Tankar med anledning av skriften Koncernbeskattning och ränteavdrag

KPMG har på uppdrag av Svenskt Näringsliv gjort en studie av hur den fr.o.m. 2019 införda regleringen om begränsningar för företag att dra av ränteutgifter kan antas påverka det svenska näringslivets konkurrenskraft. Reglerna är baserade på ett EU-direktiv (Rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016) om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion. (ATAD).

Under flera år har det pågått diskussioner i det internationella samfundet om behovet av regler för begränsning av avdragsrätten för ränteutgifter. Detta ledde dels till särskilda rekommendationer från OECD mot skattebaserodering och vinstförflyttning, Base Erosion and Profit Shifting (BEPS) *), dels ovannämnda EU-direktiv. EUs medlemsländer är skyldiga att införa avdragsbegränsningar där storleken på avdraget begränsar sig till en kvotandel av det skattemässiga resultatet. Som tak anges 30 procent av skattemässigt EBITDA (Earnings Before Interest, Tax, Depreciation and Amortization). Underlaget motsvarar det skattemässiga resultatet före avdrag för värdeminskning och ränta. Direktivet ger dock medlemsländerna utrymme att införa undantag och lättnader från EBITDA-regeln.

I samband med att reglerna infördes i Sverige aviserade regeringen att de ska följas upp inom två år, bl.a. med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft. Det är då naturligt att ställa sig frågan hur den svenska implementeringen förhåller sig till införandet av direktivet i andra medlemsländer. KPMGs undersökning omfattar hur bestämmelserna har införts i tio andra EU/EES-länder.

KPMGs skrift är föredömligt översiktlig och belysande.

Skälet till att avdragsrätten för räntor anses behöva begränsas är den spänning, som uppkommer i skattesystemet på grund av att kostnaden för finansiering av företagen med lånat kapital (skulder) är lägre än kostnaden för finansiering med eget kapital (aktiekapital). Det beror på att avdragsrätt föreligger för kostnaden för lånekapital (ränta) men inte för eget kapital och att det därför blir ekonomiskt fördelaktigare att finansiera sig med skuld än med eget kapital. Detta problem finns i alla stater som tillämpar principen om dubbelbeskattning av bolagsvinster. Staterna har försökt lösa problemet på olika sätt. Därtill kommer att staterna kan ha olika behandling av finansiella instrument; vad som betraktas som låneinstrument i ett land kan betraktas som eget kapital i ett annat. Finansindustrins uppfiningsrikedom vad gäller konstruktion av finansiella instrument är stor, och det kan ofta var svårt att bestämma den ekonomiska innebörden av instrumentet. Detta har bäddat för omfattande internationell skatteplanering för att minimera internationellt verksamma företags skattebörda.

Det logiska sättet att eliminera dessa problem vore att ta bort den omständighet som förorsakar problemen: beskattningen av företagsvinsten. Därmed skulle också de eviga problemen med dubbelbeskattningen av bolagsvinster elimineras. I stället har alla EUs länder tvingats införa extremt komplicerade regler för begränsning av avdragsrätten för räntor. Eftersom problemen inte är spegelvända, kommer de inte att elímineras. Tvärtom: dubbelbeskattningens problem består och nya tillkommer på grund av nya regler för ränteavdrag. Endast skattekonsulter och akademiker kan glädjas av detta.

Man måste fråga sig om beskattningen av bolagens vinster är av något tvingande skäl nödvändigt. Det är det inte. Hur kan man egentligen motivera att näringslivets nettoinvesteringar ska drabbas av en skatt? Att nettoinvesteringarna är själva målet för beskattningen! Varför motarbetas formeringen av den kapitalbas som är fundamentet för mänsklighetens möjlighet att underlätta tillvarons krav med en extra kostnad? I all synnerhet som de regler som krävs för att genomföra detta med nödvändighet måste blir extremt komplicerade och som - förefaller det efter decenniers kamp - aldrig fungerar tillfredsställande.

Det förtjänar att framhållas att bolagsbeskattningen rent kameralt, dvs. det belopp som betalas in till skattemyndigheten som bolagsskatt, inte är och - av tvingande ekonomiska skäl - inte kan bli särskilt omfattande. Vanligen utgör bolagsskatterna mindre än 10 procent av staternas totala skatter. Eftersom bolagens skattekostnader - liksom alla andra kostnader - vältras över på kunder, arbetskraft och kapitalägare, innebär bolagsbeskattningen endast en förtida beskattning.

Jag ska inte utveckla detta ytterligare här, utan endast hänvisa till min artikel Varför beskattas bolagens inkomster?? i Svensk Skattetidning 2017 nr 3 sid. 163. 2)

Eftersom KPMGs rapport särskilt behandlar frågan om avdragsrätt för tidigare års förluster och dess komplicerande effekt på de införda reglerna om begränsning av avdragsrätten för räntekostnader, vill jag också hänvisa till min artikel Varför obegränsade förlustavdrag? – Varför inte! i Svensk Skattetidning 2008 nr 10 sid. 765. 3)

Ceterum censeo tributum limitata turmae esse delendum

• F.d. Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål i Riksskatteverket
• F.d. bankdirektör, ansvarig för
   skattefrågor i Handelsbanken
• F.d. ledamot av Skatterättsnämnden
   i 20 år
• F.d. ledamot av Näringslivets skattedelegation

http://niclasvirin.blogspot.com/ |
nvirin@hotmail.com | Copyright © Niclas Virin