Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

Är företagsbeskattningen värd sitt pris?

Viva Señora Casanegra

Artikel intagen i Svensk Skattetidning nr 9 1996

Bakgrund

Årets IFA-kongress var ovanligt välmatad och innehöll både huvudteman och seminarier av hög vetenskaplig klass och av mycket stort intresse; därtill en nyhet med anledning av 50-årsjubileet: ett symposium om visioner av det 21 århundradets skattesystem. Jag skall inte här lämna någon närmare redogörelse för kongressen - det har Leif Mutén gjort i nr 8 av denna tidskrift - utan jag vill ta kongressen och dess ämnen till utgångspunkt för några reflektioner som växte sig allt starkare under kongressen, och som jag till min överraskning fick visst gehör för från större skattetänkare än jag.

Det första huvudämnet, behandlat i 32 nationalrapporter samt en generalrapport på 45 sidor, handlade om beskattning av bankers och försäkringsföretags utländska filialer. Kapitalallokering - liksom inkomstallokering - enligt olika principer diskuterades; ytterst borde dock alltid banker få åberopa sina faktiska kommersiella intentioner.

Det andra ämnet avsåg s.k. Thin Capitalisation, dvs. frågan om vilken soliditet ett företag - dotter-företag eller filial - måste ha och om ränteavdrag ska medges vid en alltför låg soliditet. Ämnet var i flera avseenden starkt besläktat med huvudämnet nr 1. Sammanlagt 29 nationalrapporter samt en generalrapport på 60 sidor hade utarbetats. Här kom de eviga följeslagarna "det oberoende företaget" och "armslängdsprincipen" och kravet på att ta med alla "facts and circumstances" i bedömningen. Även om det bestämts om fasta soliditetstal i lagstiftning eller anvisningar, borde - enligt kongresen - företaget ändå ha rätt att få visa att en annan fördelning mellan lån och eget kaptial är riktig i det individuella fallet.

Seminarierna behandlade bl.a. hur bolagslagstiftning och redovisningsprincper påverkar be-stämmandet av skattepliktig inkomst. Ett seminarium, som behandlade bl.a. realisationsbegreppet och skattedomstolarnas tolkning av redovisningsprinciper, leddes på ett utomordentligt sätt av Per Thorell. Ett synnerligen aktuellt och väl genomfört seminarium avsåg internationella skatteaspekter på de ekonomiska relationerna med östeuropa med representanter från bl.a. Polen, Tjeckien och Ryssland samt två stora företag - ABB och Wolkswagen - som redovisade svårigheter att i alla av-seenden få gehör för principerna för sina vinstredovisningar. Det numera traditionella OECD-seminariet med företrädare från OECD i panelen diskuterade vinstfördelning enligt artikel 14 i OECD:s normalavtal contra motsvarande fråga enligt artikel 7. Fantasifulla åskådningsexempel från Utopia och Illyrien, Arkadien och Ruritanien visade vilka problem som kunde uppkomma för författare och andra med rörligt arbete. Riktigt illa kunde det gå för representanten för ett moderföretag som alltför länge arbetar i ett dotterföretag utomlands - i vart fall om han inte rör sig tillräckligt mycket och ofta mellan olika lokaler, så att fast driftställe uppkommer med ty åtföljande krav på beskattning av moderföretaget i dotterföretagets land.

Slutligen framtidsvisionerna under Sven-Olof Lodins helt suveräna ledarskap med megafigurer som EU-kommissionens Mario Monti och Sa Milka Casanegra de Jantscher från Chile, tidigare chef för Fiscal Affairs Department vid IMF och Parthe Chome, Director för National Institute for Public Finance i New Dehli, Indien. Utgångspunkt för diskussionen var två synnerligen gedigna och tankeväckande rapporter från Mervyn King, Executive director vid Bank of England, och Charles E McLure, professor vid Stanford University. Sällan har ett IFA-ämne känts så engagerande och också blivit så levande behandlat av paneldeltagarna. Sven-Olof Lodin avverkade med panelens hjälp effektivt skattebas efter skattebas och konstaterade att trots att redan den demografiska utvecklingen framtvingar ett högt skattetryck på den aktiva generationen för att försörja den relativt sett starkt ökande äldre befolkningsandelen - närmare en fördubbling mellan 1990 och 2030 av andelen 60-åringar och äldre - är det svårt att hitta nya skattebaser. Det var i den diskussionen som den strålande Sa Casanegra lite i förbigående och närmast oskuldsfullt frågade vad vi egentligen skall med företagsbeskattningen till. Den ger ju nästan ingenting men kräver ett fullständigt oproportioneligt arbete både för skattemyndigheter och företag samtidigt som den föder en enorm kader synnerligen välutbildade, briljanta och intelligenta och högbetalda skattekonsulter, vilket inte minst de ambitiösa förberedelserna för IFA-kongressen visade. Rapporterna till huvudämnena är - i år liksom tidigare år - tryckta i två volymer på uppemot 800 sidor vardera. Kort sagt en mycket ineffektiv skatt.

Jag har länge gått med samma tankar och det kändes verkligen befriande när Sa Casanegra helt klarsynt gjorde sitt konstaterande.

Jag har inte gjort referaten här ovan av kongressen för att ge läsaren besked om diskussioner och ståndpunkter och kongressresolutioner m.m. utan för att belysa just det Sa Casanegra påpekat. 1000 personer - som sagt välutbildade, intellektuellt avancerade och mycket erfarna sådan - från hela världen satt i år liksom 49 gånger tidigare och vände och vred på dessa frågor om hur företagsinkomst skall definieras och periodiseras; är det inkomst eller kaptialvinst; hör inkomsten/kostnaden hemma i det ena eller det andra landet; skall man fördela inkomster och kost-nader eller får man fördela resultatet; vad innebär armslängdsprincipen och vad är ett oberoende företag; ger cost plus riktigare pris i koncerninterna transaktioner än resale-metoden eller comparable uncontrolled price-metoden för att inte tala om andra erkända metoder som profit split resp. transactional net margin? Hur skall man göra när man flyttar tillgångar och skulder mellan närstående företag och länder och hur skall dotterbolag och filialer kapitaliseras? Hur skall man komma till rätta med internationell dubbelbeskattning - exempt eller credit - med eller utan be-gränsningar och hur tillämpar man begränsningsreglerna när länderna beräknar de skattepliktiga företagsvinsterna på olika sätt? Hur är det med ekonomisk dubbelbeskattning av bolagsvinster? Är den en nödvändig och oundviklig/omistlig konsekvens av någon högre och outgrundlig princip eller är det motiverat att eliminera den och i så fall hur? Skall förlustutjämning tillåtas - framåt eller bakåt? Är det otillbörligt att bolaget får behålla förlustavdrag efter sin rätt till förlustavdrag efter ett ägarskifte? Är ett år (eller ev. 12-månadersperiod) den rätta beskattningsperioden? Är alla kostnader - t.ex. för att starta eller utvidga företag, representation, medlemsavgifter, sponsring, verksamhetsfrämmande kostnader, böter, mutor o.s.v. - avdragsgilla; om inte, varför i så fall? Allt utreds och analyseras med anspråk på vetenskaplighet och utmynnar i lösningar och resolutioner som ofta är urvattnade kompromisser eller truismer som ger utrymme för det mesta.

Jag säger inte detta för att kritisera deltagarnas prestationer eller IFAs ambitioner och viktiga arbete. Så länge företagsskatten förekommer är frågorna nödvändiga att analysera och diskutera och uppkommande problem nödvändiga att lösa i princip så att praktiska anvisningar kan ges om hur problemen och deras lösningar kan omvandlas till exakta siffror i miljontals deklarationer runt om i världen. Och på ett sådant sätt att internationell dubbelbeskattning inte uppkommer. Men håll med om att frågorna sedda i ett större perspektiv är småskurna och saknar relevans för all annan mänsklig aktivitet än den som avser att beräkna skattebasen för företagsvinster. Med andra ord: ein laut klingendes nichts.

Är en företagsvinstskatt värd all denna uppmärksamhet och är det en rationell skatt? Hur reagerar människor utanför de skattesakkunnigas krets när man beskriver vad som vållar dessa omfattande och djuplodande diskussioner?

Även internationella organisationer lägger ned avsevärd energi på att eliminera de egendomliga problem som uppkommer inom företagsbeskattningen. OECD:s skrifter om prissättning i multinationella koncerner är välkända. Otaliga försök har gjorts inom EU för att harmonisera företagsbeskattningen och utdelningsbeskattningen; fusionsdirektivet, moder-dotterbolagsdirektivet, rekommendationen om eliminering av dubbelbeskattning p.g.a. att skattemyndigheterna gör skilda bedömningar i olika länder, direktivförslag om kvittning av koncerners förluster mot koncernvinster. Rudingrapporten inte att förglömma; Verona-beslutet från april 1996 om en "high level group" bestående av personliga representanter för EU:s finansministrar för att samordna företagsbeskattnignen osv, osv.

Företagsbeskattningen i det ekonomiska kretsloppet

I Företagsskatteberedningens slutbetänkande Beskattning av företag (SOU 1977:86) finns på sid. 154 nedanstående bild av det ekonomiska kretsloppet och på sidorna 155 - 157 en beskrivning av var och hur skatter kan tas ut ur de olika ekonomiska flödena. Även om figuren är förenklad återger den de väsentliga sambanden och visar på ett begripligt sätt, varför vinstbeskattning av företag egentligen är en systematiskt olämplig beskattningsform.

En omarbetad bild av det ekonomiska kretsloppet finns här.

Det finns ingen annan uthållig, stor skattebas än lön och vinst (5 och 7 alt. 8 och 9), dvs. summa ersättning till alla dem som producerar det som mänskligheten konsumerar. Det är endast det som produceras (eller som har producerats i en tidigare period) som kan bli föremål för någons avstående till någon annan (d.v.s. beskattning). Till en viss gräns kan man väl ge sig på att beskatta samma sak en eller flera gånger till (arv, gåva, förmögenhet, realisationsvinster). En sådan skatt kan bara motiveras med fördelningspolitiska argument. Några större skatteintäkter för det allmänna kan det aldrig bli. Basen för sådana skatter är inte beskriven i figuren. Den skulle bestå av en slinga för förmögenhetsvärden - inte inkomster - ut ur och in i hushållscirkeln. För varje varv i slingan skulle ett nytt belopp länkas av som skatt mot cirkeln för den offentliga sektorn. En sådan skattebas är inte oändlig, vilket resultatet av mänskligt arbete är.

Resultatet av mänskligt arbete (delvis i konserverad form som kapital) är varor och tjänster och detta ersätts med löner och vinst till alla dem som deltagit i produktionsprocessen. Något annat än detta resultat finns det inte att dela på i det långa loppet. Det går inte att trolla med knäna. Det är också bara levande individer som konsumerar. Djur lämnar vi därhän - de klarar sig själva, utan vare sig intäkter eller skatter.

Ett företag kan inte vara förmöget och det har ingen egen skattekraft eller något eget konsumtionsbehov. Företaget är en "intermediär" tillskapad av människor och försedd med det kapital som är lämpligt för verksamheten. Ett företag som har för mycket kapital i förhållande till verksamheten delar ut det. Det ser aktieägarna till när kapitalet inte längre ger tillfredsställande avkastning. Företaget är instoppat i det ekonomiska kretsloppet för att administrera flödet av varor och tjänster från råvara till konsument (hushåll) och flödet av arbetsinsatser från hushåll till arbetstillfälle. Företag må förbruka resurser (dvs. konsumera) men de gör det enbart för att därmed producera något annat, och detta andra skall - efter ett eller flera varv i företagssektorn - kon-sumeras av människor. Någon konsumtion för egen del är det inte fråga om. Det företag som konsumerar resurser i onödan blir snart utträngt från marknaden. Det ser konkurrensen till. Företagens aktiviteter skulle också kunna representeras i figuren ovan av ett antal slingor runt runt i företagssektorn. Till skillnad mot slingorna i hushållscirkeln motsvarar slingorna här dock skapade värden; både positiva och negativa. Nettot - efter eliminering av interntranskationer - utgörs av BNP (2). Summan av positiva företagsvinster - och därmed skattebasen - är dock större, eftersom förlusterna inte alltid kan kvittas mot vinsterna.

Det är den inkomst som tillkommer människorna (8 i figuren) som är den slutliga skattebasen. Används även den företagsvinst som finns kvar i företagen som skattebas kommer skattebasen att omfatta mer än hela nationalprodukten. Att beskatta outdelad företagsvinst är därför bara att förtidsbeskatta och extrabeskatta den hushållsinkomst som en dag utgörs av utdelning från företaget. Företagsskatterna minskar dessutom företagens möjlighet att betala lön och göra utdelning och reducerar därmed basen för skatt på löner och utdelningar. Företagsskatten medför också att resurser tas ur företagen vilket verkar orationellt, eftersom vi vet att det är med företagens resurser (kapital) som vi skapar de enda inkomster vi någonsin kommer att få. Jag bortser då från nomadiserande jägarfolk och folkslag som - liksom de ovan nämnda djuren - är så lyckligt lottade att de kan leva direkt av det som naturen bjuder på.

Samtidigt är den företagsvinst som skatten skall beräknas på ett synnerligen svårgripbart begrepp. Det är resultatet av en bedömning av skillnaden mellan å ena sidan nettot av nuvärdet av företagets tillgångar och skulder och å andra sidan samma netto för (normalt) ett år sedan. Fastän man talar om det gångna årets vinst, så är det alltså framtidsbedömningar vid två tidpunkter som utgör basen för företagsbeskattningen. Detta är ingen nyhet för denna tidsskrifts läsare, och det är heller ingen nyhet att dessa framtidsbedömningar kan göras på ett oändligt antal sätt även om redovisningsvetenskapen reducerat metoderna till ett mera hanterligt antal. Vilken metod som rekommenderas varierar från tid till annan, men hur vi än gör kan vi vara säkra på att alltid räkna mer eller mindre fel. Sverige har just kämpat sig igenom en fastighetskris och bankkris där landets förnämsta sakkunskaper inom redovisning och värdering visade sig ha alldeles förskäckligt fel. Förresten kan ingen veta om vi har kommit igenom krisen, även om det ser så ut när man tittar på dagens framtidsbedömningar som de återges i bolagens balansräkningar.

Företagsvinsten som skattebas?

- negativt

Hur kan man egentligen vara nöjd med en sådan skattebas? Jag skulle vilja se ett forskingsprojekt på Handelshögskolan i Stockholm som visar inom vilka ramar företagen skulle kunnat redovisa resultat som i någon mening skulle kunna anses som riktiga och hur dessa ramar förärndrats under de senaste 50 åren. Min hypotes är att eftersom en allt större andel av företagens värde utgörs av sådant som inte bokförs som tillgång - forskning, utvecklingsarbete, IT, osv. - har dessa ramar vidgats och kommer att vidgas dramatiskt när allt mindre del av produktionsresurserna och produktionsvärdet utgörs av hårda paket.

En konsekvens av att företagsvinsten används som skattebas är - eller har i alla fall varit - att redovisningspraxis kommit att påverkas av skatterättsliga bedömningar, vilket redovisningsfolket med rätta klagar på.

Direkt paradoxalt är det att företaget, som tack för att det gör vad det skall, nämligen att producera allt det vi människor anser att vi behöver konsumera för att existera (och därmed sätta oss i sysselsättning), dräneras på kapital - ju mer desto bättre det fullgör sin funktion. Kommunalpolitiker - som vet hur viktigt det är att få sysselsättning till orten - lockar med billig tomtmark och andra förmåner till företag som etablerar sig hos dem. Hur kan man då komma på idén att ta tillbaka gåvan från den som sköter sig medan den som inte sköter sig - dvs. går med förlust - få behålla gåvan? Kommunalpolitikerna slipper numera till största delen den chikanen sedan beskattningsrätten av juridiska personer tagits ifrån kommunerna.

- positivt

En fördel att beskatta företag är förstås att de är relativt fåtaliga och att det är genom dem det viktigaste ekonomiska flödet går och dessutom registreras på ett tillförlitligt sätt. Det är också lättare för skattemyndigheter att på ett professionellt och lidelsefritt plan diskutera kostnader och intäkter och balansvärden med yrkeskunniga redovisningsmänniskor, dvs med andra än dem vilkas pengar och skatter det gäller. En annan orsak till att det är "lämpligt" att beskatta företag är förstås, att det alltid är fördelaktigt att fördela ut den totala skattebördan på så många skattebaser och skattebetalare som möjligt, för att därigenom hålla nere skattesatserna och därmed lindra snedvridande effekter på marknaderna för utbud och efterfrågan på produktionsresurser och produktionsresultat med ty åtföljande effektivitetsförluster. Dagens stora finansieringskällor inkomstskatten, momsen och arbetsgivaravgifterna baseras ju alla i stort sett på lönesumman (momsen på lönesumman plus operiodiserad vinst), men genom att ta ut skatten på olika punkter och formellt av olika subjekt i det ekonomiska kretsloppet märks skatterna mindre.

Några andra fördelar med företagsbeskattningen är det faktiskt svårt att se.

Ta bort skatten på företagens vinster!!

Företagsbeskattningen är en rest från en tid när företagen var små och lokala. Förmodligen kan man härleda valet av företag som skattesubjekt till den urprungligaste av alla skattebaser: innehavet av land. Den som äger mark är åtkomlig för beskattning och marken kan inte flytta på sig, vilket gör den lämplig som skattebas. Rätten att inneha mark kanske inkluderade en skyldighet att förkovra marken och därpå uppförda byggander. Steget var sedan inte långt till att beskatta marken och det som gjordes med marken. Värderingsproblemen i företagen var kanske mindre förr när balansräkningarna innehöll kontanter, byggnader, maskiner och lager och just inget annat. I vissa branscher tillämpades till och med kontantredovisning, dvs företagens redovisade resultat stod till förfogande för företagarens konsumtion. Resultatet tillföll företagsägaren personligen eller gick till konsumtion för lokalbefolkningen. Ersättning till löntagarna utgick i stor utsträckning in natura (särskilt i lantbruket). Taxering av de breda massorna skulle också kräva infrastrukturella resurser i form av kunskaper och administration, som i dagens informationssamhälle är självklara men som saknades tidigare. Under sådana mera primitiva förhållanden ter det sig inte så märkligt att beskatta företaget, dvs. skicka en del av produktionresultatet direkt till fogden och/eller kyrkan (tionde) utan "omvägen" över personalen. En helt annan sak är det när företagen är stora, landsomfattande eller till och med multinationella och arbetar med miljardkapital insamlat på en anonym marknad från miljontals kapitalägare.

Tas företagsskatten bort faller naturligen också dubbelbeskattningen av bolagsintäkter liksom reavinstbeskattningen av aktier i bolagssektorn bort. Detta problemområde är det mest absurda i hela skattevärlden. Oändliga mödor har genom åren lagts ned på att utreda om dubbelbeskattningen är bra eller dålig, om den är systemenlig eller bara av praktiska - och fördelningspolitiska - skäl ofrånkomlig. Nyligen har ett förslag lagts fram om en lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster (SOU 1996:119). JIK-metoder och omvänd avräkning har prövats men förkastats. Eftersom varje systembrott skapar skattearbitragemöjligheter för de smarta, kommer säkert de föreslagna reglerna - om de införs - att följas av justeringar och kompletteringar och detaljregler för att täppa till nya kryphål. I andra länder tillämpas olika former av skatteavräkning, vilket dock ger upphov till särskilda problem, inte minst i internationella sammanhang. Med vetenskapliga ambitioner har man försökt förklara varför det är riktigt eller felaktigt att en enda vinst eller förlust kan ge uppphov till flerfaldiga beskattningar eller avdrag bara för att den uppkommer längst ner i en koncern med många generationer, eller varför det är fel eller rätt att en förlust som beror på utdelning eller lämnat koncernbidrag inte kan vara avdragsgill eftersom den inte är "verklig". En vinst som beror på mottaget koncernbidrag är av någon outgrundlig anledning rätt att beskatta - har dotterbolagets värde ökat genom kaptialtillskott beskattas däremot inte motsvarande värdeökning. I denna tidsskrift har frågan på ett förtjänstfullt och inträngande sätt nyligen penetrerats på 55 sidor. En monografi i två delar i ämnet förespeglas oss. I Skattenytt 1996 s. 328-9 diskuteras det senaste rättsfallet i frågan. Disussionen avslutas med sucken "att det finnns många frågor rörande reavinstberäkningen i koncernsammanhang som är svåra att besvara. [Rättspraxis] ger vid handen att en översyn av reglerna för beskattning av företag vid olika former av intressegemenskap är motiverad". Med en obetydlig överdrift skulle jag vilja likna detta sökande efter den innersta sanningen om dubbelbeskattningen med alkemin: skillnaden är närmast att medan hindret mot att göra guld är naturlagsbetingat, beror svårighetn att finna sanningen om dubbelbeskattnigen på att den är en ofullkomlig produkt av mänskligt tänkande.

Dubbelbeskattningen leder till kedjebeskattning när den tillämpas inom företagssektorn. När det bedöms som tillräckligt orimligt med kedjebeskattning tar man dock bort den genom särskild lagstiftning, men när så inte är fallet behåller man den; gränsen går vid 25 %-igt ägande eller lägre om den verbala förmågan är tillräcklig för att få skattedomstolar att hålla med om att det inte verkar rimligt med kedjebeskattning. Men var finns principen? Dubbelbeskattningen är vidare förutsättningen för skattemässiga vinster med skal- och vinstbolagstransaktioner. Görs dom oskickligt blir det fängelse eller social indignation och fördömelse och stora rubriker i kvällspressen - ibland med en underton av beundran över den smartness och svåråkomlighet som "ekobrottslingarna" utstrålar; görs de korrekt skapas företagsförmögenheter och social uppskattning. Polis och åklagare dignar under bördan av anmälningar om svårbegripliga skatteflyktstransaktioner som en engagerad skara välutbildade specialister av ekonomer och jurister inom skatteförvaltningen utrett. I de flesta fall förefaller det som ärendena läggs ner eller den misstänkte frias, och man förtvivlas vid tanken på allt nyttigt arbete som polis och åklagare inte fick tid att ägna sig åt i stället. Företeelsen har sin grogrund i att skrupelfria personer gör, vad andra avstår från därför de vet - men egentligen inte förstår varför - att det strider mot dubbelbeskattningsregler och det snåriga regelsystem som krävs för att denna princip skall kunna upprätthållas.

Ett av de stora problemen vid företagsöverlåtelser och omstruktureringar är företagsbeskattningen. Särskilda regler har måst skapas för att inte uttagsbeskattning, utdelningsbeskattning och reavinstbeskattning skall behöva uppkomma. Men reglerna gäller bara under vissa förutsättningar och endast om de inte möjliggör någon form av otillbörlig skatteförmån. Denna otillbörliga skatteförmån är ofta undvikandet av en företagsskatt eller av en reavinst- eller utdelningsskatt, dvs. en skatt på beskattat kapital, i allra värsta fall inom bolagssektorn. Det otillbörliga avser således skatter vars raison d'être man enligt min - och Sa Casanegras - mening med fog kan ifrågasättas. Om särskilda undantag inte finns kan företagsskatten alltså bli en skatt på omstukturering, dvs trots att inga nya värden att konsumera (och därur dra skatt) har skapats, tas skatt ut på en åtgärd som syftar till att förbättra välståndet och höja framtida skattebaser. En sådan skatt är kontraproduktiv. En i Sverige som otillbörlig ansedd skatteförmån är den, där en fastighet förändrar karaktär från omsättningstillgång till anläggningstillgång eller - ännu egendomligare - där en fastighet, utan att förlora karaktären av omsättningstillgång, flyttas från en byggnadsrörelse till en fastighetshandelsrörelse utan avskattning. En omfattande och nära nog obegriplig praxis finns beträffande byggmästarsmitta, som syftar till att klassificera byggnader som anläggnings- eller omsättningstillgång, fast skillnaden numera är nästan betydelselös.

När man dessutom betänker att svårigheterna med uppbringande av skickliga skattekonsulters fantasifulla konstruktioner nästan alltid kan undgås i lagliga former, blir man ännu mer övertygad om företagsbeskattningens skadlighet. I vissa fall tvingas seriösa företag avstå från de skatteoptimala lösningarna, därför att de skulle kunna te sig utmanande eller svårförklarade för en allmänhet som informeras om sakerna genom dags- och kvällspressens förenklade eller förvridna framställningar.

Ett skattesystem utan företagsbeskattning

Tas bolagsbeskattningen bort kommer företagsvinsten att beskattas en och endast en gång; nämligen när den delas ut till ett skattesubjekt utanför bolagssektorn - dvs. en privatperson eller annan mottagare som inte har någon ägare. Beskattningsunderlaget är dessutom lätt att värdera eftersom det i regel är fråga om kontanter.

Ett problem är förstås att det övergångsvis blir ett visst skattebortfall och att en kompensation kräver höjd skattesats på andra befintliga skattebaser - om det offentligas åtaganden inte kan reduceras. Sannolikt är det en fördel om skattesatserna kan hållas nere genom att många skattebaser kommer till använding. Men bolagsskattebasen är förhållandevis låg och kommer rimligen att så förbli. Kampen mellan löntagare och kapitalägare om produktionsresultatet pågår ständigt och än är den ena, än är den andra organisationen mest framgångsrik. I det långa loppet torde företagsvinsterna uppgå till mindre än 25 % av lönesumman. För 1996 uppskattas företagsvinsterna till c:a 300 mdr kr (efter avskrivningar med 180) och löner och lönerelaterade avgifter till c:a 1040 mdr kr. Indirekta skatter uppgår till c:a 240 mdr kr. Enligt företagsskatteutredningen (SOU 1996:119 s. 40) uppgick bolagsskatterna i OECD-länderna 1993 till i genomsnitt 2,6 % av BNP och till 6,9% av de totala skatte- och avgiftsintäkterna. Av de totala inkomstskatterna utgjorde bolagsskatten 18%. För Sverige var siffrorna 2,2, 4,5 resp 10%. Detta talar för att företagsvinsterna i förhållande till lönesumman är betydligt lägre än nyss antagits. Om bolagsskatten försvinner från företagen som kostnad ökar den sammanlagda skattebasen med samma belopp för löner och utdelningar, varför skattebortfallet är ännu mindre kännbart än relationstalen anger.

Ett problem, om man vill göra radikala förändringar på beskattingsorådet, är beroendet av överenskommelser med omvärlden. Detta var ett genomgående tema vid IFA-symposiet. Det problemet föreligger inte om man skulle ta bort företagsbeskattnigen. Det land som ger näringslivet konkurrensfördelar genom att inte beskatta företagen för deras vinster, kommer att dra till sig företagsamhet. Det anses visserligen fult att konkurrera med skattelindringar och länder som gör det hamnar snart på olika svarta listor. Men om flera länder inser det bakvända i att beskatta företagen, blir det inte längre fult att inte göra det, och andra kommer att följa efter. Hur kan man egentligen, när man tänker efter, anse det klandervärt att inte beskatta vissa av sina samhällsmedlemmar? Däremot borde det vara självklart att företagen skall betala för den fysiska, akustiska, estetiska m.m. påfrestning som följer av deras aktiviteter. Sätt pris på miljön krävde Erik Dahmén redan för trettio år sedan. Det är något helt annat än den miljöskatt som skall ge oss flera arbetstillfällen, bl.a. genom att vi skall återinföra användningen av oket i stället för bränsleslukande lastbilar. Om en marknadsmässig ersättning tas ut av dem som förorsakar kostnaderna, kommer företagen (liksom alla andra) att anpassa sitt beteende, vilket också leder till mindre behov av åtaganden för det allmänna att städa upp efter nedsmutsarna.

Hur går det med utlandsägda företag? Skall vi inte beskatta dem heller? Nej, varför det. Så länge företagen ackumulerar kapital genom vinstgivande verksamhet i Sverige utgör de starka och viktiga ekonomiska stödjepunkter i vårt land, med sysselsättnings- och lönebetalningsresurser som vi skall vara lika glada för och rädda om som vi bör vara om svenskägda företag. Vad har det för betydelse för beskattningen att ägaren råkar vara bosatt utomlands? Det är inget att beskärma sig över. För företagens svenska verksamhet gäller svenska lagar. Skepsisen mot att utänningar skulle kunna äga svenska företag har snabbt lagt sig sedan det blivit tillåtet och vanligt för utlänningar att äga svenska aktier utan särskilda tillstånd och begränsningar. Varför skulle vi beskatta utlandsägda företag om vi inte beskattar svenskägda företag? Vi vänjer oss nog snart vid att det inte är särskilt märkvärdigt att inte beskatta dem. Utlänningar avstår vi för övrigt redan idag från att beskatta för inkomst genererad i Sverige genom utlåning. En sådan beskattning skulle bara leda till en höjning av räntenivån i Sverige. En beskattning av företagen höjer på motsvarande sätt kapitalkostnaden för investeringar i Sverige. I sitt betänkande SOU 1996:119 ansåg 1992 års företagsskatteutredning att en sänkning av bolagsskattesatsen vore en ändamålsenlig åtgärd för att främja investeringar i Sverige. Några tekniska komplikationer i förhållande till utlandet såg inte kommittén. Varför inte löpa linan ut och sänka skattesatsen till 0 %?

I det ekonomiska kretsloppet flyter också en ränteström (vid 6 i figuren). Om man tar bort företagsbeskattningen uppkommer en asymmetri beträffande behandlingen av räntor beroende på att räntekostnader och ränteintäkter inte på ett systematiskt (än mindre praktikabelt) sätt kan särskiljas från andra företagsintäkter och -kostnader. Ett sätt att komma runt det problemet är att helt ta bort räntebeskattningen. Varje ränteintäkt är någons räntekostnad. Med bortseende från utlandet är nettot 0, dvs det finns inget att beskatta. Eftersom ränteintäkter till stor del uppbärs av skattefria subjekt och antas undgå beskattning av - som det heter i den nationalekonomiska litteraturens vokabulär - "administrativa" skäl, medan räntekostnaderna i stor utsträckning ligger på hushållen som kan antas vara mycket angelägna att dra av varje räntekrona, skulle ett borttagande av räntebeskattningen leda till höjning av statens skatteinkomster.

Idén att ta bort företagsbeskattningen är kanske inget fruktbärande uppslag i jakten på nya skattebaser för att finansiera den framtida växande skattebördan. Tyvärr finns det inga nya beständiga skattebaser förutom ersättningen till produktionsfaktorägarna; bara nya punkter i det ekonomiska kretsloppet där det ekonomiska flödet kan länkas av. Det är min tro att den tungrodda och effektivitetsfientliga företagsbeskattningen - likt på sin tid dinosaurierna - inte kommer att ha någon plats i ett framtida ekonomiskt system. Det skulle kännas skönt att sticka hål på den märkvärdighetsbubbla som företagsbeskattningen är innesluten i.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin