde det vara som inkomst av näringsverksamhet - om man nu tycker att affärsverksamhet skall beskattas.
Ceterum censeo
…
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
