Logotype

 

Dokument


Artiklar

Rättfallskommentarer

Lagstiftning

Transfer pricing tas till ny nivå

Artikeln var intagen i Skattenytt nr 12 2020 sid. 801. Fotnoter efter artikeln.

Voffor gör di på detta viset? Astrid Lindgren

1 NÅGRA FUNDERINGAR MED ANLEDNING AV EN KAMMARRÄTTSDOM

Läsningen av Thomas Anderssons artikel i Skattenytt nr 9 om Kammarrättens i Stockholm dom i DWC-målet väckte tankar hos mig. Inte om bevisvärdering,som artikeln handlar om, utan den underliggande materia som bevisvärdringen ska tillämpas på. Materian har numera fått en egen akronym och stavas TP, uttytt Transfer Pricing, ett kunskapsområde som behandlar frågan om prissättning av gränsöverskridande affärer mellan närstående företag. OECD har till medlemsstaternas hjälp utarbetat riktlinjer för hur prissättningen bör gå till. 1979 kom den första versionen, Transfer Pricing and Multinational Enterprises. Honnörsbegreppet framför andra är armlängdsprincipen, dvs. prissättningen vid affärer mellan närstående företag ska ske som om företagen vore på armlängds avstånd från varandra, ett veritabelt contradictio in adjecto.

Låt mig först framhålla min beundran över Anderssons framställning;läroboksmässigt väldisponerad, pregnant och klargörande. Jag har inte läst handlingarna i målet, men jag får utgå från att Andersson fullständigt och korrekt återger omständigheterna i ärendet. Genom att använda den analysmanual Andersson ger läsaren, borde man kunna förstå hur Kammarrätten kunde komma till sitt slut. Det gör jag inte, men, som sagt, dessa funderingar gäller inte bevisföring och efterbeskattning, utan utvecklingen av begreppet TP.

2 MEN FÖRST EN LITEN BAKGRUND OM MIG OCH FÖRETEELSEN TP

När Riksskatteverket (RSV) inrättades 1971 sammanfördes en rad olika funktioner inom skatteväsendet som varit utspridda på länsstyrelser och andra myndigheter. En sådan funktion var Mellankommunala prövningsnämnden (MKPN) med ett Allmänt ombud (AO) som kanslichef. Ernst Annell, en av de mera namnkunniga innehavarna av befattningen, var AO och taxeringsintendent mellan 1946 och 1962. Han var känd inte minst för annellavdraget.(1) MKPN var sedan 1929 första instans i skattemål för skattskyldiga som kommunalbeskattades i flera län, t.ex. företag som bedrev verksamhet i flera län. På den tiden beskattades aktiebolag kommunalt, och beskattningsunderlaget skulle fördelas mellan kommuner i berörda län. Då behövdes en prövningsnämnd som var fristående från specifika länsintressen.

MKPN och AO, som varit inhysta i Skattehuset på Södermalm i Stockholm, separerades efter flytten 1971 formellt från varandra men var till en början lokalmässigt integrerade i RSVs lokaler i Solna.(2) AO, som fungerade som en egen myndighet(3) och inte var underställd RSVs generaldirektör, bildade en enhet för deklarationsgranskning och processföring som då fick benämningen Allmänna Ombudet för Mellankommunala mål. Så småningom tillkom en regel som gjorde att om en koncern innehöll företag med verksamhet i flera län, blev alla koncernens bolag mellankommunala, även om varje enskilt bolag var verksamt i endast ett län.(4) Det medförde att de allra flesta storföretagen och deras dotterbolag granskades av AO, och i den mån det uppkom tvistigheter fördes mål via MKPN/MKSR till Kammarrätten och Regeringsrätten. På grund av ärendenas karaktär hämtades ledamöterna i MKPN/MKSR inte från politiska partier som i länsprövningsnämnderna/-skatterätterna, utan från näringsliv och organisationer. MKPN/MKSR var i praktiken en specialdomstol för storföretagens skattefrågor.

