Dokument
KLIMATKOMPENSATION
Kammarrättens í Stockholm dom den 8 juni 2017, mål nr 3411-16.
Kammarrätten i Stockholm avslog Arla Foods yrkande om avdrag för klimatkompensation
Bakgrund
YRKANDEN M.M.
Arla Foods AB yrkar att kammarrätten, med ändring av förvaltningsrättens dom, medger avdrag för kostnaderna om 5 796 838 kr enligt lämnad deklaration för beskattningsår 2013 samt yrkar ersättning för kostnader i förvaltningsrätten och kammarrätten. Bolaget anför bl.a. följande.
Bolaget har med två företag avtalat om att genom dessa vidta klimatkompenserande åtgärder för 5 796 838 kr. Kostnaderna utgör utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster och är avdragsgilla i näringsverksamhet enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Någon gåvoavsikt finns inte och kostnaderna träffas därmed inte av avdragsförbudet för gåvor i 9 kap. 2 § IL. Fråga är om kostnaderna ska anses utgöra marknadsföringskostnader för vilka bolaget får en motprestation och om kostnaderna har syftat till och lett till ökade försäljningsintäkter (direkt samband mellan reklamen och bolagets försäljning). Det är vidare alternativt fråga om samband finns mellan bolagets verksamhet och det sätt på vilket klimatkompensationen skett.
Kostnaderna ska inte bedömas som sponsring utan som en reklamkostnad. En direkt motprestation föreligger vid aktivt användande av klimatkompensationsåtgärden, trädplantering utförd av annan, i bolagets egen marknadsföring. Det finns stöd för denna uppfattning i doktrin. Rättspraxis avseende traditionell sponsring är därför inte relevant. Bolaget har köpt en tjänst i form av klimatkompensation och använt denna som en komponent i marknadsföringssammanhang för att kunna sälja sina klimatkompenserade produkter. Av Skatteverkets ställningstagande den 27 juni 2005 (130 702489-04/113) och Kammarrätten i Stockholms dom den 9 januari 2007 i mål nr 5642-05 m.fl. framgår att något samband mellan bolagets och betalningsmottagarens verksamheter inte krävs för att få avdrag för reklamkostnader.
Till skillnad från omständigheterna i HFD 2014 ref. 62 har bolaget använt klimatkompensationsåtgärderna enbart i marknadsföringssyfte för att öka bolagets intäkter och inte för att kompensera klimatpåverkan i allmänhet. Klimatkompensationsåtgärderna är en central del i reklamen för bolagets ekoprodukter. Det finns därför ett direkt samband mellan bolagets reklam och ökad försäljning. Bolaget hade inte nått samma försäljningsvolym och intäktsökning om det inte samtidigt hade genomförts en marknadsföringskampanj där det bl.a. framgår att ekoprodukterna har klimatkompenserats genom trädplantering. Reklamen har inte endast varit avsedd att allmänt stärka bolagets goodwill eller varumärke.
Bolaget uppfattar förvaltningsrättens dom på så sätt att paralleller skulle kunna dras till RÅ 2000 ref. 31 II. Bolaget anser att det finns en anknytning mellan bolagets verksamhet och trädplanteringsverksamheten i Afrika. De slutliga mottagarna av bolagets betalningar i projekten är bönder i Afrika. Bolaget, som är ett bondekooperativ, marknadsför och säljer sina produkter till sina kunder mot denna bakgrund och detta koncept. Verksamheten i bolaget kan på detta sätt anses vara beroende av en framgångsrik verksamhet hos den slutliga mottagaren, det vill säga de lokala bönderna i projektet. Bolagets reklamsatsning träffas därmed inte av avdragsförbudet för gåva.
Bolaget ger in och åberopar en skriftlig vittnesattest från Ann Freudenthal, senior manager för Arla brand sedan 2011.
Skatteverket bestrider bifall till överklagandet och till yrkandet om ersättning för kostnader i förvaltningsrätten och kammarrätten samt anför bl.a. följande.
Bolagets utgifter för klimatkompensation får inte sammanblandas med dess utgifter för reklam. Fokus i detta mål är inte om bolaget kan visa på sambandet mellan utgifter och intäkter. Utgifterna för klimatkompensation utgör en utgift för intäkternas förvärvande då sponsring vanligtvis syftar till att öka intäkterna hos sponsorn. Rekvisiten för gåva är emellertid uppfyllda samtidigt, eftersom en förmögenhetsöverföring skett, denna har skett frivilligt och gåvoavsikt har förelegat objektivt sett. Det är därför riktigt att pröva avdragsrätten enligt den rättspraxis som finns rörande avdrag för utgifter för sponsring. Bolagets synsätt innebär ett kringgående av avdragsförbudet mot gåvor. En helt annan sak är frågan om avdragsrätt för utgifterna för reklam som bolaget har haft för att marknadsföra sig som ett företag med klimatkompenserade ekoprodukter. Detta avdrag har Skatteverket inte ifrågasatt och denna fråga är inte föremål för prövning i målet.
Det ska betonas att det måste vara fråga om reklam som motprestation från gåvomottagaren för att avdrag ska få ske som reklamutgift. I det av bolaget åberopade ställningstagandet från Skatteverket utgår verket från att reklamutgiften är en motprestation från gåvomottagaren och frågan som behandlas är om denna motprestation kan anses utgöra en reklamutgift i verklig mening. Den reklam som avses i detta mål utgör inte en motprestation som lämnats från mottagarna av klimatkompensationsbidraget.
Det är bolaget som har bekostat och bestämt reklambudskapets innehåll och utformning. Bolaget har inte utnyttjat något annat företags namn eller varumärke i syfte att göra reklam för sina egna produkter. Bolaget har skapat en egen logotype för att i den egna reklamkampanjen visa att klimatkompensation sker. Avdragsrätt kan inte grundas på att trädplanteringen i sig skulle utgöra en direkt motprestation.
Den kammarrättspraxis som bolaget har åberopat skiljer sig från bolagets situation på så sätt att i det målet ansågs vissa direkta motprestationer föreligga. I bolagets fall är det bolaget, dvs. sponsorn själv, som i media exponerar budskapet att klimatkompensation genom trädplanering sker. När det gäller prövningen i HFD 2014 ref. 62 anser Skatteverket att om Högsta förvaltningsdomstolen ansett att det inte var fråga om utgifter för intäkternas förvärvande hade det varit överflödigt att pröva specialregeln om avdragsförbud mot gåvor. Det får vidare anses oklart vilken betydelse, om ens någon, avsaknaden av en reklamkampanj har spelat för HFD:s bedömning i det målet. Den omständigheten att bolaget har använt trädplanteringen i sin egen reklamsatsning medför inte att anknytningen eller sambandet mellan bolagets verksamhet och trädplanteringsverksamheten är starkare än i ovan nämnda avgörande. Det finns inte heller en sådan opinionsbildning som kan antas få påtagliga återverkningar på avsättningen av bolagets produkter som fanns i RÅ 1976 ref. 127 I.
Då reklamen inte utgör en direkt motprestation från mottagaren av bidraget krävs enligt rättspraxis att det finns en stark anknytning mellan givarens och mottagarens verksamheter för att avdrag ska medges. Bolagets organisatoriska struktur eller affärsmodell medför inte att det finns en sådan anknytning mellan bolaget och det kooperativ av bönder i Afrika som planterar träd att avdragsrätt finns. Klimatkompensationen får därför ses som goodwillskapande åtgärder som visserligen kan ha ökat bolagets intäkter, men som inte uppfyller kravet på stark anknytning.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Fråga i målet är om bolaget har rätt till avdrag för utgifter för klimatkompenserande åtgärder som bolaget använt i marknadsföringen av vissa av sina ekoprodukter.
I likhet med förvaltningsrätten anser kammarrätten att det inte finns skäl att ifrågasätta bolagets kommersiella överväganden för de utgifter som det yrkas avdrag för. Enligt 16 kap. 1 § IL har bolaget således rätt till avdrag för utgifterna, såvida avdragsrätten inte bortfaller till följd av att utgifterna samtidigt omfattas av avdragsförbudet för gåvor m.m. enligt 9 kap. 2 § samma lag. Vid bedömningen av om utgifterna avser en gåva ska beaktas bl.a. om bolaget har fått en motprestation från mottagaren av ersättningen. Avdrag kan dock komma i fråga även om det inte förekommer någon direkt motprestation, men däremot en stark anknytning mellan bolagets verksamhet och den verksamhet som stöds (se RÅ 1976 ref. I och II 127, RÅ 2000 ref. 31 I och II och HFD 2014 ref. 62).
Av utredningen i målet framgår att bolaget frivilligt har utgett ersättning för klimatkompenserande åtgärder i form av trädplantering i annan verksamhet än bolagets. Någon motprestation från mottagarna av ersättningen har inte kommit bolaget till del. Inte heller kan den omständigheten att bolaget har använt informationen om de klimatkompenserande åtgärderna i sin marknadsföring anses medföra att en motprestation har lämnats. Detta gäller även om bolagets syfte med utgifterna har varit kommersiellt och oavsett om marknadsföringen har bidragit till ökade intäkter för bolaget.
Kammarrätten instämmer vidare i förvaltningsrättens bedömning att det inte heller finns en sådan stark anknytning mellan bolagets verksamhet och trädplanteringen som medför att avdragsrätt för utgifterna föreligger med stöd av den rättspraxis som rör sponsring.
Kommentar
Domen överklagades och Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) har den 9 mars 2018 (mål nr 4428-17) beviljat prövniongstillstånd. Enligt rubriken till beslutet gäller målet om ett bolag, vars verksamhet består i att saluföra mejeriprodukter, har rätt till avdrag för utgifter för att kompensera den klimatpåverkan som följer av bl.a. produktionen av vissa av bolagets produkter.
Förhoppningsvis finns nu en chans att rätta till vad HFD tidigare ställde till med i målet mot Saltå Kvarn (HFD 2014 ref. 62), som inte fick avdrag för klimatkompensation. Den gången var Skatterättsnämnden och Skatteverket överens om att kostnaden var avdragsgill, men för att få förhandsbeskedet fastställt överklagades det till HFD, som dock på egen hand ändrade beskedet.
Texten ovan är en återgivning av domen in extenso. Man kan ju sucka över advokatyren i SkVs yrkanden och knappologin i Kammarrättens analalys och inte minst häpna över vilka frågor som Sveriges juridiska elit tvingas ta ställning till. Vem vet bättre än företaget vilka affärsmässiga betingelser som föreligger och om kostnaden är en gåva. Att bolaget av rent affärsmässiga skäl är angeläget att framstå som förkämpe för kampanjen mot klimatpåvekan kan var och en - gammal och ung - konstatera varje dag vid frukostmået. Att bolaget utgår från att detta ska stimulera avsättningen av dess produkter är ingen vild gissning.
Jag konstaterar att den lagrådsremiss om viss avdragsrätt för klimatkompensation som lämnades till Lagrådet den 2 juni 2016 ännu inte föranlett lagstiftning. Avsikten var att lagändringen skulle införas den 1 januari 2017. Det kanske bara är bra att lagstiftning inte skett, eftersom den omfattade endast den formaliserade handeln med utsläppsrätter och skulle ge HFD chansen att skilja mellan klimatkompensation med utsläppsrätter och annan klimatkompensation.
HFD medgav avdaget i dom den 29 juni 2018, HFD 2018 ref. 55, mål nr 4428-17.
• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation
