Dokument
Bergmanmålen 40 år senare
Artikeln var intagen i Svensk Skattetidskrift 2021 nr 3 sid. 282-288.
Bo Söderlind har i en artikel i Svensk Skattetidning 2020 nr 8–9 sidorna 521–523 ventilerat några tankar kring skatteprocesserna runt Ingmar Bergman på 1970-talet och de stämningar som då rådde, och som påverkade synen på det han och skattemyndigheterna företog sig. Söderlind biträdde Bergmans ombud i skatteprocesserna. Jag representerade skattemyndigheterna som Allmänt ombud för Mellankommunala mål i processerna i kammarrätten och regeringsrätten mot Bergmans bolag Cinematograph AB. Däremot hade jag ingen befattning med Bergmans taxeringar eller processerna mot honom - varken som skattskyldig privatperson eller som bolagsägare. Jag har aldrig haft några tankar på att offentliggöra mina erfarenheter i ärendet, men med anledning av Söderlinds funderingar kanske det finns skäl för ett inlägg från min sida. Vi representerar ju var sin sida i processen. Vi är kanske de enda ännu överlevande som medverkade. Delikat nog förefaller våra synpunkter att sammanfalla. Bådas ambition är att tillrättalägga historieskrivningen kring Bergmans agerande.
Det har nu gått mer än fyrtio år sedan punkt sattes i de rättsliga processer, som blev en följd av skattemyndigheternas famösa åtgärder mot regissören och dåvarande chefen för Kungliga Dramatiska Teatern. Regeringsrätten nekande den 22 november 1979 prövningstillstånd av mitt överklagande av en rad domar från Kammarrätten i Stockholm. Det allmänna intrycket blev att skattemyndigheternas ingrepp var helt obefogat och medförde att den svenska rättsapparaten fick sig en rejäl skrapa. Det saknades inte dramatiska inslag; men dem framkallades snarast av Bergman själv, sedan skattemyndigheterna - efter att under lång tid och med olika medel förgäves försökt komma i kontakt med Bergman - infann sig på teatern och begärde ett samtal med regissören.
Vad var det som hände?
Vad som så småningom går till historien blir det samlade skriftliga vittnesbörd som bevarats, framför allt tidningsartiklar. Och som det brukar vara med tidningsartiklar, är det alltid något i dem som är felaktigt eller åtminstone missvisande eller ofullständigt. SvD noterade t.ex. den 28 november 1979 i ett ledarstick:
Skatteprocessen mot Ingmar Bergman är avslutad. Regeringsrätten har beslutat att inte ta upp ärendet till prövning. Kvar står det exempellösa övergrepp som den dramatiska hämtningen av Bergman innebar.
Rätt men ändå fel, eller åtminstone ofullständigt och otydligt. Skatteprocesserna liksom åtalet mot Bergman hade dragits tillbaka långt tidigare. Vad regeringsrätten nekade prövningstillstånd till, gällde Bergmans bolag Cinematograph AB. Och den dom, som regeringsrätten inte prövade, innebar delvis att kammarrätten ansett att bolaget lagstridigt underlåtit att redovisa en del av bolagets inkomster.
År 2018 kom det en film om Ingmar Bergman, som såvitt jag kan bedöma var synnerligen välgjord och faktabaserad. Bergmans skatteaffärer omnämndes förstås, liksom att han friades från alla misstankar. Några efterräkningar för honom blev det varken enligt skattelag eller enligt strafflag.
Ett annat vittnesbörd från senare tid är en liten skrift om Bergman, som fanns till försäljning vid utställningen Bergman - lögn och sanning på Scenkonstmuseum i Stockholm (den finns kanske fortfarande). Under rubriken Tax scandal finns en text som bagatelliserar frågan. Ingen läsare kan uppfatta att transaktionerna stod i strid med skattelagstiftningen.
I en gripande artikel den 29 augusti 2017 erinrade den danska tidningen Kristeligt Dagblad om affären:
Helt galt gik det, da han i 1976 midt under en prøve på Dramatan pludselig blev arresteret af svensk politi. Det svenske Skatteverket anklagede ham for skattesvig. Ingmar Bergman, der fra starten nægtede ethvert kendskab til skattebedrageri, følte sig til sidst så smerteligt berørt og krænket af skattesagen, at han drog i landflygtighed. Han boede og arbejdede i flere år i München, inden han nogle år senere kunne vende hjem til sit elskede Sverige, frikendt for alle beskyldninger.
I artikeln om Bergman på Wikipedia avslutas avsnittet Förhållande till politik och samhälle med:
När han sedan 1976 greps av polis på Dramaten på oriktiga grunder anklagad för skattebrott var kollisionen ett slutgiltigt faktum.
Så läggs vittnesbörd till vittnesbörd om händelsen. Muntliga vittnesbörd bleknar snabbt bort och vem kan idag tro annat än att Bergman var helt oskyldig?
Först några ord om tidsandan på 1970-talet.
Skattetrycket skärptes successivt, och de som kunde gjorde det mesta för att komma undan. De som hade de lättast tillgängliga möjligheterna var företag. Beskattningsunderlaget för dessa var (och är fortfarande) utomordentligt komplicerat. Affärer kunde göras med bokslutslager, lagerbevis, partrederier mm. Fåmansföretagare hade också möjligheter till skattebesparande transaktioner med aktierna i sina företag. Med handelsbolag, skalbolag och vinstbolag kunde intressanta med svårgenomträngliga transaktioner göras för att slippa skatt. Men också privatpersoner försökte undgå beskattning; svartjobb, periodiska understöd till utländska mottagare, utländska pensionsförsäkringar m.m. Även väl ansedda personer beslogs med tvivelaktiga transaktioner. Gunnar Myrdal myntade sedermera uttrycket att svenskar blivit ett folk av fifflare.
Lagstiftaren försökte hålla jämna steg med konsulterna. Det kom lagstiftning om beskattning av rederi- och luftfartsrörelse (Ds Fi 1972:18), interna aktieöverlåtelser (Ds Fi 1973:113), beskattning av fåmansbolag (SOU 1975:54) och en allmän skatteflyktsklausul (SOU 1975:77).
I detta klimat anklagades en av Sveriges mest berömda personer för gärningar, som kunde göra honom till en sådan usling som all denna lagstiftningsverksamhet syftade till att kväsa. Det är klart att han blev upprörd.
Men hur oskyldig var han?
Jag tror inte han förstod vad som skett. Sannolikt var han som alla företagare mån om att behålla så mycket som möjligt av sina inkomster för att kunna bedriva sin verksamhet. Det gäller att undvika onödiga kostnader. En kostnad bland andra är skatten på vinsten. Kan den minimeras med legala medel? Det visste nog inte Ingmar Bergman så mycket om. Hans storhet låg på ett helt annat område. Men det en företagare inte vet, kan hans rådgivare hjälpa honom med.
Min avsikt med denna artikel är inte att fläcka ner Bergmans eftermäle. Bergman är som sagt berömd, kanske internationellt en av de allra mest berömda svenskarna i modern tid. Hans person och gärning har en monumental betydelse för bilden av Sverige och det svenska samhället under andra halvan av 1900-talet. För historieskrivningen är det fundamentalt, att berättelsen om honom och hans verksamhet baseras på det material som är befintligt, och det verkar som att en viktig del av det materialet aldrig kommit till allmän kännedom eller har fallit i glömska.
Men det finns material, men det är förmodligen tämligen svårtillgängligt för dem som inte var med på den tiden. Material i form av domstolshandlingar finns i Riksarkivet (arkivet i Arninge) för vem som helst som vill läsa. Handlingarna finns under "Regeringsrätten. Akter i avgjorda mål. E1c:31 22/11-79". I akten ligger också alla underinstansernas domar, parternas inlagor och revisionspromemorior m.m. Den som inte gitter ta sig till Arninge kan läsa min ansökan om prövningstillstånd här. Utan kunskap om skattereglerna på 1970-talet och hur man skall förstå de komplicerade beräkningarna med utgångspunkt i de slutsiffror som redovisas i domarna, tappar dock nog de flesta sugen efter en genomläsning av akten. Vad betyder det här egentligen? Det verkar ju inte vara så farligt, och regeringsrätten gav ju inte prövningstillstånd.
Den som orkar tränga ner i materialet blir snart varse att det hela kretsar kring de av Bergman helägda två bolagen Cinematograph AB och det schweiziska Persona AG. Persona var ett utländskt bolag och dess beskattning var inte ifråga. Målen gällde Cinematographs taxeringar 1970 -1975 och framför allt redovisningen av resultaten av filmerna En Passion, Riten och Beröringen.
I fråga om filmerna En Passion och Beröringen sammanfattade kammarrätten sitt ställningstagande på följande sätt:
Av utredningen i målet framgår, att Personas medverkan --- varit begränsad till att uppbära royalties, utbetala provisioner (i vissa fall skådespelararvoden) och licensavgifter samt att underteckna avtal vilka upprättats av utomstående personer och företag; åtgärder som - sammantaget betraktat - till övervägande del måst vidtagas enbart på grund av Personas existens.
--- har Personas verksamhet såvitt avser dess befattning med filmerna "En Passion" och "Riten" endast resulterat i att Cinematographs intäkter i Sverige blivit lägre än de eljest skulle ha blivit.
Kammarrätten eftertaxerade därför Cinematograph för inkomsterna som redovisats i Persona.
I fråga om filmen Beröringen hade Persona träffat avtal med det amerikanska filmbolaget ABC om rättigheter till en ännu inte producerad film. Persona gav sedan Cinematograph i uppdrag att producera filmen. Kammarrätten anförde bl. a:
Väl synes av utredningen framgå att den valda avtalskonstruktionen inte i första hand motiverades av risktagningsaspekter. Vid tiden för produktionen av "Beröringen" var Cinematographs finansiella läge svagt, medan däremot Persona genom försäljning av filmerna "En Passion" och "Riten" byggt upp ett större kapital. Av i målet tillgänglig brevväxling framgår att företrädare för Cinematograph så sent som den 26 maj 1970 umgåtts med planer att producera "Beröringen" i sistnämnda bolag och att distribuera filmen via Persona, men att svårigheter ansetts föreligga att motivera Personas roll i sammanhanget. Oavsett vad som kan ha legat till grund för avtalskonstruktionen, finner kammarrätten emellertid att Personas funktion som risktagare i förhållande till ABC varit av affärsmässig betydelse för Cinematograph.
Kammarrätten ansåg därför att någon obehörig vinstöverföring till Persona inte skett i det fallet.
Den enda skillnaden i omständigheterna mellan En Passion/Riten och Beröringen var, att i det sist nämnda fallet hade produktionen ännu inte startat när beslutet om Personas medverkan fattades. Persona hade dock varken formella eller materiella möjligheter att oberoende av Bergman eller dennes juridiska rådgivare ingå avtalet med ABC. Filminspelingen skulle enligt avtalet ske huvudsakligen i Sverige. Lika litet som vid produktionen och exploateringen av filmerna En Passion och Riten utförde Persona någon prestation avseende filmen Beröringen. Trots att kammarrätten själv ifrågasatte risktagandeargumentet och påtalade egendomligheter i fråga om vilka bolag som skulle stå för olika funktioner, tyckte kammarrätten att risktagandet motiverade att inkomsten inte behövde beskattas i Sverige. Det kan påpekas att argumentet att Persona kunde ha en risktagandefunktion aldrig användes av bolagets representanter. Det var jag som framförde det vid den muntliga förhandlingen i kammarrätten i ett tankeexperiment för att visa hur orimlig det var med hänvisning till omständigheterna. Det var kanske dumt av mig att sätta kammarrätten på det spåret.
Genom att skattemyndigheterna för sent insett att historien avsåg beskattningen av Cinematograph och inte Bergman, föll möjligheten till beskattning av en stor del av de inkomster som under åren redovisats hos Persona i stället för hos Cinematograph bort på grund av preskriptionsregler. Ekonomiskt blev därför Bergmanssfärens belastning på grund av skattemyndigheternas ingripande begränsat. Sammanlagt eftertaxerades Cinematograph med drygt 230 tkr för åren 1971 - 1975. Eftersom bokföringsmässiga redovisningsprinciper skulle tillämpas, och belopp som bokförts vid betalningen 1970 avsåg fordringar som kammarrätten ansåg ha uppkommit redan 1969 och bort redovisas då, underkände domstolen mina yrkanden om eftertaxering för 1971 med ytterligare belopp på belopp motsvarande 636.481 SCF och 15.750 US$ i svensk valuta. Den eftertaxering för 1972 som jag inte fick prövningstillstånd för i Regeringsrätten gällde belopp på ca 940 tkr.
Så bergmanaffären avsåg inte helt obetydliga belopp. Och för mig framstår i vart fall processen mot Bergmans bolag som motiverad.
Å andra sidan hade det varit bättre för svensk filmproduktion om bolagsbeskattning inte förekommit. Den löpande produktionen skulle då bättre ha kunnat finansiera framtida filmproduktion till nytta för svensk filmkonst och biopublikens glädje. Den del av överskottet som Bergman behövt för sitt uppehälle hade han kunnat ta ut som lön eller utdelning och beskattas för när så skett. Skattekonsulter skulle inte ha behövt öda sina resurser på fiffiga upplägg och domstolar och skattemyndigheter skulle inte behöva tränga igenom snår av villospår utlagda för att dölja verkliga avsikter eller fundera över om det är affärsmässigt att samtidigt vara försäkringstagare och försäkringsgivare för samma risk. Den bolagsskatt som inte skulle behöva betalas skulle stimulera investeringar genom sänkta avkastningskrav och bli ökad lön, ökad konsumtion och ökade utdelningar. I det långa loppet skulle beskattningen av dessa baser kompensera hela bolagsskattebortfallet. Varifrån skulle annars bolagsskatten hämtas?
Ceterum censeo tributum limitata turmae esse delendum.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