I ”den mån” skriver jag, för en stor del av tvisterna lär ha lösts genom diskussioner och förhandlingar mellan företagen och AO. När jag själv så småningom kom att bekläda ämbetet, fick jag från min föregångare överta det kartoteksregister(5)med överenskommelser som upprättats under decenniernas gång. Mycket hade blivit inaktuellt, men kartoteket innehöll noteringar som skulle vara av stort näringslivshistoriskt intresse om kartoteket funnes kvar. Såvitt jag vet makulerades det.

Ett av de första målen(6) jag som AO fick hand om gällde Selleberga AB. Det var ett bolag som i kommission för sitt moderbolag AB Marabou drev verksamhet i livsmedelsbranschen under varumärket Findus. I en komplicerad affär hade verksamheten överlåtits till ett schweiziskt bolag i Nestlé-koncernen. Problemet i målet gällde rätten till avdrag för royalty som Selleberga betalade till sitt schweiziska moderbolag för att Selleberga fick fortsätta att använda varumärket Findus. Min företrädare hade inte lyckats övertyga vare sig MKSR eller Kammarrätten om att avdraget var oberättigat. Som skäl för prövning i Regeringsrätten åberopades att underinstanserna missförstått skeendet, ett kanske inte så gångbart argument för att framtvinga ett ställningstagande i en principfråga. Vidare åberopades att något likartat mål tidigare inte synes ha prövats, samt att om företagens tillvägagångssätt godtogs, kunde det medföra betydande dränering av den svenska skattebasen.

Målet gällde 1970 års taxering. På den tiden fanns inte begreppet TP, än mindre några riktlinjer utfärdade av OECD. Men det fanns en lagreglering till förhindrande av att beskattningsunderlag fördes utomlands. Den fanns i 43 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370), KL.

Den hade följande lydelse från 1965:

Har näringsidkares inkomst blivit lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall inkomsten beräknas till det belopp som den skulle ha uppgått till om sådana villkor inte förekommit, under förutsättning att

a) den som på grund av avtalsvillkoren tillförts inkomst inte skall beskattas för denna här i riket,

b) det finns sannolika skäl att anta att ekonomisk intressegemenskap föreligger mellan näringsidkaren och den med vilken avtalet träffats och

c) det inte av omständigheterna framgår att villkoren tillkommit av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.

Den ursprungliga lydelsen var:

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits.

I propositionen till KL (1927:102) uttalade departementschefen (s. 244) att paragrafen fått ”en sådan avfattning att en viss varsamhet vid tillämpningen borde kunna påräknas”. Den nya lydelsen innebar en skärpning gentemot tidigare bl.a. i det att det tidigare kravet på att inkomst uppenbarligen blivit avsevärt lägre utgått. Före lagändringen hade en schablonregel innebärande att en halvering eller dubblering av i allmänhet gällande marknadspriser godtogs. Vidare innebar lagändringen att ingripande kunde ske inte bara när det utländska företaget var det dominerande.

Nu såg ju världen lite annorlunda ut på 1970-talet. Svenska bolag fick inte etablera sig hur som helst utomlands. Det krävdes tillstånd av Riksbanken för att föra ut kapital, och uppkomna vinster skulle tas hem enligt en ordning som gick under benämningen Höganäsvillkor. Enligt kommentaren till KL(7), åsyftade bestämmelserna i 43 § KL i första hand vinstöverflyttning från dotterbolag till moderbolag, varför bestämmelserna ”näppeligen kunna tillämpas på vinstöverflyttning från svenskt moderbolag till utländskt dotterbolag”. Det fanns t.o.m. i p. 15 av anvisningarna till 29 § KL en regel om reservering för internvinst, som innebar rätt till avdrag för avsättning till ett internvinstkonto för vinst vid försäljning till utländskt dotterbolag av varor som vid bokslutstillfället ännu inte sålts till utomstående. Den svenska valutaregleringen gjorde att det saknades utrymme för mer avancerade konstruktioner för att föra vinstmedel utomlands till länder med lindrigare beskattning. Regeringsrätten hade då haft att tillämpa regeln endast några enstaka gånger, t.ex. RÅ 1970 not Fi 923, där ett svenskt moderbolag beskattades för att det inte tagit ut marknadsmässig ränta på ett utländskt dotterbolag som gick med förlust, alltså en typ av vinstöverföring, som enligt kommentaren i GRS, bestämmelsen egentligen inte tog sikte på.

3 VAR DET KANSKE LÄGE ATT UTVECKLA PRAXIS?

Jag fick chansen att någon av de första dagarna efter mitt tillträde som AO besvara Sellebergas invändningar mot min företrädares ansökan till Regeringsrätten om prövning och därvid precisera skälen för prövningstillstånd. Principfrågan var, som jag såg det, om det var i överensstämmelse med 43 § KL att inte göra en helhetsbedömning av företagets beteende. Det var väl i och för sig helt i sin ordning att Selleberga betalade en royalty, eftersom rättigheterna till varumärket mm överlåtits till moderbolaget. Överlåtelsen hade emellertid skett utan ersättning. Eftersom tidpunkten för överlåtelsen inte låg inom ramen för eftertaxeringsperioden, kunde jag inte yrka rättelse i fråga om överlåtelseårets taxering. I stället yrkade jag att avdrag för royaltyn skulle vägras på den grunden, att ett

avtal om erläggande av royaltyavgift beräknad --- utan sådant hänsynstagande (dvs. att bolaget avhänts rättigheterna utan ersättning) synes inte förenligt med villkoren i 43 § 1 mom. KL ---.

Jag tyckte att förfarandet gott kunde inordnas i lokutionen ”vidtagit andra liknande åtgärder”.

Föredraganden i målet kunde inte finna att det fanns någon principiellfråga i målet som motiverade prövningstillstånd, men Regeringsrätten, som ändå tog upp målet till prövning, ansåg att

i princip [kan] sådan åtgärd (dvs. tillämpning av 43 § KL) ifrågakomma om tillgång av förevarande slag --- överlåtes utan att fullt vederlag utgår. Den inkomst som i så fall skulle kunna tas till beskattning --- skulle då vara att hänföra till det beskattningsår som omfattade tidpunkten för överlåtelsen av rättigheterna.

Den tidpunkten låg bortom gränsen för eftertaxering. Domen innebar alltså ett erkännande av skattemyndighetens ifrågasättande av bolagets förfarande, men den helhetssyn som sedermera etablerades genom Shellmålet (se nedan) var Regeringsrätten tydligen inte mogen för.(8)

I ytterligare några fall underkände Regeringsrätten skattemyndighetens yrkanden (RÅ 79 1:40 – Öberg, RÅ 80 1:59 – LME och RÅ 84 1:16 – Edet), som alla gällde bedömningen av räntefria lån till utländska dotterbolag. Lika illa gick det för fiscus i RÅ84 1:83 (Upjohn) i fråga om ersättning till ett svenskt dotterbolag för dess försäljningsarbete för moderbolagets räkning. Det svenska bolaget fick bara kostnadsersättning men ingen avans. I RÅ 1994 ref. 85 (Eka Nobel) fick bolaget under 1983 avdrag för driftsbidrag till och slapp beskattning för underlåten fakturering på ett finskt dotterbolag, men vägrades bolaget avdrag för utbetalningar till ett amerikanskt dotterbolag för ”management and consulting services”. Regeringsrätten tyckte sig se att stödet till det finska bolaget skulle öka vinsten i Sverige, men att stödet till det amerikanska skulle skapa vinst i USA. Två regeringsråd ville medge avdraget till det amerikanska bolaget.

Sedan valutaregleringen avskaffats 1990 fick skattelagstiftningen och skatteförvaltningen bära hela bördan att slå vakt om den svenska skattebasen, och de svenska fiskalerna började vässa knivarna. Det första större målet när prissättningen skulle prövas var det s.k. Shell-målet RÅ 1991 ref. 107. Målet gällde i och för sig tiden före valutaregleringens avskaffande, men det var ju inte fråga om ett svenskt företag som skickade vinster utomlands, utan ett utländskt bolag som, enligt Skatteverket, tog för bra betalt av sitt svenska dotterbolag. Målet fick stor allmän uppmärksamhet. Det blev en fiskal motgång, bl.a. därför att Regeringsrätten – på goda grunder, får man säga – luckrade upp principen om beskattningsårets slutenhet och tillät sig en helhetsbedömning. Å andra sidan gjorde det att det blivit ännu svårare för fiscus att tillämpa felprisregeln. Sedan dess har Regeringsrätten/ Högsta förvaltningsdomstolen haft att pröva regeln en handfull gånger, t.ex. HFD 2016 ref. 45 (Nobel Biocare) och HFD 2019 not. 20 (Absolut). Det är väl egentligen bara i Nobel Biocare som skattemyndigheten haft framgång. I Absolut-fallet bekräftades tillämpningen från Shell-målet om kravet på ett längre tidsperspektiv.

Det är en avgrund mellan synen på vinstöverföringsproblematiken under 1970-talet och idag. TP har numera karaktär av vetenskap med höga akademiska anspråk. Det hävdas på fullt allvar att det finns metoder att på nära nog objektiva grunder fastställa ett värde på utförda koncerninterna prestationer. Och det så till den grad, att det företag som inte rätt följer metoderna inte bara riskerar att beskattas för en framräknad differens utan även kan påföras skattetillägg, för att det inte delar skattemyndighetens eller domstolens uppfattning. Det är ironiskt att idén, om att vinsten sedan länge i första hand har ansetts böra tillkomma de verksamhetsgrenar som bedriver forskning, utveckling och produktion, och att därför prissättningen ska göras så att framför allt dessa enheter tillförs vinst, numera börjar ersättas av krav från länder där försäljning och konsumtion sker, att dessa ska få större del av kakan. Den vetenskapliga ansatsen om vad som är korrekt pris vid interntransaktioner ersätts av fiskala anspråk och politiskt tyckande. Och vem kan egentligen säga vad som är rätt pris på ett halvfabrikat, som inte kan nyttiggöras av någon annan än ett med säljarföretaget ekonomiskt lierat köparföretag? Utan kunnande och produktionsresurser finns det inget att sälja; utan försäljningsorganisation är det meningslöst att producera.

Det av Andersson beskrivna DWC-målet tar problemet till en ny nivå. Nu är det inte bara företagna transaktioner som ska bedömas och värderas. Nu gäller det konsekvenserna av hur bolagen strukturerar sig och hur vinstintjäningen kan antas bli påverkad av förändringar i struktureringen. Ett nytt begrepp, ”kontroll över risk”, hämtat ur det flöde av tankar som kommit fram genom BEPS-projektet, har introducerats av Skatteverket och accepterats av Kammarrätten som något som kan likställas med ägande. Redan den omständigheten att kontrollen över riskerna i den svenska verksamheten flyttats över till det nya amerikanska moderbolaget synes konstituera en överlåtelse (åtminstone skattemässigt) av immateriella tillgångar. Verksamheten i DWC-målet förefaller att ha fortsatt ungefär som tidigare, men med den skillnaden att moderbolaget med sin överlägsna marknadsposition tagit över rätten att sälja företagets produkter, och för det erlagt en royaltyersättning. Skatteverket och Kammarrätten synes ha använt köpeskillingen för bolagets aktier som måttstock för vilken avkastning bolagets tillgångar borde ge. (Om det är köparens skicklighet att bättre förvalta den övertagna substansen och som därmed höjt dess värde, är det väl köparen och inte bolaget som ska belönas med vinsten, skulle jag vilja hävda.) Vad som inträffat i företaget på grund av aktieöverlåtelsen framkallade ett antal väl synliga och dokumenterade omdisponeringar under en begränsad tidrymd. De är någorlunda lätta att observera. Annat av samma betydelse för att skapa bättre och billigare produkter och tjänster sker kontinuerligt i företagen, men utspritt i tid och rum utan motsvarande dokumentation. Vilken skattemyndighet observerar det?

Det finns faktiskt ett mål som tangerar denna mera subtila nivå av teoretiseringen kring vinstöverföringar, nämligen RÅ 1998 not. 213. Ericsson-koncernen övervägde att överföra delar av koncernens ledningsfunktioner till ett brittiskt koncernbolag. Överföringen skulle ske genom att cirka 100 personer i ledande befattningar erhöll anställning i koncernbolaget. Någon överföring av specifika immateriella rättigheter från LME till det brittiska bolaget skulle inte ske.

Målet gällde inte tillämpningen av felprisregeln, utan bolaget hade ansökt om förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN) och frågat om det skulle uttagsbeskattas till följd av överföringen. SRN ansåg inte det.

Nämnden motiverade sitt ställningstagande på följande sätt:

Enligt punkt 1 fjärde stycket första meningen av anvisningarna till 22 § KL (1928:370) gäller för det fall en tillgång har tagits ut ur en förvärvskälla att beskattning skall ske som om tillgången avyttrats för ett vederlag motsvarande marknadsvärdet. Regeln förutsätter således att tillgången i fråga kan bli föremål för avyttring. En förutsättning är också att vederlag eller vinst vid en avyttring skulle ha tagits upp som intäkt av näringsverksamhet. – En överföring av ledningsfunktioner innebärande att personer slutar sin anställning i ett bolag och erhåller anställning i ett annat kan inte anses innebära att en tillgång tagits ut ur en förvärvskälla i den mening som avses i den nämnda bestämmelsen eftersom ”tillgången” i fråga (de anställda) inte kan avyttras. Visserligen innebär den aktuella överföringen att det mervärde som skapas av de berörda personernas arbete, vilket mervärde tidigare beskattats hos X, efter överföringen kommer att beskattas i det brittiska bolaget. Detta är emellertid inte i sig en grund för uttagsbeskattning. Att det brittiska koncernbolaget i fortsättningen kan komma att utöva ledningsfunktioner som hittills utförts inom X kan således inte föranleda någon uttagsbeskattning.

Utgången var inte självklar, och en ledamot av SRN ansåg att bolaget skulle uttagsbeskattas och anförde:

Vederlag som erhållits vid en avyttring av de funktioner som skall föras över till det brittiska bolaget skulle ha tagits upp som intäkt av näringsverksamhet. Detta gäller oavsett om det är den tidigare hos X anställda personalen eller nyanställd personal som skall utföra de arbetsuppgifter som ingår i funktionerna. I bl.a.prop. 1994/95:91 (s. 40) har uttalats att särskilda skäl mot uttagsbeskattning inte torde föreligga när det finns risk att beskattningsunderlag försvinner ur landet. Överflyttningen av de i ärendet beskrivna funktionerna medför att beskattningsunderlag försvinner ur landet. Uttagsbeskattning skall således ske.

För egen del (jag deltog inte i ärendet) anser jag nog att det rent principiellt ligger en del i dissidentens resonemang. Företagsledningen tar med sig hela den kapacitet som är yttersta grunden för vinstgenereringen i koncernen. SRN slingrade sig ur problemet genom att anse att en ”överföring av ledningsfunktioner --- kan inte anses innebära att en tillgång tagits ut ur en förvärvskälla i den mening som avses i den nämnda bestämmelsen”. Materiellt får man väl vara glad för att SRN tog den ställningen.

Riksskatteverket (RSV) överklagade och anförde:

En överföring av en del av X-koncernens ledningsfunktioner, dvs. VD-funktionen och vissa andra koncernfunktioner som ekonomi, juridik, marknad, personal och information, till ett brittiskt bolag innebär att styrelsen i X delegerat bolagets rätt att som ägare till dotterföretagen svara för den dagligastyrningen och ledningen av X-koncernen till ett brittiskt koncernbolag. X:s upplåtelse av dessa koncernledningsfunktioner till det brittiska bolaget utgör en form av rättighet som kan jämställas med de tillverknings- respektive försäljningsrättigheter som exempelvis ett tillverkningsföretag kan upplåta till ett annat företag. En överföring av ett multinationellt företags ledningsfunktioner innebär inte bara att en rätt att styra och leda koncernen lämnats utan också att en stor mängd egendom av immateriell natur som X arbetat upp i form av marknadsinformation, arbetsrutiner, organisationsutredningar, informationsinhämtningssystem, datasystem osv., kommer att utnyttjas av det brittiska koncernbolaget i dess verksamhet.

Regeringsrätten gjorde dock samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet.

Har LME-fallet någon betydelse för bedömningen av frågan i det nu aktuella DWC-målet i Kammarrätten? Kanske inte. Dels gällde LME-målet uttagsbeskattning – inte felprisregeln, dels gällde det uttryckligen inte överlåtelse av immateriella rättigheter. Men betyder den omständigheten att uttagsbeskattning inte skulle ske, att någon beskattningsbar händelse inte inträffat som skulle behöva prövas mot felprisregeln? Och immateriella värden i form av kunskaper och branschförbindelser m.m. hos företagsledningen, som inte representeras av formella och i förekommande fall registrerade rättigheter, kan vara lika värdefulla och flyttbara som patent och varumärken o. dyl. och förvillande lika dem. Hur dras gränsen mellan dessa värden i praktiken?

4 VART ÄR VI PÅ VÄG?

Tanken att det går att objektivt slå fast vad som skapar vinsten och var i ett företag den uppkommer är i bästa fall en filosofisk fråga. Det är direkt utmanande att ställa krav på 100-tals miljoner kronor plus skattetillägg, för att man med resonemang, som närmast hör hemma i akademiska seminariesammanhang, lyckas föra fram välgrundade argument för en viss uppfattning. I DWC-fallet har Kammarrätten tyckt sig övertygad om ett skeende där Förvaltningsrätten inte ansett att ”det skett någon sådan överföring som SKV gör gällande”. I Absolut-fallet redovisade Skatteverket, Förvaltningsrätten, Kammarrätten och HFD i utförliga – och, får man anta, välgrundade – resonemang ståndpunkter som resulterade i diametralt skilda bedömningar. Kanske var det bara höjden på de formella kraven för efterbeskattning – där förvaltningsdomstolarna har specialkompetens – som gjorde att Skatteverkets krav den gången inte bifölls. I DWC-fallet, som också gäller efterbeskattning, har likaså Förvaltningsrätten och Kammarrätten kommit till olika bedömning av de förhöjda beviskraven, men eftersom de enligt Kammarrätten uppfyllts, har sakfrågan kunnat prövas till företagets nackdel. Vilken grund för prövningstillstånd finns det? Bedömningen av beviskravet är ju beroende av Kammarrättens bedömning av vad rätten anser ha hänt.

Man får hoppas att DWC-bolaget hittar en principiell fråga som grund för prövning och inte förirrar sig i kritik mot underinstansernas bristande förståelse om vad som faktiskt skett, eller åberopar de svåröverblickbara konsekvenser som skulle uppkomma om HFD kommer till samma slut som Kammarrätten. Kanske kan Skatteverkets användning av begreppet ”kontroll över risk” vara ett skäl för prövning? Om överlåtelse av aktier innebär att ”kontroll av risk” övergått och därmed avyttring av rättigheter skett, kanske man också kunde ifrågasätta grunden för efterbeskattning; aktieöverlåtelsen framgår ju rimligen av avgiven självdeklaration.

Om det är så, att övertagandet av ägandet till aktierna och därmed även övertagandet av ”kontrollen över risk” också skall innebära att överlåtelse i skatterättslig mening skett av rättigheter, öppnas för hisnande konsekvenser. Alla överlåtelser av aktierna i svenska företag kan då ha inneburit, att även de av bolagen ägda rättigheterna ansetts överlåtna. Det skulle innebära att utrymme skapats för att svenska företag är berättigade till avdrag för betalningar till sina nya utländska ägare av royalties som de fortfarande är formellt ägare till; betalningar som måhända inte betraktas som skattepliktiga i de nya ägarnas länder. Om överlåtelsen ligger mer än sexår tillbaka i tiden finns inte utrymme för efterbeskattning. Och om HFD fortfarande har samma inställning som Regeringsrätten hade 1979 i Sellebergamålet, kan avdragsrätten inte jämkas med hänsyn till att överlåtelsen inte beskattades.

Dessutom skulle samma princip gälla vid aktieöverlåtelser mellan svenska företag! Vilka konsekvenser skulle inte det ge?

Det är bara att hoppas att skattemål som dessa någon gång ska öppna ögonen på politikerna, och få dem att inse att bolagsbeskattningen måste avskaffas – om inte annat så för att uppkommande problem blir omöjliga att hantera. Ett än viktigare skäl är förstås, att själva bolagsbeskattningen är en anomali – för att inte säga följden av en felsyn. Den betraktas som om den vore en inkomstskatt, alltså en skatt som tvingar inkomsttagare att begränsa förbrukningen av sin inkomst till förmån för andra intressenter, när den i själva verket är en skatt som riktar sig direkt och uteslutande mot nettoinvesteringarna; dvs. basen för mänsklighetens materiella välstånd, själva tillväxten! Inkomstskatten är en skatt på uttaget ur produktionsapparaten; bolagsskatten en skatt på uppbyggandet av den. Hur kan man komma på idén att hejda nettoinvesteringarna med en skatt?! Insikten borde förstås först träffa dem som arbetar med bolagsbeskattningens problem i praktiken. Politikerna har sedan problemet att övertyga allmänheten.

Vad håller vi egentligen på med? Se här.

Fotnoter

1 Annellavdraget var ett tidsbegränsat avdrag för lämnad utdelning på nyemitterade aktier enligt lagen (1967:94) om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning. Det var ett av ekonomer uppskattat inslag i skattelagstiftningen, som inbjöd dem till avancerade matematiska beräkningar över bolagsbeskattningens effekter.

2 MKPN blev Mellankommunala Skatterätten (MKSR), en domstol med ett eget kansli. För att markera sitt oberoende av RSV flyttade MKSR efter några år till egna lokaler.

3 AO var t.ex. en självständig remissinstans i lagstiftningsärenden.

4 Det berodde bl.a. på att om koncernbidrag lämnats mellan bolagen, skulle mottagande bolag taxeras i givarbolagets kommun(er), en procedur som företogs genom AOs yrkande hos MKSR. Ett synnerligen improduktivt förfarande, som skatteförvaltningen och domstolarna befriades från när kommunalbeskattningen av juridiska personer upphörde 1985.

5 Den s.k. hemliga lådan.

6 Rättsfallet finns i Regeringsrättens årsbok 1979 under nummer 1:98.

7 GRS, Geijer, Rosenqvist, Sterner, Skattehandbok del 1, 6:e uppl. s. 492.

8 ”Vad rätt du tänkt fast det var fel.” Nils Hasselskogs grönköpingstravesti på Viktor Rydbergs Kantat vid jubelsfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.

Niclas Virin

• F.d. skattedirektör i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation

Niclas Virin

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin