Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

Stockholm den 27 mars 2006

Finansdepartementet

Skatte- och tullavdelningen

103 33 STOCKHOLM

Synpunkter på 2002 års företagsskatteutrednings slutbetänkande Vissa företagsskattefrågor, SOU 2005:99

Mina synpunkter inskränker sig till frågan om avdrag för kapitalrabatt på konvertibel- och optionslån.

I sitt betänkande SOU 1998:1 föreslog 1992 års företagsskatteutredning att bestämmelsen om att avdrag inte får göras för kapitalrabatt på optionslån skulle tas bort. Motiveringen var följande. Kapitalrabatten är en utgift för upptagande av lån. Den omständigheten att en långivare samtidigt som han lämnar lånet gör ett tillskott till bolaget mot att han erhåller optionsrätten skulle enligt utredningen inte göra någon skillnad. Skälen för avdragsförbudet ansågs inte längre aktuella. Riksskatteverket avstyrkte i sitt remissyttrande förslaget och anförde bl.a. att det inte torde finnas motsvarande avdragsrätt för kapitalrabatt på konvertibellån. Regeringen uttalade i prop. 1998/99:15 (avsnitt 16.2) att frågan borde beredas ytterligare. Något förslag till ändring lades således inte fram.

2002 års företagsskatteutredning fick sedermera det uppdraget.

Eftersom jag var expert i 1992 års företagsskatteutredning och utarbetade underlaget för avsnittet om kapitalrabatt på options- och konvertibellån har jag haft anledning att följa den fortsatta behandlingen av frågan. Jag har i olika sammanhang beskrivit problematiken, se tex. Svensk Skattetidning 1998 s. 29.

Nuvarande reglering tillkom 1985 i ett skede då det rådde viss osäkerhet rörande bl.a. frågan om hur företagens redovisning av optionslån skulle ske. Det var också oklart hur den framtida beskattningen av innehavarna av skuldebrev och optionsrätter skulle se ut (se prop. 1984/85:193). Dessa frågor har sedermera fått sin lösning. Bl.a. har Redovisningsrådet (RR 3) klarlagt hur redovisningen av konverteringslån och optionslån skall gå till. Regeln om att avdrag inte medges för kapitalrabatten på optionslån har efter hand framstått som baserad på en felsyn. 1992 års företagsskatteutredning föreslog därför att bestämmelsen i dåvarande 2 § 9 mom. åttonde stycket SIL om att avdrag inte medges för kapitalrabatt på optionslån helt enkelt skulle tas bort. Därigenom skulle den skattemässiga behandlingen av kapitalrabatter bli densamma för optionslån som för konverteringslån och andra lån med särskilda rättigheter liksom - naturligtvis - vanliga "plain vanilla" lån.

Sedan prop. 1998/99:15 avlämnats och förslaget lagts på hyllan hade jag anledning att i olika sammanhang ytterligare utveckla argumentationen för att avdrag för kapitalrabatt på konvertibel- och skuldebrev borde medges. Jag gjorde detta bl.a. i en artikel i Svensk Skattetidning 1998 956ff som härmed bifogas. Skälen var inte bara att lagstiftningen var materiellt felaktig utan att den också omöjliggjorde att sådana lån kunde emitteras på rimliga villkor. Inget företag vill ju emittera ett lån om avdrag inte medges för räntan.

Sedermera meddelade Skatterättsnänmnden i ett förhandsbesked angående kapitalrabatt på konvertibellån att avdragsrätt förelåg. Uttrycklig lagreglering saknades visserligen men enligt nämnden innebar god redovisningssed att ett företag som ger ut konverteringslån ska dela upp skuldebrevens emissionspris, dvs. enligt den ekonomiska innebörd som gäller för instrumenten i fråga. Regeringsrätten (RÅ 2002 ref. 77) ansåg dock avdragsrätt inte föreligga. Den bedömning som enligt lagstiftningen gällde för optionslån smittade således av sig på konvertibellån. Enigheten torde vara stor om att Regeringsrättens bedömning - liksom det uttryckliga lagstadgandet om optionslån - är materiellt felaktig.

Jag finner det anmärkningsvärt att utredningen i denna del utan kommentar och motivering underlåtit att behandla frågan och att lämna något förslag. Detta är desto mer anmärkningsvärt som att frågan redan är utredd och det materiellt sett inte kan föreligga något tvivel om att kapitalrabatten utgör en del av kostnaden för lånet, dvs. ränta, och som sådan därför måste vara avdragsgill. Den rättelse som erfordras är synnerligen enkel. Det räcker med att ta bort nuvarande bestämmelse i 24 kap. 4 § Inkomstskattelagen (1999:1229).

Med vänliga hälsningar

Niclas Virin

Bilaga

Utdrag ur artikel av Niclas Virin i Svensk Skattetidning 1998 956ff.

Optionslån

Ett annat av FSU:s förslag som inte genomförs avser avdragsrätten för kapitalrabatt på optionslån. I lagrådsremissen anfördes efter en inledande framställning om bakgrunden till förslaget följande

Kapitalrabatten är en kostnad för upptagande av lån. Den omständigheten att en långivare samtidigt som han lämnar lånet gör ett tillskott till bolaget mot att han erhåller optionsrätten gör ingen skillnad. De hinder mot avdragsrätt som förelåg vid 1985 års lagstiftning är borta nu. Bestämmelsen i 2 § 9 mom. åttonde stycket SIL om att avdrag inte medges för kapitalrabatt på optionslån bör därför tas bort.

Klara verba kan man tycka. RSV avstyrkte emellertid förslaget och anförde bl.a. att motsvarande avdragsrätt för kapitaltabatt på konvertibellån inte torde föreligga. Regeringen ansåg (därför?) att frågan borde beredas vidare och lade inte fram något förslag. Två remissinstanser, Svenska Revisorssamfundet och Uppsala Universitet tillstyrkte uttryckligen förslaget. Övriga remissinstanser berörde inte förslaget särskilt.

Det borde inte krävas någon ytterligare argumentation rörande det materiellt korrekta i utredningens förslag. Att döma av lagrådsremissens text synes även Regeringen dela den uppfattningen. Vad var det då som RSV sade som gör att frågan behöver utredas ytterligare?

Förslaget synes baseras på uppfattningen att Redovisningsrådets rekommendation nr 3 innebär att det numera bör föreligga avdragsrätt för kapitalrabatt på optionslån och konvertibellån, varför avdrag skulle kunna medges om förbudet i 2 § 9 mom. 8 st. SIL inte fanns.

Redovisningsrådets rekommendationer är emellertid endast vägledande för frågor rörande periodiseringar (24 § KL) och är utan betydelse för frågan om avdragsrätt föreligger för beloppet eller ej. Mot bakgrund av att Regeringsrätten i RÅ 79 1:97, innan det nu gällande avdragsförbudet infördes, kom fram till att ett bolag som gett ut ett optionslån inte haft någon kostnad och att avdrag därför inte kunde medges, ligger det nära till hands att anta att avdrag för kapitalrabatt på optionslån inte skulle kunna medges även om bestämmelserna i 2 § 9 mom. 8 st. SIL slopas.

Avdragsrätt för kapitalrabatt på konvertibellån torde inte heller föreligga, se prop. 1984/85:193 s. 52 och 62. Om avdragsrätt skulle införas för optionslån bör man, av neutralitetsskäl, överväga om även konvertibellånen bör omfattas. Det kan vara lämpligt att även överväga ändring i reglerna för beskattningen av odelbara units av skuldebrev och optionsrätter.

RSV tycks alltså uppfatta situationen så att, eftersom det trots avsaknad av lagreglering 1979 var så att ett företag på den tiden inte fick avdrag för kapitalrabatt, skulle situationen återgå till att bli densamma, om det fr.o.m. 1985 gällande uttryckliga förbudet mot avdragsrätt togs bort. Varför skulle praxis återgå till något gammalt, om man nu med ett uttryckligt syfte att möjliggöra avdragsrätt tar bort det lagfästa avdragsförbudet? Det vore som om lagstiftaren inte kunde rå på den högre makt som 1979 övertygade Regeringsrätten om att avdragsrätt inte skulle föreligga. RSVs uppfattning synes vara att det skulle fordras ett uttryckligt lagfäst medgivande för avdragsrätt för kapitalrabatt på optionslån för att bryta förtrollningen från 1997.

Varför föreslår då RSV inte det?

Ja antingen kanske RSV uppriktigt anser att avdragsrätt inte föreligger av något principiellt, dock inte uttalat skäl. Det är ju bara i periodiseringsfrågan som - invänder RSV - Redovisningsrådets rekommendation är vägledande. Men på vilken principiell grund avdragrätt vore utesluten sägs inte.

Eller också kan det kanske vara så att ett erkännande av avdragsrätten inte passar in i ritningarna för RSVs och Skattemyndigheternas aktioner. Det är nämligen så att Skattemyndigheterna i pågående skattemål hävdar att avdragsrätt för kapitalrabatt på konvertibellån inte föreligger. Det är förmodligen därför som RSV i sitt remissyttrande även säger att om avdragsrätt på kapitalrabatt på optionslån skulle medges, borde av neutralitetsskäl övervägas om inte även [avdragsrätt för kapitalrabatt på] konvertibelån bör omfattas. RSV tycks dock inte vara helt säker på sin sak utan hävdar att avdragsrätt för kapitalrabatt på konvertibellån inte "torde" föreligga. Men vem - förutom RSV och skattemyndigheterna - har påstått att avdragsrätt inte föreligger?

För den som likt Redovisningsrådet insett att kapitalrabatt kan förekomma på både optionslån och konvertibellån (och av precis samma skäl) och därför anser att denna kostnad, som ju är en verklig kostnad för låntagarens skuldsättning, dvs ränta, skall periodiseras på visst sätt, är det förvånande att mötas av påståendet att avdragsrätt för kapitalrabatt på konvertibellån inte föreligger. Var står det? Det står ingenstans. Det är endast för optionslån som avdragsrätt inte föreligger enligt en uttrycklig bestämmelse i 2 § 9 mom. 8 st. SIL. Det var kanske en miss av lagstiftaren (om han tyckte att det var materiellt riktigt eller betydelsefullt av något annat skäl) att inte införa ett förbud för avdragsrätt även för konvertibellån, men han gjorde det inte - bl.a. därför att han inte trodde att det skulle överenstämma med god redovisningssed att redovisa den. Det skälet har alltså sedermera bortfallit genom Redovisningsrådets försorg. Det är numera god redovisningssed att redovisa kapitalrabatten och skriva av den. Andra skäl, såsom kongruens med konvertibelinnehavarnas beskattning, har bortfallit i och med 1991 års skattereform.

Genom att halveringen av reavinstbeskattningen - som ju också skulle gällt konvertibler - inte föreslogs i propositionen, inträffar inte heller det för Fiscus irriterande, att medan avdraget för kapitalrabatten skulle medges fullt ut hos gäldenären, skulle endast hälften av den värdestegring som berodde på "räntevärdeökningen" bli skattepliktig hos placeraren. Så skulle dessutom ske bara i de särskilda fall där konvertibelägaren samtidigt råkade inneha aktier i det företag som givit ut konvertiblerna i sådan omfattning att aktieutdelning skulle varit skattefri. Om halveringen av reavinstbeskattningen hade genomförts, anser RSV det tydligen rimligare med en överbeskattning (dvs. 0 % avdragsrätt och 50 % skatteplikt) i normalfallet än underbeskattning (100 % avdragsrätt och 50 % skatteplikt) i vissa specialfall. Nu blev det inte någon halvering av reavinstbeskattningen, så därför gäller generellt en överbeskattning. Vi får därför vänta i ytterligare några år innan optionslån blir ekonomiskt genomförbara.

Frågan om avdragsrätten för kapitalrabatt på optionslån har av Regeringen överlämnats till Företagsskatteutredningen i dess nya gestalt (Dir 1998:55), och Regeringsrättens herostratiskt ryktbara dom från 1979 och finansdepartementets grumliga resonemang från 1985 måste hållas fram till beskådan ytterligare en tid. Tillsvidare gäller således 0 % avdragsrätt och 100 % skatteplikt - även i bolagssektorn.

För den som är klentrogen rörande resonemangen om kapitalrabattens karaktär, kan problematiken förtydligas på följande sätt:

1 2 3 4 5

110

100

90

75

1. Ett "vanligt " lån som emitteras med aktuell marknadsränta är vid emissionstidpunkten värd sitt nomniella belopp och kan emitteras till 100 % av nominella värdet.

2. Ett lån utan ränta eller med lägre ränta än normalt är inte värt sitt nominella belopp. Emissionen ger i exemplet endast 75 % av nominellt belopp. Mellanskillnaden, kapitalrabatten, (det skuggade fältet) - inklusive ev. årlig ränta utgör emittentens kostnad för lånet, dvs. ränta.

3. Ett lån med exakt samma villkor som i 2 förses med en rätt, t.ex. att teckna aktier i emittentbolaget. Om denna rätt (ytan mellan de horisontella linjerna) kalibreras så, att den av marknaden anses vara värd lika mycket som kapitalrabatten (det skuggade fältet), inflyter 100 % av nominellt belopp vid emissionen, dels i form av lånelikvid, dels i form konverterings-/optionspremie. Emittenten har då en (obetingad) räntebärande låneförpliktelse, som är exakt lika stor som i 2 och dessutom ett åtagande att utge nyemitterade aktier i framtiden. Detta åtagande är ingen kostnad för företaget, utan en uppoffring av aktieägarna av exakt samma natur, som den som görs vid en riktad nyemission, där nya finansiärer skall lockas till företaget genom ett sockrat bud. Den som konverterar (eller utnyttjar optionsrätten) kommer att få en andel i företaget till ett värde som överstiger hans insats. Det enda som skiljer är egentligen att löptiden av konverteringsrätten/optionsrätten är längre än för teckningsrätten. (Förutsättningen för att konvertering skall ske är naturligtvis att aktiekursen överstiger lösenkursen. Annars kommer inte konvertibelägaren att konvertera. Premien tillfaller då bolaget och dess gamla aktieägare. Någon utspädning uppkommer inte.)

Optionsrätten - men knappast konverteringsrätten - kan också avse rätten att få köpa någon egendom från emittentföretaget. I så fall är den del av optionslånelikviden som avser denna rättighet en förpliktelse, som i avvaktan på att optionstiden löper ut skall redovisas som skuld; dock inte låneskuld.

4. Om av någon anledning konverteringsrätten/optionsrätten görs så förmånlig att den får ett marknadsvärde som överstiger kapitalrabatten på själva skuldförbindelsen, kommer det att flyta in en emissionslikvid som är större (110) än lånets nominella värde. Kapitalrabatten och emittentens lånekostnad påverkas dock inte - bara aktieägarens utspädningsrisk.

5. Om konverteringsrätten/optionsrätten görs mindre värd, flyter mindre än 100 % av lånets nominella belopp in vid emissionen. Kapitalrabatten och lånekostnaden är dock oförändrad.

Det enda som skiljer konverteringsrätten och optionsrätten i fallen 3 - 5 är att konverteringsrätten formellt inte kan skiljas från skulden. I och för sig skulle väl konvertibelägaren kunna överlåta själva konverteringsrätten, varvid den värdeuppdelning mellan skuld och konverteringsrätt skulle bli synlig, som direkt framgår vid en marknadsnotering av ett optionsskuldebrevs olika delar. Men förvärvaren kan inte göra konverteringsrätten gällande mot företaget. Det blir en sak mellan honom och konvertibelägaren.

6. En modern variant på samma tema är aktieindexobligationen. Det är dessutom särskilt instruktivt att belysa sammanhangen med en sådan, eftersom emittentföretaget (i regel en bank) placerar influten likvid dels i ett nollkupongslån, dels i en option på en viss aktieportfölj, t.ex. en portfölj som antas följa värdeutvecklingen av Stockholmsbörsen. Bakom den placering som Bankens kund gör med 100 kr ligger således ett Bankens innehav av nominellt 100 i en nollkupongsobligation med dagsvärdet 75 och en Bankens placering av 25 i en option på en aktieportfölj motsvarande genomsnittet av Stockholmsbörsen. En aktieindexobligation skulle således kunna betecknas som en syntetisk konvertibel utgiven av Stockholmsbörsens företag.

7. Teoretiskt kan man tänka sig att ta ytterligare ett steg, nämligen att ge ut ett särskilt förlagslån till låg ränta med kapitalrabatt på 25 %, dvs. 75 % av nominellt belopp inflyter. Därefter - men oberoende av lånet - utges en rätt att nyteckna aktier till viss kurs vid en angiven framtida tidpunkt (t.ex. 5-6 år) vilken skulle kunna ges sådana villkor att den får ett marknadsvärde av 25 % av lånet. Att kapitalrabatten på lånet skulle behöva bokföras som kostnad på något sätt är odiskutabelt. Antingen skulle skulden tas upp till 75 % och successivt skrivas upp under löptiden; kostnaden för denna uppskrivning är avdragsgill såsom lånekostnad, dvs. ränta. Eller också skulle skulden tas upp till 100 % och mellanskillnaden omedelbart omkostnadsföras. Även denna kostnad är avdragsgill.

Hur skulle i ett sådant fall likviden för optionsrätten bokföras? Ja, det är ingen intäkt. Det är ju inte någon tillgång som sålts. Det är någon sorts förpliktelse, dock inte en skuld i vanlig mening. Bolaget har ju inte lånat pengarna. Det är ett förskott på en ev. framtida nyemission.

Fallen 6 och 7 kan beroende på villkoren beskrivas med figurerna 3 - 5.

Den som inte inser eller respekterar dessa sammanhang gör helt enkelt fel. Det är inte fråga om någon lämplighetsprövning eller att övervägande skäl talar för att…, eller att den skattskyldige får anses (inte) ha visat att…eller något liknande. Det går inte att lura sig själv och förvanska verkligheten och påstå att det inte finns en räntekostnad på ett lån, eller att denna är lägre än normal marknadsränta. Ledningen för det företag som inte redovisar kapitalrabatten som räntekostnad och som därför överskattar verksamhetens resultat och delar ut "vinsten" gör sig skyldig till lagbrott. När lånet är slutamorterat kommer bolaget att ha ett kapitalunderskott motsvarande kapitalrabatten (om lånet placeras till samma nominella ränta som den nominella låneräntan) och bolaget delat de årliga "överskotten" - efter att först ha betalat skatt på "överskotten". Utdelning har således skett av det egna kapitalet.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin